Så otroligt sorgligt.

I går kom domen i Tingsrätten kring det uppmärksammade fallet mot en barnmorska. Hon förlöste en gosse som överlevde men som ådrog sej hjärnskador och som ca ett år senare avled. IVO har granskat fallet och riktat hård kritik mot barnmorskan på flera punkter. Därefter gjorde föräldrarna en polisanmälan. Barnmorskan dömdes av Tingsrätten för Grovt vållande till kroppsskada. Hon fick villkorligt straff och dagsböter. Länk till en av artiklarna om detta här.
Detta är en tragedi för samtliga inblandade. Mina tankar går till föräldrarna som förlorade sitt barn och till en kollega som för alltid får bära detta med sej.

Lisa Bjurvall, journalisten bakom BB-upproret, har en Instagramprofil.
På det kontot skrivs och jag citerar:
"Kvinnor, både intervjuade i BB-krisen och inte, har hört av sig till mig i mängder sedan Elliot-domen igår och undrat om de har chans till upprättelse.
Kör på säger jag, stäm och anmäl- vi kan inte ha ett rättslöst land för just spädbarn och gravida!"

Detta att sjukvårdspersonal anmäls till polis och åtas har hittills varit ovanligt i vårt land, jag känner bara till några fall. Vi talar nu om när en sjukvårdspersonal anklagas för att i sitt yrkesutövande varit oskicklig, inkompetent eller gjort grova misstag och inte när det handlar om en brottslig handling.
Det normala förfarandet när en allvarlig händelse inträffat är att IVO utreder saken och att det framförallt letas fel på systemnivå snarare än enstaka syndabockar. Trots det händer det så klart att sjukvårdspersonal blir av med sin legitimation, på prov eller för gott. IVO anmäler till HSAN om de finner skäl till att något sådant skall vara aktuellt. Ungefär så tror jag att det går till.
Detta system är något som gagnar alla och inte minst personal och anhöriga.
Genom att söka efter systemfel och inte syndabockar säkerställs en öppenhet och transparens i vården. Lärdomar kommer fler till gagn och risken att den som felat skall mörka för att rädda sitt eget skinn minskar.
Vart vi hamnar om patienter och anhöriga börjar polisanmäla (polisen i all ära men de har ingen medicinsk kompetens) vågar jag inte riktigt tänka på?
Kanske som i USA där personalen betalar svindyra försäkringar för ev stämningar och där sjukvård genomförs "för säkerhet skull."

Jag tänker oxå att den här hätskheten och tonen som "BB-krisen" har inte gynnar någon. "Kör på säger jag, stäm och anmäl..."
Först vill jag säga att Sverige har en förlossningsvård i världsklass.
Det är inget rättslöst land för spädbarn och gravida.
Jag vill betona att svenska barnmorskor har en utbildning som står sej väl internationellt.
Vi har en mkt låg mödra och barndödlighet och andelen svåra bristningar har sjunkit de senaste åren. Källa Läkartidningen
De allra flesta kvinnor som genomgått en förlossning får ett friskt barn och går nöjda ut i livet. Kvinnor som fått korrekt diagnostiserade och suturerade bristningar har sällan problem.
Men med det sagt så finns det fortfarande problem, främst i form av tillgänglighet på vårdplatser i storstadsregionerna och avstånd i norra Sverige.
Bristen på barnmorskor ökar, kanske framför allt inom förlossningsvården.
Barnmorskor har länge kämpat för 1 till 1 vård, dvs en kvinna i aktiv förlossning per barnmorska därför att man vet att det är viktigt både ur säkerhet och trygghetsperspektiv.
Udda tider, helger och storhelger. Stress, komplexa situationer, otillräcklighet.
Så kan arbetet som barnmorska på en förlossningsavdelning beskrivas.
Samtidigt som det, förstås, är världens roligaste och mest tillfredsställande jobb att få se föräldrar födas och välkomna nya världsmedborgare till jorden.
Risken med den här domen och med Lisa Bjurvalls hetsande om att anmäla är att allt fler barnmorskor söker sej bort ifrån förlossningsvården och att det blir svårare att rekrytera nya.
Risken är att patienterna blir än mer lämnade på kompetens och närvaro vilket jag antar att vi alla tycker vore förödande.
Barnmorskorna förlorar på denna ton i debatten men de gravida kvinnorna förlorar än mer.

