Väldigt sant eller hur?
Men oxå väldigt svårt.
Att inte jämföra sej med andra... sitt utseende, sin intelligens, sin fysik, sitt liv, sin moral, sin kondition, sitt kärleksliv, sin karriär eller vad det nu må vara.
Till stor del tror jag att det är biologiskt och naturligt, att sträva högre, bli bättre.
Inte bara gentemot den jag var igår utan även gentemot dej.
Jag jobbar med denna tanke alldeles särskilt mycket när det gäller min löpning.
I att inte prestera för andras skull, i att inte ha som motivation/ belöning att bli bekräftad/ imponerad av andra.
Jag försöker tänka att jag gör detta för MIN skull. För mina lungor, min hälsa, min kropp, min ork, mitt utseende och mitt välbefinnande och det är skit samma hur mycket grannen orkar springa eller inte springa.
Hens prestation gör varken mej bättre eller sämre... egentligen.
Ändå gör jag det naturligt, jämför mej.
Sätter mej själv, min prestation, mitt liv på en skala utifrån vad andra fixar.
Var befinner jag mej på skalan?
Som fru, mamma, sjuksköterska, matte, samhällsmedborgare, kvinna, löpare?
Jämför jag mej med med mej så är jag helt klart en bättre mamma, löpare och matte idag jämfört med "igår."
Men jag är kanske en sämre hustru, sjuksköterska och samhällsmedborgare.
Mindre engagerad. Mer blasé.
Å jämfört med dej?
Tja, det var ju så jag inte skulle tänka. Men ändå gör.
Jag fortsätter att jobba på det här med att vara snäll mot mej själv.
Att bli en bättre kompis till mej själv.
Det går upp. Å ner.
För å ena sidan finns det en anledning till allas våra misslyckanden.
Det finns randiga och rutiga skäl och det finns begränsade resurser hos oss själva.
Kors som måste bäras. Ärr som gör ont om man petar.
Man får försöka ha lite överseende med sej själv, förlåta sej själv.
Å andra sidan kan man inte fastna i det. Nöja sej. Bli kvar i en roll av martyrskap.
För vi bär alla ansvar för våra egna liv.
Ibland när jag funderar i de här termerna så tänker jag mej själv stå utanför St Pers port i himlen en dag och få stå till svars för mina synder å mina val.
Få motivera varför jag brast i vad jag egentligen vet är rätt och riktigt.
Vad kommer det då vara för synder?
If tomorrow is judgements day
And I'm standing on the frontline
And the Lord ask me what I did whith my life
I will say, I spend it whith you.
Jag är inte där än men jag försöker och jag strävar efter att vara sann mot mej själv.
Att ta vara på mitt, kanske enda, liv så gott jag kan.
Självklart inte på bekostnad av andra, men att det... det är gott nog.
Vad väcker min text för tankar hos dej? Hur väl lyckas du att endast jämföra dej med dej själv?
Puss/ Asta
Känner igen mig i det du skriver och gillade det citatet. Känner mig som jag går in i något bättre just nu än tidigare, blir en bättre människa baserat på att jag på något vis bryter mina bojor så sakteliga både känslomässigt och kommer vidare i livet ( därmed inte sagt att jag blir en bättre människa för det, men mindre jagad inombords kanske...) - men sedan tänker jag att jag gjorde just då tidigare vad jag kunde med de förutsättningar jag hade och det var gott nog, i alla fall. Jag tycker du är bra och din utveckling har varit väldigt tydlig i bloggen, till något bra på något vis med din löpning och annat som du hanterat fint ( eller vad man ska säga :)) och där du helt enkelt utvecklats så som vi alla gör. Det är kanske inte så tydligt för en själv, som det blir som betraktare. Ha nu en fin kväll. Kramar!
SvaraRaderaDet där lät ju ungefär lika trött svamligt som jag känner mig, men you got the point hoppas jag. ;)
RaderaJo jag förstod. Å jag blir glad när du säger att jag utvecklats även om jag inte riktigt vet om du har rätt. Jo med löpningen, absolut, det är ju konkret å mätbart. Men på andra områden kan jag känna att jag stagnerar, ja till å med backar. Inte lär läxan osv.
