Sjukt stolt över mej själv.

 

Jobbat, jobbat, jobbat, jobbat.
Det är vad jag har gjort sista tiden. Sju av de senaste åtta dagarna har jag jobbat.
Igår kväll när jag kom hem hade jag ont i hela kroppen. Jag var helt sinnessjukt trött och det kändes som om influensan skulle bryta ut vilken sekund som helst.
Men halv sex när klockan ringde i morse var jag ändå fit for fight igen. Nå ja, jag kunde stå upp och borsta mina tänder i alla fall så det fick bli jobb.
I morgon är jag leeeedig hela dagen innan jag går på onsdag eftermiddag igen.
Oceaner av tid.
Vilket är tur för det finns oceaner av tvätt å damm också.

Men nog om det. Nog om jobbet.
"Man ska va glad att man har ett jobb" skrev min pappa till mej under en bild på facebook föreställande Moi åkandes till jobbet.
Ja, det ska "man." Kanske.
Hur som helst, skit i det.
Jag tänkte prata om någonting roligare. Nämligen hur fruktansvärt stolt jag var över mej själv förra veckan.
Mitt knä har ju strulat som trogna läsare känner till. En del "hobbysjukgymnaster" tror det är sk löparknä.
Det stämmer in på symtomen. Ett ilande obehag på utsidan av knät som strålar in mot knät och vidare upp i lårets baksida som växer och växer tills det på ca 100 meter gör så ont att det bara inte går att springa mer. Smärtan släpper så fort jag börjar gå.
Obehaget/ smärtan har kommit efter ca 3,5-4 km de sista 4-5 gångerna jag försökte.
Oavsett att jag lät det vila både en å två veckor.
Så långt löparknä.
Det som inte stämmer överens med löparknä är att det drabbar överansträngda knän, hos den som sprungit mycket.
Det har jag inte...
Well. Jag tänkte eftersom vila inte hjälper så får jag väl försöka träna bort det.
Så förra veckan sprang jag VARJE dag. Inte långt... allt mellan 2,7- 3 km, men varenda dag.
Sammanlagt blev det 19,6 km på en vecka och det är verkligen inte kattskit för att vara mej.
Och utan smärta! Det är ju det bästa.
Dessutom går det så fort. 20 minuter så är det över.
20 minuter kan alla stå ut med.
Jag blir kanske varken snabbare eller mer uthållig på så här korta distanser men det främsta syftet just nu är att försöka bygga upp muskler och bli starkare i knät.
Ja, men ni fattar. VARJE dag. Det är så otroligt bra för att vara mej och min karaktär.

Dessutom har jag påbörjat denna plankutmaning.
Jag vet inte hur det är möjligt att ha så löjligt klena muskler i buk å rygg som jag har, särskilt med tanke på hur mycket jag går.
Än så länge är jag på dag 7. 45 sekunder.
Det går ju ann, även om jag inte skulle kalla det lätt precis. Men spana in dag 30. FEM minuters plankan?! Det känns helt surrealistiskt.

Beröm mottages gärna. Håll för all del inte inne med hur imponerade ni är.

Puss/ Asta

Att återfalla

Hur länge höll det mitt köpstopp? Min nya hållbara stil.
Tre dagar?
Att återfalla. Ta sej ett återfall. Falla för frestelsen.

Nej, jag ser det inte så.
Mina mål är snarare ambitioner än huggna i sten. Jag gör det inte för att bevisa det för någon.
Varken att springa, låta bli alkoholen, 5:2 a mej igenom livet, ha köpstopp, källsortera, äta mindre mängd gris och allt vad det är jag bestämmer mej för.
Det tar TID att lära gamla kärringar sitta.
Jag ihärdar i mina försök... inte det heller löften som då å då bryts utan just försök... i att vara min egna bästa kompis.
Jag skulle inte sagt till någon annan nära vän "Fy fan vad kass du är, tre dar! Är du nåt jävla skämt eller?"
Nej, jag skulle gett henne en kram och sagt att "Du är jättefin i klänningen, den var du värd och du kan alltid börja om... om du vill."
Så precis så säger jag till mej själv. Trygg i vetskapen att mina tre shoppinglösa dagar förmodligen inte löste klimatkrisen och lika trygg i att mitt återfall inte dömde oss alla till undergången.
Tid. Tid att lära gamla kärringar sitta.

