Bli stark eller bli snygg. Spelar det nån roll?

I många av de bloggar som jag följer talas det om vikt, träning, tjockisförakt, synen på kvinnan osv och jag känner mej minst sagt ambivalent i vad jag själv tycker.
Bloggare som Lady Dahmer har öppnat ögonen på mej vad det gäller synen på överviktiga, jag följer en del kvinnor på Instagram med samma tema oxå.
Samtidigt följer jag tex Eleines blogg och är sjukt imponerad av hennes syn på träning. Camilla Läckberg bloggar även hon på temat och har en sund syn på hälsa tycker jag. Och ändå förstår jag kritiken mot budskapet hon sänder ut...

Det är inte lätt att vara kvinna.
Efter att själv ha gått upp till en högre vikt än någonsin tidigare så känner jag mej delvis obekväm i det. Jag har väl egentligen ingen ohälsosam övervikt men det är ändå en spegelbild som jag inte känner igen mej i, en halv garderob vars kläder jag inte kommer i osv. Jag är inte van vid den obekväma känslan av att folk ser på mej och tänker "Hoppsan, vad hon har gått upp i vikt!" eller att främlingar slänger menande blickar på min chipspåse i ICA kön.
Jag har lärt mej... och förstått... att övervikt signalerar inte alltid ohälsa och smalhet signalerar inte alltid hälsa. Min Mini har gått ner väldigt mycket i vikt ungefär samtidigt som jag gått upp i vikt och jag lever betydligt mer hälsosamt än vad hon gör i fråga om kost och motion.

Jag vill bli stark. Det säger jag hela tiden. Jag vill bli stark och sund.
Men är det hela sanningen? Vill jag inte bli "snygg" oxå?
Vill jag inte visa andra att "Nu är den där rultigheten borta igen!"
Skulle inte det få mej att må lite bättre?
Jo så är det nog tyvärr. Skammen eller obehaget med att ha gått upp i vikt handlar mer om andras syn på mej än vad jag själv faktiskt känner.
Och jag är 47 år. Sannolikt påväg in i klimakteriet. Hur är det då inte att vara tjugo?
Och när den tanken väl fått fäste så skäms jag för den med.
Då skäms jag inte bara för valkarna runt midjan utan även för min fåniga fåfänga.

Hur tänker ni?

Puss/ Asta

Jag har gett mej fan på att detta ska bli min nya last.

Jag är med i en löpargrupp på Facebook som heter Lonesome runners. "Team Lonesome Runners kan vara din enda vän i spåret - eller på löpbandet. Vare sig du joggar eller löper fyra meter eller fyra mil om dagen."
Just nu är det väldigt mycket rapporter och bilder från Stockholm Maraton.

Ibland kan jag känna mej sänkt av alla dessa rapporter. Alla dessa glättiga mil.
Flertalet ur Lonesome runners springer mycket längre, mycket oftare, mycket lättare än vad jag gör men framför allt så tycker de att det är mycket roligare.
De älskar att springa. Löpning är deras drog, deras beroende, deras liv och DET kan jag bli sjukt avundsjuk på.

Men löpning handlar inte om att jämföra sej med andra. Det handlar om att jämföra sej med sej själv.
Att snöra de där skorna, att ta sej utanför dörren och att genomföra löparpasset snabbare eller starkare än vad jag gjorde sist.
Löpning är att ge sej ut och att göra det igen... inte för att bevisa något för någon annan utan för att det gör mej friskare och starkare.
Mina lungor klarar av astman bättre, mina muskler blir starkare, konditionen större, häcken mindre och mitt psykiska mående mer stabilt. Ingenting fungerar lika bra mot negativa tankar eller en deppig själ som att springa... jag får lägga allt mitt fokus på kroppens rörelser och på min andning och det frisläpper mängder med endorfiner. 

Londesome runners peppar mej. Där är verkligen alla typer av människor.
Unga, gamla, vältränade å en och annan som jag själv.
Varje gång man frågar om råd så engagerar sej mängder av människor och varje gång jag berättar om mina framsteg får jag hurrarop och pepp.
Och alla dessa maratonlöpare får mej att åtminstone tänka tanken. Kanske nångång, kanske en dag är jag så stark att jag orkar springa fyrtiotvå fucking kilometer på en gång.
Och om inte... ja, då fortsätter jag som nu. Med att springa på 5 kilometer och aldrig komma under halvtimmen eller sub30 som det heter på löparspråk men att vinna allt det där... allt från ökad lungkapacitet till att hålla galenskapen i schack. 

