Bli stark eller bli snygg. Spelar det nån roll?

I många av de bloggar som jag följer talas det om vikt, träning, tjockisförakt, synen på kvinnan osv och jag känner mej minst sagt ambivalent i vad jag själv tycker.
Bloggare som Lady Dahmer har öppnat ögonen på mej vad det gäller synen på överviktiga, jag följer en del kvinnor på Instagram med samma tema oxå.
Samtidigt följer jag tex Eleines blogg och är sjukt imponerad av hennes syn på träning. Camilla Läckberg bloggar även hon på temat och har en sund syn på hälsa tycker jag. Och ändå förstår jag kritiken mot budskapet hon sänder ut...

Det är inte lätt att vara kvinna.
Efter att själv ha gått upp till en högre vikt än någonsin tidigare så känner jag mej delvis obekväm i det. Jag har väl egentligen ingen ohälsosam övervikt men det är ändå en spegelbild som jag inte känner igen mej i, en halv garderob vars kläder jag inte kommer i osv. Jag är inte van vid den obekväma känslan av att folk ser på mej och tänker "Hoppsan, vad hon har gått upp i vikt!" eller att främlingar slänger menande blickar på min chipspåse i ICA kön.
Jag har lärt mej... och förstått... att övervikt signalerar inte alltid ohälsa och smalhet signalerar inte alltid hälsa. Min Mini har gått ner väldigt mycket i vikt ungefär samtidigt som jag gått upp i vikt och jag lever betydligt mer hälsosamt än vad hon gör i fråga om kost och motion.

Jag vill bli stark. Det säger jag hela tiden. Jag vill bli stark och sund.
Men är det hela sanningen? Vill jag inte bli "snygg" oxå?
Vill jag inte visa andra att "Nu är den där rultigheten borta igen!"
Skulle inte det få mej att må lite bättre?
Jo så är det nog tyvärr. Skammen eller obehaget med att ha gått upp i vikt handlar mer om andras syn på mej än vad jag själv faktiskt känner.
Och jag är 47 år. Sannolikt påväg in i klimakteriet. Hur är det då inte att vara tjugo?
Och när den tanken väl fått fäste så skäms jag för den med.
Då skäms jag inte bara för valkarna runt midjan utan även för min fåniga fåfänga.

Hur tänker ni?

Puss/ Asta

Pepp el putt

 

Jag har fundera på det här med att så sina värderingar.
I många bloggar har jag läst funderingar och ställningstagande till att skriva om saker som vikt, kost, motion och yta.
En del tar ställning mot dessa ämnen för att inte ytterligare späda på utseendehetsen som råder mot kvinnor och yngre tjejer.
Jag har verkligen tänkt efter å känt i magen vad jag själv står i frågan.

Till å med en kärring som jag på 45 år påverkas av idealen.
Jag noterar vänner och bekanta, IRL och på facebook, som legat på gymmet och under dieter hela vintern och som nu är i form på ett sätt jag bara kan drömma om.
Jag noterar de som ökat ytterligare i omfång sedan jag såg dem lättklädda sist.
Vi påverkas alla.
Men jag tror inte att allt för många unga tjejer med fokus på en överperfekt kropp läser min blogg med regelbundenhet.
Mina... relativt få... inlägg om viktkontroll eller löpning är till för att peppa mej själv och för att motivera andra i samma situation.
Vi som alla är ägare till en liten latmask men som vill/ strävar efter att bli sundare.
De är till för att vara som en träningskompis och en morot till att du som läsare själv ska vilja börja springa och inte till för att ge någon komplex.
Sååå bra å långt å regelbundet springer jag verkligen inte.

För alla vet ju det där ändå.
Att det ÄR bra att röra på sej regelbundet. Att det inte ÄR bra med allt för mycket övervikt. Jag pratar nu inte om size zero eller att vara modellsmal.
Alla vet att unnar man sej pizza eller bakverk flera gånger i veckan då får det konsekvenser.
Plus å minus. Inkomster å utgifter.
Vi kan välja att strunta i övervikt och dålig kondis eller vi kan välja en hälsosam livsstil. Det gör vi som vi vill, men väljer... det gör vi.
Jag tycker det finns något tokigt i att vi i vår iver att inte späda på kroppskomplex  och osunda ideal bagatelliserar problemen med övervikt å alla följdsjukdomar som följer i dess spår.
Själv vill jag... visserligen se bra ut men... framförallt vill jag vara frisk!
Jag vill ha energi, kondition och styrka.
Jag vill orka med att vara en aktiv å busig mormor till mina barnbarn.
Jag har tänkt att leva länge än.

Jag kommer att fortsätta skriva inlägg då å då om min träning och om kost.
Berätta om när jag kämpat mej igenom milen och när det går veckor som jag inte kommer ut en enda gång för att motivationen dalar.
Inte i syfte att trycka till någon. I syfte att peppa.
Jag menar, kan Asta så...

Puss/ Asta