Blogghistorik

Det är onekligen tråkigt att ni inte kommenterar. (Å nej då menar jag inte Nina, Annanas och Cis. Ni gör det, det är inte er jag vänder mej till.)
Särskilt tråkigt är det när det inläggen handlar om någon form av tyckande/ debatt. Jag erkänner att jag blir sjukt avundsjuk på bloggare där kommentarsfältet sjuder av liv och åsikter.  Hos mej säger sällan nån ens "Så rätt du har Asta."

Men jag ÄR inte världens roligaste bloggare heller längre, jag får ge er det.
Det får jag verkligen!
Förr skrev jag lätt 30-40 inlägg på en månad, jag hade 7-800 läsare om dagen.
Nu mäktar jag med att skriva knappt hälften och ni som läser är en tredjedel (och har jag en känsla av, mest sådana jag känner privat.)
Så är det att vara bloggare med någon som helst ambition, jo för jag vet att ni finns, ni som struntar i om ni bara har 15 besökare/ dag och som skriver lysande inlägg för det. Men man är aldrig bättre än sitt senaste inlägg.

Allra minst populära är mina bokrecensioner. Så har det alltid varit. I alla år.
Det är synd tycker jag. Jag har oerhört god smak på skönlitteratur... he he he (skrattar så där skrifttöntigt) och skriver bra recensioner. Och ofta vill jag ha sagt nåt viktigt och personligt utöver själva tyckandet om boken.
Men de inläggen har ni aldrig gillat nåt vidare, inte ens när ni var åttahundra läsare per dag. Själv älskar jag bokrecensioner!

Jag har så många minnen av er läsare.
Mest bra. Jag är en tillräckligt liten bloggare för att inte drabbas av allt för mycket skit.
Hat och hot har jag egentligen bara mött när jag skrivit intensivt om Sverigedemokraterna. En gång var det en av höjdarna (numera avhoppad och tillhörande Alternativ för Sverige som kommenterade.) Det är väl så nära kändislivet min blogg hamnat. Jag blev inte starstucket.
Om man bortser från när jag hamnade i onåd hos Lady Dahmer och hon vigde ett helt inlägg åt hur pantad jag var och jag fick elaka kommentarer från hennes svans både på bloggen och privat. Nu mera tycker jag ju som LD i det mesta, jag förtjänade det säkert. Jag tror inte du läser min blogg, men om... tack som fan för alla insikter genom åren.
På tal om bloggiganter. En gång blev min blogg vald som "månadens blogg" eller nåt liknande hos Apan satt i granen. DÅ blev jag starstucket.

En gång skrev jag ett inlägg om hur underskattat de där naturliga funktionerna är. Som att äta när man är jävligt hungrig. Eller att bajsa när man håller på att skita på sej.
I ett inlägg, flera månader senare, när jag på nåt sätt häcklade min man fick jag en anonym (förstås) kommentar om hur vidrig jag var som fru som tom föredrog att skita framför att ha sex med min man.
Ha! Du hade rätt. Att bajsa bajsenödig är hundra gånger bättre än vilket sex som helst.  Och jag är rätt säker på att jag vet vem du är.

Flera gånger har läsare kommit fram i mitt privata.
Märkligast (för mej) var när jag var sjuksköterska och vårdade en döende patient och hans anhörig plötsligt säger "Visst är det du som är Asta Pastasson", alltså känslan av att hon visste allt det där om mej där å då... min pappalängtan, min ångest, min mammakonflikt mm var... märklig.

En gång stod jag på ICA och när jag skulle betala hade jag glömt plånboken.
En okänd kvinna bakom mej erbjöds sej att betala. Jag tackade nej men var full av tacksamhet. Skrev om det i bloggen och en trogen läsare bekände att det var hon, att hon inte var en barmhärtig samarit som hjälpte vem som helst utan att hon visste vem jag var.

Min lilla blogg spred sej ända till Finland. En läsare hörde av sej och berättade att hon haft tjejkväll och att det där diskuterats vilka usla presenter ( t-shirtar i stl XXXL och kepsar ingen normalbegåvad skulle gå i närheten av) Astas make hade med från Vegas när hon kom ut från köket med drinkarna.

Ja påtal om att sprida sej, bloggen spred sej ändå till Australien och till ljuvliga Nina. Som gick från bloggläsare till vän. Som inte ska ha dåligt samvete över att hon inte kommenterar för det gör hon. 
Jag har fått många vänner genom bloggen. En del har jag kvar. Andra har försvunnit. Jag hamnade i gräl med ett helt gäng på en gång om nån rasistpryl, jag undrar om nån av dem finns kvar här än?
Det vore sååå roligt om du/ ni gav er till känna i så fall. Jag tänker ofta på er. Jag var dum jag med.
Fina Nellie som blev min vän fick cancer och dog. Jag hoppas familjen repat sej och att du har det gott i din himmel. Jag saknar dej.