RaderaKram
Det gör du inte, du har utvecklats framåt. Men det kan vi ta privat istället vid tillfälle. Kram och Godnatt.
RaderaDen filosoferande A! *ler* Du har gjort en jätteresa och jag tycker du är fenomenal som hela tiden strävar vidare och vill utvecklas. DET tror jag kommer bli din "dom": att du aldrig stagnerade, gav upp, utan att du alltid fortsatte omvärdera och orka.
SvaraRaderaJag jämför mig aldrig med andra. Slutade jag med för längesedan. Mest för att det gjorde så ont att göra det. Andra verkade alltid bättre, lyckligare, snyggare.. Så i tonåren släppte jag det. För jag insåg någonstans att folk bryr sig väldigt lite om hur jag ter mig i deras sällskap - DE är lika upptagna med att försöka tolka vad andra tycker om dem - så de lägger knappt märke till mig. Och jag har någonstans fått förlika mig med att jag alltid kommer att tycka att jag är ful. Att jag alltid kommer att tycka att jag kan bli bättre, att jag alltid kommer att sakna förmågan att bli helt och fullt "lycklig" Och vet du vad? DÅ blev jag faktiskt lycklig..
Kramar till dig!
Det är imponerande och jag är väldigt avundsjuk på dej där min vän. Jag tror tyvärr att min sort är mkt vanligare å att få lyckas med just det du säger. Jag önskar, jag kämpar, men jag når aldrig riktigt fram. Hör du, det är dags för en rejäl pratstund snart. Behöver en dos av dej nu. Kramar.
Radera... men sluta säg att du är ful människa när du är en av de hottaste brudarna jag känner.
RaderaJag jämför mig med andra hela tiden och oftast drar jag (enligt mig själv) det kortaste strået. Jag jobbar med det här men det är skitsvårt och jag tror faktiskt att jag kommer att fortsätta göra såhär hela livet, det vill säga att jämföra mig med andra. Men kanske kommer jag att bli snällare mot mig själv och faktiskt tycka att jo min själ, jag är ganska bra jag också.
SvaraRaderaMen i svackorna är det svårt. Då känner jag mig gärna fulast, fetast, mest misslyckad av alla som tog examen med mig, mest misslyckad av alla egentligen, minst älskad osv. Ibland får man ju ha de där svackorna så länge man inte fastnar i dem och nästan gottar sig åt sin egen olycka. För då kommer inget att ändras.Det kan bara jag själv göra. (Även om det vore praktiskt med en sådär flygande gudmor med trollspö som bara fixar till saker)
Men som sagt, det där med att jämföra sig själv med andra tror jag att de flesta gör oavsett vad man säger. Mer eller mindre i alla fall.
Kram fina du! /L
Fina du tillbaka. Åhh jag önskar dej så mycket. Så mycket av allt det där som jag vet att du vill ha och som du förtjänar. Jag hoppas att det snart ljusnar på alla områden. Jobb, ekonomi, kärlek osv.
RaderaKram
Jag tänker att det inte är lätt men bara det att man/hen/du är medveten om det gör att man är på väg åt rätt håll.
SvaraRaderaJag tänker såhär att det är en sak om jag vet att jag borde motionera och strävar efter att höra det och faktiskt hör det mer el mindre regelbundet.
Eller om jag inte har en tanke på hur min kropp tar stryk av mitt sett att leva och helt oreflekterat fortsätter.
Att inte alls reflektera tror jag är det som är "läskigt" det är inte säkert man har styrka och kraft att agera att göra el låta bli att göra. Men reflekterar man har man i alla fall menar jag satt igång processen.
Jag lyckas relativt ofta periodvis bra och det är då jag mår som bäst.
Försöker att inse att jag är centrum i mitt liv men sällan i andras, undantaget min familj och mina vänner som ibland kanske dagligen har mig som "centrum" i sina liv. Annars är ju de lika upptagna med sina liv som jag med mitt.
Men lätt är det inte