Mitt arma blodtryck

Åh mitt blodtryck, mitt arma blodtryck...
Jag läser en artikel från DN via Facebook. Den handlar om en konferens om mäns våld mot kvinnor och diskuterar att av över 200 deltagare var de manliga deltagarna 5-8 personer. Ni kan läsa artikel här. Det känner jag bara en slags trött uppgivenhet över, det är när jag läser kommentarsfältet som blodtrycket stiger.

Det blir så oerhört tydligt att män (med få undantag) för att uttrycka sej milt, är svinointresserade av våld mot kvinnor.
Gängskjutningar... oj oj oj vad de går igång på det men att 22 kvinnor har mördats av män de har eller har haft en relation till är de helt likgiltiga inför.
Att 83 200 (!) kvinnor anmälde misshandel i hemmet föregående år skiter de i.
Eller så här... det rör inte dem och att det inte är rör dem är en miljon gånger viktigare att kommentera än att fundera på vad fan man ska göra åt det här problemet.
I stället så skylls det (som vanligt) på andra nationaliteter (trots att VET att våld mot kvinnor är en gammal härlig svensk tradition precis som i alla andra länder.)
Det påtalas att män framförallt misshandlar andra män. (Är det inte ytterligare ett argument för att arbeta mot en toxisk mansroll?)
Det påtalas att det... minsann... finns kvinnor som slår sina män oxå. (Ja, och det är fruktansvärt på individbasis men det är inget samhällsproblem för siffran är försvinnande liten när det kommer till allvarlig misshandel.)

Jag förstår allvarligt talat inte detta.På riktigt, jag förstår inte.
Jag kan inte för mitt liv begripa varför alla de där männen som säger sej vara så härliga och vänliga och aldrig skulle röra ett hårstrå på en kvinna inte blir förbannade. Om man nu känner all den där respekten som många män talar om så varför i helvete vill man inte vara en del av förändringen?
Varför är man inte mer upprörd? Mer intresserad?
De här 83200 kvinnorna som anmälde misshandel i hemmet i fjol är bara toppen på ett isberg, hur hög den verkliga siffran är kan vi bara spekulera i.
Tre gånger så hög? Fem? Tio?
Oavsett, det här är inte enstaka galningar... inte 5 tokiga araber... som fixar på egen hand. Det här är ett stort samhälleligt problem som drabbar kvinnor och deras barn i stor omfattning.
De flesta av de män som skriver och de som sitter hemma vid köksbordet och muttrar kommer aldrig ha barn som på något sätt drabbas av de kriminella gängen. Men väldigt många av dem har döttrar, systrar, mammor som kommer råka illa ut.
Feminismen är delad i den här frågan. Många feminister anser att feminism det ska kvinnor bedriva själva. Det är vår fråga. Vår agenda. Vi behöver inte männen.
Jag förstår den inställningen men är av en annan uppfattning. Jag tror att vi behöver män för att tala med andra män. För att män lyssnar på andra män.
Män som inser att en sunkig kvinnosyn och en toxisk maskulinitet börjar väldigt mycket tidigare än med ett slag eller en våldtäkt. Att det handlar om "skämt", ord, attityder.

Den här frågan, mäns våld mot kvinnor, och attityderna kring detta visar vilken oerhört lång väg vi har kvar till jämställdhet i ett av världens mest jämställda länder. För om det vore så att 22 män mördats av sina kvinnor och 83200 män anmält att de misshandlas i sitt hem ja då hade nog fan statsministern satt på sej samma allvarliga min som han har när han pratar om att unga män skjuter ihjäl andra unga män i förorten.

Puss/ Asta