Vad är starkast?

Bild: Gottfrid precis när han somnat in.

 Jag är ledsen men det kommer nog bli en del tjat om mina hundar i flera kommande inlägg den närmsta tiden. Det börjar ju närma sej årsdagen/ årsdagarna.
Gottfrid som dog den 6:e december.
Bente-Nora som kom hit den 10:e december.

Jag har tittat på bilder från när det hände. Läst mina blogginlägg och flyttats tillbaka känslomässigt till allt det som hände... och kändes... för snart ett år sedan.
Det är så dubbelt. Så mycket sorg men oxå så stor lycka.
Och jag funderar lite på det, vad är det egentligen av dessa två ytterligheter som känns mest. Som ruskar om oss värst. Då, när vi känner som allra mest.
Sorg eller lycka.

Min stora vackra pojk. Min stolthet, Noahs storebrorsa.
Alltid så enkel och okomplicerad.
Alltid så snygg. Min fixstjärna som fick så mycket uppmärksamhet.
Så snäll. Så stadig. Fann sej i alla situationer. Kunde hanteras av vem som helst. Och jag var så stolt över honom! Varenda minut var jag stolt över honom. Han var mitt lyckopiller från första stund. Mitt prozac. Mitt Valium.
Men tyvärr, hela sista året, så sjuk och källa till så stor oro.
Jag kan inte med ord beskriva hur han fortfarande fattas mej. Hur saknaden aldrig ger vika och hur vi pratar om honom nästan varje dag.
Och nu, när det närmar sej årsdagen så bubblar sorgen upp igen.
Jag har gråtit för honom så många gånger sista veckan.
Ofattbart skarpt minns jag det där sista dygnet. För det gick ju så fort, kom så oväntat.
Jag känner den där sorgen som fick mej att vilja dö. Som fullkomligt golvade mej. Jag känner den som om det hände igår.

Och jag minns när vi hämtade den där lilla tjejen i Norge. Min Bente-Nora.
Den minsta och räddaste Dogue de Bordeaux jag någonsin sett.
Jag kommer ihåg hur vi famlade efter varandra som två drunknande.
Hur hon sov på mej den där första tiden och aldrig vek från min sida.
Jag har aldrig behövt en hund som jag behövde henne. Jag har aldrig varit lika behövd.
Och hon är inte... på nåt sätt... stadig och okomplicerad.
Men hon är spännande. Rolig. Kärleksfull. Tossig. Och hon har en själ djup nog att drunkna i.
Hon å jag är så väldigt menade för varandra. Lika.
Där Gotteman var mitt stadiga ankare är hon och jag... ja jag vet inte,
samma andas barn. Tillsammans enastående.

Så vad är starkast, sorg eller lycka? Eller går de hand i hand? Olika sidor av samma mynt.

Nedan är den första bilden jag tog på Bente. När hon precis kommit hem.
Förutom att hon är otroligt späd så ser man störst skillnad på blicken.
Då och nu.







Bilden nedan är en av de senaste bilderna jag tagit på henne. Här om dagen.
Hon utvecklas fint rent utseendemässigt. Hon är fortfarande unghund och behöver mer skalle och mer bredd fram men hon är... tycker jag... fantastiskt fint musklad för övrigt. Och se på blicken nu!
 

Puss/ Asta