Den här klänningen är jag. Så mycket jag det kan bli utan att skriva Asta Pastasson med stora bokstäver över hela röven.
Jag har suktat efter den sedan i våras då jag såg den i ett blogginlägg hos Big ass fashion.
Ja till och med ännu längre för innan fanns den i en grön-blå variant och redan då ville jag ha den.
Den kostade sina sköna slantar. 400 kr i butik och sedan lika mycket i parkeringsböter.
Så jag lovar er och mej själv att använda den ofta och i många år.
Att slita den med hälsan. Å ohälsan om den kommer på besök. Tvi tvi tvi.

Jag inser dock... trots återfallet... att de där månaderna jag ska försöka hålla upp med att köpa något mer... september, oktober, november och december... kommer bli jobbigare än vad jag först tänkte när jag kände mej så pepp å så laddad och tog beslutet.
Nu känns det mer så där uppgivet "till vilken nytta?"
Till vilken nytta hjälper det att jag låter varan hänga/ ligga kvar i butik och någon annan köper den istället?
Är inte miljökatastroferna över oss om 30 år då?
Om lilla jag, i lilla Sverige, i lilla Europa låter bli... samtidigt som det i andra städer långtbortistan inte går att vistas utomhus utan ansiktsmask?
Hjälp mej här nu alla ni som kommit längre i era miljö och rättviseperspektiv.
Hur tänker ni?
Hur motiverar ni er själva?

Man ska lära känna sin fiende. VAD är det med shoppingen som skapar detta behov och detta glädjerus?
Som jag sagt tidigare, och jag är säker på att det gäller flertalet kvinnor i detta land, så har jag kläder så jag klarar mej i säkert 10 år framåt.
Jag har en knökfull garderob men använder kanske egentligen 10 plagg.
Resten bara hänger där.
Hänger där för att "de är rätt fina" eller "inte så dum ändå" eller "kan va bra å ha".
Varför "behöver" jag då nytt?

Hur tänker du?

Puss/ Asta

Liten veckosammanfattning

 

Den här lilla finingen fick följa med mej hem i veckan.
Bilden gör den inte alls rättvis.
Den är i spets, smickrande i sin skärning och med frasig v-ringning och en söt glipa i ryggen som sätter det extra lilla piffet.
Inte för att jag precis behövde ytterligare en klänning men jag blev bara kär!
Vi får se när den får göra debut. Köpte den med en viss händelse i åtanke, men det verkar aldrig bli av så nu ska den nog luftas nästa helg när jag å maken ska till Götelaborg, se på Betnér och Soran i "En skam för Sverige" å sova på hotell.
Oj vad länge sedan jag sov på hotell i Sverige.
Jag längtar redan efter frukostbuffén.
Klänningen är köpt på Lindex om någon blir nyfiken på den. 399 kr.

Söndag kväll. Jag har varit ledig i helgen, den har gått förtvivlat fort.
Igår ägnade jag mej mest åt mej själv och åt Gotteman.
Idag har vi varit å hälsat på barnbarnet Ängla och hennes föräldrar.
Bortsett från att jag fick pussar, snusat å sjungit om både trollemor å krokodiler så bjöds vi på ugnsbakad lax och blåbärspaj.

Igår tog jag äntligen mej i kragen och sprang en runda.
Vill ogärna tappa bort varesej rumpmuskler eller ökad lungkapacitet, men det är ju så förtvivlat tråkigt.
Ja, jag kom i väg i alla fall och siktar nu på att faktiskt klara av åtminstone 2 rundor i veckan, helst tre.
Gick en miljöträningspromenad med Gottfrid och Mini i stan.
Han är en dröm att ha med sej. Ja, Mini skötte sej skapligt hon med.
Jag fotade löv, Mini matade änder och Gottfrid kissade på varenda buske å lyktstolpe han kunde hitta.