Vem skall egentligen vilja arbeta med ett så komplext och stressfyllt yrke om ett misstag kan leda till polisanmälan, uthängning och dom?
Jag vet i alla fall att det stukat min arbetslust rätt så rejält.

Puss/ Asta

Tankar om BB krisen

Det har varit mycket prat om "BB-krisen" i veckan efter att journalisten Lisa Bjurwald var med i Nyhetsmorgon där hon beskriver förlossningsvården som ett permanent nödtillstånd och där hon talar om att en förlossning är det enskilt farligaste en västerländsk kvinna kan utsätta sej för.
Jag tycker att det är BRA att bristerna inom förlossningsvården uppmärksammas och debatteras och hörs!
Jag tycker det är mindre bra när gravida kvinnor skräms upp i onödan, eller av fel anledning och därför borde det ha suttit en sakkunnig med under den här intervjun. Jag kan oxå allvarligt säga att jag räds att Bjurwalds bok får spridning som någon slags allsmäktig sanning bland unga kvinnor som väntar eller planerar barn.
Intervjun med socialministern Hallengren och barnmorskeförbundets Ahlberg var betydligt mer nyanserad kring de verkliga problemen. Det var ett bra samtal tycker jag.

Så här, det här är mina högst privata åsikter i frågan.
Det råder stora regionala skillnader med olika svårigheter och brister inom förlossningsvården. Storstäderna har sina platsbrister där födande kvinnor kan bli nekade att föda där de önskar och till å med oroa sej över att de ska få plats överhuvudtaget. På BB avdelningarna är det hårt tryck, partnern får inte stanna kvar och omföderskor förväntas gå hem 6 timmar efter en förlossning som kanske varit både fysiskt ansträngande och mentalt omtumlande.
I norr är det avstånden som är det stora problemet, otryggheten i att ha timmar i bil att åka under värkarbete ofta i vinterväglag. 
Många, många kvinnor berättar om olika trauman under och efter en förlossning. Bristningar som inte upptäcks eller blir korrekt åtgärdade, olika handikappande krämpor och bristande naturliga funktioner lång tid efter förlossningen. Känslor av att inte ha blivit lyssnade till, informerade om vad som sker, överkörda i sina önskemål.
Det är förstås galet. Det måste få ett slut!
Många, många barnmorskor som berättar om en helt ohållbar arbetsmiljö.
Om att varken hinna kissa eller äta på sitt arbetspass, om att inte hinna med att närvara hos kvinnan så som hon önskar och inte kunna göra det jobb som vet att hon kan. Berättar om hur hon lämnar sitt arbetspass med en klump i magen.
Allt för många barnmorskor överger yrket helt eller åtminstone förlossningsarbetet till följd av för hög press och stress till alldeles för låga löner. Kompetens försvinner ut ur systemet.
Det är lika galet. Och måste få ett slut!

