Träning och återfall. Att vakta på sina motiv.

Jag har tränat 3 månader nu. 3 gånger i veckan.
Jag har jobbat med min kroppsacceptans betydligt längre.
När jag började träna efter 50½ år på jorden var det för att jag faktiskt kände mej rädd av kroppens förfall. Av att jag var trött i ryggen efter ett normalt arbetspass, av att jag knappt orkade lyfta upp Noah längre, av att jag ta me fan fick DRA mej upp i duschslangen när jag skulle gå från sittande till stående i duschen.
Jag var femtio år. Inte åttio. Och jag vill gärna hänga med och vara hyfsat aktiv många år till.

Min motivation och mitt mål var således glasklart: Jag ville bli stark(are.)
Stark kan man som bekant vara även om man har både gäddhäng och valkar i midjan. Styrka har ingenting med dubbelhaka att göra.
Och jag försöker verkligen hålla fast vid det tankesättet.
Men jag har märkt, efter att ha tappat ungefär 5 kg i vikt till följd av träningen och efter att kroppen så smått börjat förändrats att de där tankarna... de jag jobbat jävligt hårt med att bli av med... vaknar lite.
Det kan vara att jag väger mej (varför?) och suckar över att det inte blivit nåt mer. Det kan vara att jag surt noterar att jag ännu inte klär i att ha tröjan istoppad i jeansen för min midja är för obefintlig. Det kan vara att tanken swishar förbi om några veckor med 5:2 kanske eller att jag får dåligt samvete över att det blir öl å chips igen och snabbt räknar ihop ungefärlig kalorimängd (dock aldrig tillräckligt för att avstå.)
Och jag föraktar det där.
Jag blir besviken på mej själv och trodde jag kommit längre.
Att jag inte tränade för att bli "snygg."

Fast egentligen.
Man ska inte vara för hård mot sej själv. Jobba vidare, absolut men inte slå på sej själv över att man faller.
Vi kvinnor har sedan vi varit pyttesmå fått lära oss att vårt främsta värde sitter i vårt utseende och i att behaga.
Åh så söt du är. Vilken fin klänning. Och vilket fint hår du har. En riktig liten prinsessa.
Från tonåren och framåt handlar allt om att duga för den manliga blicken.
Att vara knullbar.
Jättefint om du är kompetent oxå. Skithärligt om du är smart eller rolig.
Men framförallt ska du vara snygg.
Och alla vet att för den stora massan (män?) är snygg = ung, smal och fit.
Hela livet har vi fått höra det. Sett det. Läst det. Hjärntvättats med det.

Jag har nåt långt.
Ett resultat av hårt arbete och säkert oxå tidens tand.
När man blir äldre blir man klockare men man inser oxå att man blir allt mer osynlig. Som tant är du asexuell. Inte längre kvinna utan tant.
Det är något befriande men oxå... tack vare att det varit så hela livet... nåt frustrerande.
Dubbelt.

Så ja. Jag får jobba vidare helt enkelt.
För det var ju stark jag skulle försöka bli eller hur?

Puss/ Asta

Att återfalla

Hur länge höll det mitt köpstopp? Min nya hållbara stil.
Tre dagar?
Att återfalla. Ta sej ett återfall. Falla för frestelsen.

Nej, jag ser det inte så.
Mina mål är snarare ambitioner än huggna i sten. Jag gör det inte för att bevisa det för någon.
Varken att springa, låta bli alkoholen, 5:2 a mej igenom livet, ha köpstopp, källsortera, äta mindre mängd gris och allt vad det är jag bestämmer mej för.
Det tar TID att lära gamla kärringar sitta.
Jag ihärdar i mina försök... inte det heller löften som då å då bryts utan just försök... i att vara min egna bästa kompis.
Jag skulle inte sagt till någon annan nära vän "Fy fan vad kass du är, tre dar! Är du nåt jävla skämt eller?"
Nej, jag skulle gett henne en kram och sagt att "Du är jättefin i klänningen, den var du värd och du kan alltid börja om... om du vill."
Så precis så säger jag till mej själv. Trygg i vetskapen att mina tre shoppinglösa dagar förmodligen inte löste klimatkrisen och lika trygg i att mitt återfall inte dömde oss alla till undergången.
Tid. Tid att lära gamla kärringar sitta.

Den här klänningen är jag. Så mycket jag det kan bli utan att skriva Asta Pastasson med stora bokstäver över hela röven.
Jag har suktat efter den sedan i våras då jag såg den i ett blogginlägg hos Big ass fashion.
Ja till och med ännu längre för innan fanns den i en grön-blå variant och redan då ville jag ha den.
Den kostade sina sköna slantar. 400 kr i butik och sedan lika mycket i parkeringsböter.
Så jag lovar er och mej själv att använda den ofta och i många år.
Att slita den med hälsan. Å ohälsan om den kommer på besök. Tvi tvi tvi.

Jag inser dock... trots återfallet... att de där månaderna jag ska försöka hålla upp med att köpa något mer... september, oktober, november och december... kommer bli jobbigare än vad jag först tänkte när jag kände mej så pepp å så laddad och tog beslutet.
Nu känns det mer så där uppgivet "till vilken nytta?"
Till vilken nytta hjälper det att jag låter varan hänga/ ligga kvar i butik och någon annan köper den istället?
Är inte miljökatastroferna över oss om 30 år då?
Om lilla jag, i lilla Sverige, i lilla Europa låter bli... samtidigt som det i andra städer långtbortistan inte går att vistas utomhus utan ansiktsmask?
Hjälp mej här nu alla ni som kommit längre i era miljö och rättviseperspektiv.
Hur tänker ni?
Hur motiverar ni er själva?

Man ska lära känna sin fiende. VAD är det med shoppingen som skapar detta behov och detta glädjerus?
Som jag sagt tidigare, och jag är säker på att det gäller flertalet kvinnor i detta land, så har jag kläder så jag klarar mej i säkert 10 år framåt.
Jag har en knökfull garderob men använder kanske egentligen 10 plagg.
Resten bara hänger där.
Hänger där för att "de är rätt fina" eller "inte så dum ändå" eller "kan va bra å ha".
Varför "behöver" jag då nytt?

Hur tänker du?

Puss/ Asta