Att misslyckas med det viktigaste av allt

Lady Dahmer hör till bloggare som jag alltid följer. Håller inte med henne om allt, men hon har öppnat mina ögon för mycket som jag tidigare inte har sett.
Hon skrev idag som svar på en kommentar på ett inlägg som handlade om självkänsla "Barn föds med god självkänsla, sen fuckar vi upp det. Arbetet är väl snarast att se till att de får behålla den!" och det är så sant. Så otroligt sant.
Ett barns självkänsla behöver inte byggas. Det finns där från början. Varenda unge tycker att hen är fin och duktig och värd att ta plats. Men någonstans på vägen går den där känslan sönder.

En del kan inte skilja på självförtroende och självkänsla.
Men självförtroende är att du tror på dej själv utifrån ett särskilt område. Du tycker att du ser bra ut, att du har en social förmåga, är duktig på ditt jobb eller sjunger som en gudinna.
Självkänsla handlar mer om att se sitt värde. Se sitt värde bortom hur du ser ut eller vad du presterar.
Jag har relativt gott självförtroende inom en mängd områden. Självförtroende är oxå relativt enkelt att träna sej till.
Självkänsla är nåt annat. Nåt djupare och betydligt mer komplicerat.
Så ser jag på det i alla fall.

Vem är jag om jag går upp 60 kg i vikt? Vem är jag om jag tvingas bli sjukpensionär och inte längre kan jobba? Vem är jag om mina barn säger att jag har gjort ett miserabelt jobb?
Svårt att svara på men förmodligen inte mycket i mina ögon.
Och vad det gäller min egen barndom och mina egna föräldrar och andra betydelsefulla vuxnas insats så kan jag se vad det är som gjort mej till den jag är idag.
Jag vågar inte stanna länge i den tanken för då blir jag bitter och det vill jag inte.
Själv har jag försökt att göra ett bättre jobb än mina föräldrar kring uppfostran och umgänget med mina fyra barn. Jag har haft högre ambitioner än någon av dem måste haft.
Och på många sätt är jag nöjd.
De är alla fyra vackra, empatiska människor med fungerande liv. De är mitt livs stolthet.
Men... särskilt bra självkänsla kan jag inte se att någon av dem har.
De har alla sina issues. De är socialt begåvade men hävdar allihop att de har social fobi... vilket ingen av dem har men deras känsla är sådan. Att sociala sammanhang kostar på.
Jag vill inte lämna ut dem mer än så här men jag skulle önskat, jag har försökt men misslyckats, att ge dem en bättre självkänsla än vad jag har. Jag blir ledsen när jag ser att de gör som jag eller resonerar som jag trots att de borde haft bättre förutsättningar.
Därmed har jag kanske misslyckats med en av de viktigaste sakerna i ett föräldraskap.
Det är jobbigt.

Finns det någon möjlighet till kompensation? Något sätt att göra bot och bättring?
Ja och nej skulle jag vilja säga.
Nej för att gjort är gjort. Man har en barndom och thats it.
Ja genom att vara ödmjuk inför sina barn, barnen har alltid tolkningsföreträde av sin barndom,  och genom att försöka på nytt med barnbarnen.
Så får det bli.

Puss/ Asta