Jo, den här avundsjukan. Avundsjukan över att tycka att löpning är det absolut roligaste som finns...
Jag är inte DÄR ännu, det kan jag inte påstå. Men det tar mindre å mindre emot att springa, det går lättare å lättare.
Att älska löpning är ett större å viktigare mål för mej än längder eller tider, bara mer svårmätt.
När jag började springa sprang jag 25 meter för att sedan få gå en stund innan jag tog 25 meter till, nu är 5 km den korta rundan. Det jag hinner innan middagen.
Idag sprang jag just den korta rundan för jag tänkte köra en längre imorgon.
Därför satte jag på det korta radioprogrammet, "På minuten" i P1 som är 30 min.
Fördel: Underbart underhållande program, tänkte knappt på att jag sprang.
Nackdel: Det är svårt att springa medan man fnissar, vilket jag gjorde mer eller mindre hela tiden. 

Och just precis nu längtar jag faktiskt lite till imorgon när skorna ska snöras på igen...

Puss/ Asta 

Jag har sagt det förut...

 

Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen.
Med handen på hjärtat, lovar jag härmed eder att (verkligen försöka) bli en bättre bästa kompis till mej själv!
Japp.
Det är helt orimligt att vara så urbota taskig rent av som jag kan vara mot mej själv.
Så förminskande.
Så hånfull.
Så nonchalant.
Me, my self and I är ju faktiskt den närmsta relation jag har.
Å jag måste verkligen stå ut med mej själv tills döden skiljer mej åt.

I mitt huvud hinner jag säkert att tala hånfullt till mej själv hundra gånger om dagen. För saker jag är, inte är, gör och inte gör.
För sånt jag inte vågar, för saker jag inte klarar av osv osv.
Ni kanske tycker det låter mycket med hundra elaka tankar om dagen?
Tyvärr är det nog vanligare än man kunde önska.
Fundera själv över hur ofta du låter den där tanken om rynkor, valkar, häng, ålder, oförmåga, bristande tålamod, sviktande mod osv slinka igenom.
FÖR ofta törs jag säga.
Så är det i alla fall för mej. Eller har varit, nu ska det bli annorlunda.

Tanken började gro när jag vägde mej här om veckan.
Eller sekunderna innan jag klev upp på vågen.
"Om jag gått upp i vikt så fan med."
Nu blev det ett oförklarligt minus på 1 kg. Och istället kände jag mej som King of the world. "Yes! Vad bra jag är" lixom.
Ett enstaka sketet jävla kilo skilde mej alltså från att vara värdelös till att vara lyckosam.
Vilken annan vän (eller ovän för den delen) skulle jag betraktat på det viset???
Det är ju helt... helt orimligt.

Min kropp är så jäkla bra!
Jag är frisk (vad jag vet) från allvarliga sjukdomar.
Jag blir nästan aldrig sjuk i banala saker heller.
Jag har burit och fött fyra fantastiska människor.
Mina bröst har gett dem mat i sammanlagt dryga två år.
Min kropp är normalviktig.
Den har aldrig gått sönder.
Den tar mej varje dag från punkt A till punkt B.
Min kropp är stark nog att tillåta mej ha det bästa jag vet i livet... stora rejäla hundar.
Jag har rökt i... ja säkert 25 år. Jag har ätit en massa skräpmat.
Å den är ändå frisk.
Bortsett från astman så krånglar den väldigt sällan.
Den är... banne mej... värd lite creed för allt detta! 

Jag vill bli starkare.
(Ja, jag erkänner att jag vill bli mer slimmad och snyggare men...)
Jag vill ge tillbaka.
Orka springa. Orka lyfta.
Orka många år till med allt som jag tycker är härligt. Hundar å barnbarn.
Jag tänker ju jätte mycket på det här med att Gottfrid ska bli "rätt" musklad för att skona leder och bära honom genom ett långt liv.
Det samma gäller mej!
Borde gälla mej!

Så jag ska verkligen försöka att komma igång med att jogga.
Kommer det inte att gå när gräspollen slår till med full kraft så ska jag inte slå på mej själv för det utan fortsätta ett sunt liv på något annat sätt.

Å jag ska sluta se på mej själv som svag. Som dum. Som klen. Som harig.
Varje gång en sån tanke dyker upp (för det kommer den ju att göra) ska jag strängt säga till mej att "lägga av."
Kom igen, jag har fostrat fyra av världens finaste människor... då är man knappast helt blåst!

Nu tar jag mej själv i handen. Unnar mej ett litet glas rödvin och tänker att "fan, vad jag är BRA som powerwalkat hårt (med lufs) 45 minuter x 2 idag trots förkylning."
Fantastiskt bra till och med.

Puss/ Asta