Jag håller på att dra ner på både mina antidepressiva tabletter och mina insomningstabletter.
Känner mej relativt stabil och är konstigt nog inte lika skräckslagen längre inför att inte kunna sova så jag har gott hopp att göra mej av med de sistnämnda.
Cipralexen kanske jag behöver ha kvar i lägre dos länge än.
Men hösten är min tid på året, då jag är som mest harmonisk, så är det någongång jag skall genomföra livsstilsförändringar så är det om hösten.
(På tal om det så har jag sökt två tjänster men det vågar jag bara viska om för annars blir jag så nervös å vill ångra mej. Berätta det inte för någon.)


Anticimex var ju här å kikade runt i vårt mushus.
De läxade upp maken över försumlighet och stoppade in giftiga vaxkakor i hålrum så nu fullkomligt stinker huset av död mus vilket är ungefär den vidrigaste doft jag någonsin andats in. Å då jobbar jag i vården. Jag kan det mesta om äckliga dofter som luktar motsatsen till hallon.

Jag fortsätter även med min minskande köttkonsumtion.
Har väl typ ätit kött 3 dagar av 7 och det är bra.

Känns det inte som om jag håller på att "sluta upp" med en massa saker?!
Vi får väl se hur länge karaktären pallar.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Hur peppar ni er å hur mår karaktären?

Om jag sprang lika mycket som jag tänker på det hade jag varit en mager speta vid det här laget.
Det är en motivation och en vilja som tangerar besatthet.
Trots det känns gårdagens mil fortfarande tung å jag tror att jag ska backa lite.
Springa lite kortare sträcka. Inte bli så äckeltrött som jag blev igår.
Jag tänker att all träning är bättre än ingen träning.
Jag tänker att regelbundenheten är det viktigaste. Ett skolkat träningstillfälle blir lätt flera.

Jag ska strax lägga mej (kors i taket) och lyssna på dagens Sommarpratare Katarina Gospic. Hon är en ung begåvad kvinna. Läkare och hjärnforskare bland annat.
Hon ska tydligen bland annat prata om att lära sej tänka smart, att göra val som är bra för en.
Det ska bli väldigt intressant. Någon som lyssnade på henne tidigare idag?

För jag tänker på det här med motivation.
Motivation och dåligt självförtroende.
Jag har dåligt självförtroende när det kommer till min karaktär.
Den är... inget vidare och det är jag väl medveten om.
Jag är en väldigt luststyrd kvinna. Jag behöver snabba belöningar för annars tröttnar jag. En skål med chips och ett par öl har alltid vunnit över en tur i motionsspåret för mej.
Så. Hur ändrar man på det?
Hur får man sej själv att hålla fast vid smarta val?
Att inte lyssna på den där falska rösten som lockar å pockar en ifrån det man från början satt upp?
Det behöver ju inte bara gälla löpning eller motion.
Det kan vara att sluta äta godis, att sluta röka eller vad som helst.

Jag funderar oxå på om viss motivation är "finare" än andra?
Mer okej liksom?
Är det mer okej att komma igång med löpningen eller annan träning för att man vill bli stark och hälsosam än av det simpla och ytliga skälet att man vill bli snyggare?
Vad tycker ni?

Själv så använder jag mej nog av samtliga motiv.
Men just när det tar emot som allra mest är "fåfängans motiv" starkast.
Jag vill fortsätta mot en mer fit kropp.
Jag tycker om min allt slankare mage.
Faktiskt.
Det viktigaste jag vunnit hittills med min löpning är däremot nåt annat.
Det är att min astma verkar ha blivit bättre av min ökade lungkapacitet.
Det borde ju oxå funka kan man tycka... vad vill jag lägga tid på, astma el att springa?
Om jag analyserar mina tankar är det så klart viktigare för mej att vara en stark och aktiv mormor åt lilla Ängla än att vara en stark å snygg mormor.
Ändå så är det... just här å nu i dagen... slankheten som attraherar mest.
Och det känns nästan lite fult att säga.

Hur är det med din karaktär?
Vad vill du ta itu med och hur håller du uppe motivationen?
Är det förresten någon som vet hur lång tid det tar att skapa en vana?
Jag frågade en facebookvän som är skadad å inte kan springa för tillfället (och ledsen för det) om hon verkligen tyckte det var KUL att springa?
Jo då, hon älskar det svarade hon.
Hur lång tid tog det att känna så frågade jag.
Tja, nåt år eller två svarade hon.
:)
Hallåååå, ni fattar?!
Min karaktär håller som mest några månader.

Puss/ Asta