Blogghistorik

Det är onekligen tråkigt att ni inte kommenterar. (Å nej då menar jag inte Nina, Annanas och Cis. Ni gör det, det är inte er jag vänder mej till.)
Särskilt tråkigt är det när det inläggen handlar om någon form av tyckande/ debatt. Jag erkänner att jag blir sjukt avundsjuk på bloggare där kommentarsfältet sjuder av liv och åsikter.  Hos mej säger sällan nån ens "Så rätt du har Asta."

Men jag ÄR inte världens roligaste bloggare heller längre, jag får ge er det.
Det får jag verkligen!
Förr skrev jag lätt 30-40 inlägg på en månad, jag hade 7-800 läsare om dagen.
Nu mäktar jag med att skriva knappt hälften och ni som läser är en tredjedel (och har jag en känsla av, mest sådana jag känner privat.)
Så är det att vara bloggare med någon som helst ambition, jo för jag vet att ni finns, ni som struntar i om ni bara har 15 besökare/ dag och som skriver lysande inlägg för det. Men man är aldrig bättre än sitt senaste inlägg.

Allra minst populära är mina bokrecensioner. Så har det alltid varit. I alla år.
Det är synd tycker jag. Jag har oerhört god smak på skönlitteratur... he he he (skrattar så där skrifttöntigt) och skriver bra recensioner. Och ofta vill jag ha sagt nåt viktigt och personligt utöver själva tyckandet om boken.
Men de inläggen har ni aldrig gillat nåt vidare, inte ens när ni var åttahundra läsare per dag. Själv älskar jag bokrecensioner!

Jag har så många minnen av er läsare.
Mest bra. Jag är en tillräckligt liten bloggare för att inte drabbas av allt för mycket skit.
Hat och hot har jag egentligen bara mött när jag skrivit intensivt om Sverigedemokraterna. En gång var det en av höjdarna (numera avhoppad och tillhörande Alternativ för Sverige som kommenterade.) Det är väl så nära kändislivet min blogg hamnat. Jag blev inte starstucket.
Om man bortser från när jag hamnade i onåd hos Lady Dahmer och hon vigde ett helt inlägg åt hur pantad jag var och jag fick elaka kommentarer från hennes svans både på bloggen och privat. Nu mera tycker jag ju som LD i det mesta, jag förtjänade det säkert. Jag tror inte du läser min blogg, men om... tack som fan för alla insikter genom åren.
På tal om bloggiganter. En gång blev min blogg vald som "månadens blogg" eller nåt liknande hos Apan satt i granen. DÅ blev jag starstucket.

En gång skrev jag ett inlägg om hur underskattat de där naturliga funktionerna är. Som att äta när man är jävligt hungrig. Eller att bajsa när man håller på att skita på sej.
I ett inlägg, flera månader senare, när jag på nåt sätt häcklade min man fick jag en anonym (förstås) kommentar om hur vidrig jag var som fru som tom föredrog att skita framför att ha sex med min man.
Ha! Du hade rätt. Att bajsa bajsenödig är hundra gånger bättre än vilket sex som helst.  Och jag är rätt säker på att jag vet vem du är.

Flera gånger har läsare kommit fram i mitt privata.
Märkligast (för mej) var när jag var sjuksköterska och vårdade en döende patient och hans anhörig plötsligt säger "Visst är det du som är Asta Pastasson", alltså känslan av att hon visste allt det där om mej där å då... min pappalängtan, min ångest, min mammakonflikt mm var... märklig.

En gång stod jag på ICA och när jag skulle betala hade jag glömt plånboken.
En okänd kvinna bakom mej erbjöds sej att betala. Jag tackade nej men var full av tacksamhet. Skrev om det i bloggen och en trogen läsare bekände att det var hon, att hon inte var en barmhärtig samarit som hjälpte vem som helst utan att hon visste vem jag var.

Min lilla blogg spred sej ända till Finland. En läsare hörde av sej och berättade att hon haft tjejkväll och att det där diskuterats vilka usla presenter ( t-shirtar i stl XXXL och kepsar ingen normalbegåvad skulle gå i närheten av) Astas make hade med från Vegas när hon kom ut från köket med drinkarna.

Ja påtal om att sprida sej, bloggen spred sej ändå till Australien och till ljuvliga Nina. Som gick från bloggläsare till vän. Som inte ska ha dåligt samvete över att hon inte kommenterar för det gör hon. 
Jag har fått många vänner genom bloggen. En del har jag kvar. Andra har försvunnit. Jag hamnade i gräl med ett helt gäng på en gång om nån rasistpryl, jag undrar om nån av dem finns kvar här än?
Det vore sååå roligt om du/ ni gav er till känna i så fall. Jag tänker ofta på er. Jag var dum jag med.
Fina Nellie som blev min vän fick cancer och dog. Jag hoppas familjen repat sej och att du har det gott i din himmel. Jag saknar dej.

Puss/ Asta