Det behövs satsas mer pengar på kvinnohälsovården.
Hur det ska göras finns det säkert bättre lämpade personer än mej att svara på.
Jag tror inte, som Lisa Bruwald, att det behövs fler läkare på förlossningssalarna eller att ett ökat antal kejsarsnitt är svaret.
Det behövs inte ironiseras kring att gravida kvinnor förbereder sej genom andningsövningar, avslappningsteknik och att ex läsa den utmärkta "Föda barn utan rädsla."
Jag delar inte åsikten om att föda barn är det farligaste man kan göra som kvinna i Sverige. Vi ligger i botten av tabellen över mödradödlighet i Sverige.
Det inträffar, tyvärr ungefär 4-6 gånger per år, och utreds då noggrant för att upptäcka om någonting kunde ha gjorts annorlunda eller om det på någon nivå begåtts något fel.
Missförstå mej nu inte, varje fall är så klart en tragedi, men att leva är farligt.
Fler dör ex i ridolyckor, drunkning i det egna badkaret, av att sätta mat i halsen eller bli biten av ett däggdjur i Sverige. För att då inte tala om att åka bil eller att leva med en man.

Det är inte heller så att alla som föder barn och får en bristning får ett livslångt tyst lidande. De flesta sys kompetent ihop och får efter läkningsprocessen inte några kvarstående problem. Det är såklart att största vikt att bristningen identifieras och sys på ett kompetent sätt. Jag vill absolut inte förminska de bekymmer som finns men ser heller ingen vits med att få det att låta som om alla mer eller mindre blir märkta för livet.
För talar vi om risker så är även rädsla en riskfaktor för ökade interventioner och ett förlossningsarbete som går i stå.

Välfungerande förlossningsavdelningar skall inte läggas ner.
Rekryteringen av fler barnmorskor måste öka vilket bland annat borde ske genom betald utbildning och högre ingångslön.
Barnmorskor som redan finns i yrket skall få fortbildning, en skälig löneutveckling och en högre bemanning för ett drägligare arbetsklimat.
En barnmorska per födande kvinna.
Tillräckligt med kapacitet för att möta toppar av förlossningsantal, dvs fler förlossningsenheter.
Personalen skall vidareutbildas och tid för förbättringsarbete kring ex bristningar, blödningar, förlossningsrädsla och annat skall prioriteras nationellt.
Besparingarna på att slopa föräldrautbildningarna ska stoppas, det är fullkomligt kontraproduktivt då det ger otryggare blivande föräldrar.
Ett ökat lärande av varandra så att hjulet inte behöver uppfinnas på nytt på varje förlossningsenhet. Varför har man lyckats så bra här? Vad kan vi ta med hem?
Bättre eftervård av patienten där kvarstående problem, smärtor eller rädslor identifieras och åtgärdas.
Valfriheten kring hur man som kvinna vill föda barn skall öka och då talar jag om vaginal förlossning. En del önskar föda hemma, andra på barnmorskeledda enheter och en del på sjukhus.
Det nyblivna föräldraparet skall inte tvingas hem från BB innan de är redo i orimlig tid.

Som sagt, mina högs privata tankar och det finns andra som är bättre rustade för HUR förlossningsvården skall göras mer tillgänglig och upplevas säkrare för det födande paret men helt klart behövs mer resurser.
Vi skall höras. Vi skall inte skrämmas. Det är vad jag tror.

Puss/ Asta

Stoppa BB krisen

Jag önskar att jag kunnat vara med och marschera på någon av landets BB demonstrationer idag.
Jag är förvisso en nybakad barnmorska. Jag har bara arbetat i sju månader och förlöst 46 bäbisar som legitimerad men självklart har jag en å annan tanke omkring förlossningsvården i Sverige ändå, hur det är och hur jag önskar att det vore.

