11 månader med en norsk prinsessa

Förra månaden fyllde hon 2 år, Prinsessan Bente-Nora av Norge.
Nästa månad har jag haft henne i 1 år.

Jag brukar kalla henne för min schäferblandning.
Med det menar jag att hon på en del sätt inte är rastypisk alls.
Att hon emellanåt är energisk som en schäfer. Jag har aldrig varit ute och gått så mycket med en hund som henne. Jag måste, hon går upp i atomer annars.
Och det var kanske inte riktigt vad jag tänkt mej.
Å andra sidan är det inte särskilt mycket som är som jag tänkt mej med henne, trots att hon för övrigt är rätt mastiffig. (Envis. Vaktig. Mammig. Charmig. Smart. Snygg.)
Kärleken... den är inte vad jag tänkt mej.
Vad jag trodde skulle ske när jag tog hem en tonåring i huset som jag inte fått bounda med sen hon var bebis. Inte burit, haft sovande i famnen eller vetat allt om.
Men den kom ändå. Kärleken alltså. Och kunde under inga omständigheter i världen varit större. Jag skulle aldrig kunnat älska henne mer, större, sannare.
Hon har en så stark personlighet. En så stor tillgivenhet och en så vacker själ. Jag tänker ofta på att Gottfrid skulle ha avgudat henne.
Det är inte många människor hon släpper in på livet... en del morrar hon åt, de flesta är hon bara likgiltig inför... men de som får den äran säger samma sak. Hon är sannerligen en diamant.
Jag avgudar denna flicka. Det vet hon om...

Jag borde kanske spara detta inlägg till nästa månad när vi som sagt känt varandra i ett år. Älskat varann sen, ja inte första blicken men kanske 10:e.
Men jag tänker att så där väldigt mycket kan inte hinna hända på en månad.
Sen hon kom hit har hon övervunnit en massa rädslor och framförallt har hon utvecklat resurser att ta i tu med de hon har kvar. Hon vågar gå fram när något skrämmer henne. Hon vågar lita på att jag hanterar det hon inte klarar av.
Jag kan inte säga vad gott det känns i mammahjärtat när hon inte är livrädd att tappa bort mej då hon går lös. Idag gömde jag mej på stranden. Hon spanade efter mej och när hon inte såg mej fortsatte hon med sitt. Sånt gav henne panik i början, nu vet hon... morsan är här nånstans.
Vi kan fortfarande inte klippa klorna.
En del människor skrämmer henne ännu (reserverad är ok men inte rädd.)
Och vi har ännu inte vågat åka buss. Men det mesta i vår vardag är hon okej med och efter årsskiftet ska vi gå kurs i rallylydnad! Skit samma hur det går, vi ska ha kul.

Jag funderar fortfarande ibland på hennes första år i livet. Innan det blev hon å jag.
Hon är helt tillfreds med mörkret. Jag har aldrig haft en hund så obrydd om det som hon.
Hon är lätt att lämna ensam även om det inte händer ofta.
Hon litar inte på män och hon blir ooootroligt olycklig om hon ser att jag blir irriterad på riktigt. Hon har ett lite skralt självförtroende sin kungliga titel till trots och hon vi jobbar varje dag på olika sätt med att hon ska tro på sej själv.
Jag tror ju att allt detta på nåt sätt har med hennes barndom att göra.
Att hon har varit utomhus mycket själv. Kanske har människor inte alltid varit förutsägbara. Tyvärr kan jag bara gissa.
Hon är som jag. Stark-skör. Och jag låter henne vara det.
Älskar henne, inte trots det, utan FÖR det.
Man kan resonera olika och ändå vara en klok hundägare.
Jag tänker som så, och har gjort ända sedan Märta som var min stora lärarinna, att jag har den hund jag har och anpassar livet efter henne.
Vi tränar, vi utmanar oss men det hon inte klarar av det slipper hon.
Ex så behöver hon aldrig hälsa på främlingar. Jag tar ansvar för möten.
Om hon visar sej inte mäkta med stora folksamlingar som utställningar mm så skiter vi i det.
Vi tränar men det jag bedömer är too much, det gör vi inte. Det kan jag göra med en annan hund, nån annan gång.

Min Bente-Nora. Mitt lyckopiller och min prinsessa.
Hon är bäst i hela världen.

Puss/ Asta