Puss/ Asta

Hur väl känner du mej?

Jag har både gamla och nya läsare, både sådana jag känner i den verkliga världen å såna jag aldrig mött. Vem känner mej bäst?
Ett av påståendena nedan är falskt, kan du gissa (eller vet du rent av) vilket?

1.) Jag har powerwalkat mitt i vintern iförd kängor, jacka, långkjol och utan trosor.

2.) Jag har blivit full å somnat på ett jobbrelaterat krismöte.

3.) Jag har med min blotta uppenbarelse fått en hund att bli så rädd att han kissade ner sej.

4.) Jag har bevittnat ett samlag på krogen.

5.) Jag har ätit blommor å fått tillbringa natten på en obs avdelning.

6.) Jag har haft en fiskmås på huvudet.

7.) Jag har åkt fast för snatteri på Åhléns.

8.) Jag har prioriterat att städa framför att ringa ambulans när en närstående blev akut sjuk

9.) Jag har simmat bland hajar

10.)  Jag har sovit mej igenom ett brandlarm.

11.) Jag har delat tågkupé med en förrymd brottsling

12.) Jag har klappat en krokodil.

13.) Jag har stått mitt på en parkering å gråtit högljutt.

Puss/ Asta

Att återfalla

Hur länge höll det mitt köpstopp? Min nya hållbara stil.
Tre dagar?
Att återfalla. Ta sej ett återfall. Falla för frestelsen.

Nej, jag ser det inte så.
Mina mål är snarare ambitioner än huggna i sten. Jag gör det inte för att bevisa det för någon.
Varken att springa, låta bli alkoholen, 5:2 a mej igenom livet, ha köpstopp, källsortera, äta mindre mängd gris och allt vad det är jag bestämmer mej för.
Det tar TID att lära gamla kärringar sitta.
Jag ihärdar i mina försök... inte det heller löften som då å då bryts utan just försök... i att vara min egna bästa kompis.
Jag skulle inte sagt till någon annan nära vän "Fy fan vad kass du är, tre dar! Är du nåt jävla skämt eller?"
Nej, jag skulle gett henne en kram och sagt att "Du är jättefin i klänningen, den var du värd och du kan alltid börja om... om du vill."
Så precis så säger jag till mej själv. Trygg i vetskapen att mina tre shoppinglösa dagar förmodligen inte löste klimatkrisen och lika trygg i att mitt återfall inte dömde oss alla till undergången.
Tid. Tid att lära gamla kärringar sitta.

Den här klänningen är jag. Så mycket jag det kan bli utan att skriva Asta Pastasson med stora bokstäver över hela röven.
Jag har suktat efter den sedan i våras då jag såg den i ett blogginlägg hos Big ass fashion.
Ja till och med ännu längre för innan fanns den i en grön-blå variant och redan då ville jag ha den.
Den kostade sina sköna slantar. 400 kr i butik och sedan lika mycket i parkeringsböter.
Så jag lovar er och mej själv att använda den ofta och i många år.
Att slita den med hälsan. Å ohälsan om den kommer på besök. Tvi tvi tvi.

Jag inser dock... trots återfallet... att de där månaderna jag ska försöka hålla upp med att köpa något mer... september, oktober, november och december... kommer bli jobbigare än vad jag först tänkte när jag kände mej så pepp å så laddad och tog beslutet.
Nu känns det mer så där uppgivet "till vilken nytta?"
Till vilken nytta hjälper det att jag låter varan hänga/ ligga kvar i butik och någon annan köper den istället?
Är inte miljökatastroferna över oss om 30 år då?
Om lilla jag, i lilla Sverige, i lilla Europa låter bli... samtidigt som det i andra städer långtbortistan inte går att vistas utomhus utan ansiktsmask?
Hjälp mej här nu alla ni som kommit längre i era miljö och rättviseperspektiv.
Hur tänker ni?
Hur motiverar ni er själva?

Man ska lära känna sin fiende. VAD är det med shoppingen som skapar detta behov och detta glädjerus?
Som jag sagt tidigare, och jag är säker på att det gäller flertalet kvinnor i detta land, så har jag kläder så jag klarar mej i säkert 10 år framåt.
Jag har en knökfull garderob men använder kanske egentligen 10 plagg.
Resten bara hänger där.
Hänger där för att "de är rätt fina" eller "inte så dum ändå" eller "kan va bra å ha".
Varför "behöver" jag då nytt?

Hur tänker du?

Puss/ Asta