En dräktig ko får inte störas och transporteras senare än 28 dagar före kalvning och inte på 21 dagar efter kalvning. Liknande regler finns inskrivna för hästar, hundar och andra sällskaps och nyttodjur. I lagen.
Det finns goda skäl till det, till varför den blivande "modern" inte skall stressas utan istället omges med lugn och ro. Hon behöver samla kraft för att kroppen och hormonerna ska jobba för henne i det kommande födsloarbetet.
Vad det gäller kvinnor så är det på helt andra premisser. Här får de "transporteras" och leva i ovisshet om var de skall föda timmarna innan. Svenska kvinnor kan hänvisas till andra sjukhus än de de har tänkt å har närmast till halvvägs in i en förlossning.
Självklart är kvinnor inte annorlunda än andra däggdjur.
För att en förlossning ska fungera behövs Oxytocin. Oxytocin är det kroppsegna hormonet som brukar kallas för "lugn och ro hormonet" eller "håll ihop hormonet."
Det frigörs vid lugn och ro. Vid värme, beröring och massage. Det frigörs vid sex och blir till ett kit som binder oss samman med vår partner.
Oxytocin frigörs i stora mängder när barnet föds för att vi skall knyta an till vår avkomma.
Oxytocin verkar på glatt muskulatur, så som exempelvis livmodern,och behövs för att denna muskel skall kunna göra sitt jobb under förlossningen.
Men hur toppen oxytocin än är så är det ett "blygt" hormon. Det är ett hormon som viker undan för andra typer av hormoner, ex sådana som flödar vid stress, smärta och oro.
Detta är anledningen till det välkända fenomen som alla kvinnor som fött barn känner igen. Värkarna är starka och regelbundna hemma, men väl på sjukhuset klingar de initialt av och många kvinnor säger lite skamset "Men jag hade mer värkar hemma."
Man behöver inte vara medicinskt utbildad för att förstå vad rapporter om tokfulla förlossningsavdelningar och ständiga hänvisningar gör med kvinnor och deras oxytocinpåslag.

Inför lagen är vi alla lika. Så också inför vården.
Åtminstone sägs det så, men det är inte sant. Hade det varit män som födde barn skulle villkoren sett annorlunda ut, det är jag fullkomligt övertygad om.
Och jag tror även våra politiker lever på gamla meriter, den att Sverige har en mycket säker förlossningsvård med låga mortalitet för kvinnor och barn.
Vi HAR kunskaperna i vårt land, men vi har oxå för lite och för likriktade resurser.

Jag skulle bland annat önska...

Att kvinnor fick föda på det stället de själva valt. Det borde tillhöra undantag att få höra "det är fullt" snarare än som nu, att det är ett normaltillstånd.

Att vårt land hade fler utspridda förlossningskliniker så att det inte handlar om timmar att ta sej till närmsta ställe. Bilförlossningskurser är ett hån mot fertila kvinnor.

En barnmorska per födande kvinna. Få saker är så väl underbyggt av vetenskapen inom förlossningsvård som att kontinuitet från barnmorskan innebär trygghet till kvinnan vilket innebär minskat behov av smärtlindring, högre grad av nöjdhet och färre komplikationer. På sina håll springer barnmorskor mellan 3-4 födande kvinnor samtidigt. Det är ingenting annat än galenskap, för kvinnan och barnet i första hand men även för barnmorskans hälsa.

En ökad valfrihet. I Danmark, Norge och på Island föds ca 1% av alla barn i planerade hemförlossningar. I Storbritannien är det något mer och i Nederländerna föds ca 1/3 av alla barn hemma.
I Danmark och Norge subventioneras hemförlossningar av staten, i Sverige gäller detta endast i Stockholm. I Sverige föds ca 1 promille av alla barn i planerade hemförlossningar, något fler sker i hemmet av misstag.
Stora studier visar att för friska omföderskor är riskerna för mor/ barn och komplikationer lägre i hemmet. Såväl värksvaghet som stora bristningar är mkt ovanligt när det kommer till hemförlossningar.
Det är så, att de allra flesta kvinnor skulle inte vilja ha hemförlossning även om de fick kostnaden subventionerad, majoriteten av alla barnmorskor vill förlösa på sjukhus men varför finns inte valmöjligheten för den/ de procent av kvinnor som önskar så?
Kostnaden finns där ändå. Det är inte billigare för staten att förlösa kvinnor inne på sjukhus.
Fungerar det i Nederländerna borde det rimligen fungera på många fler ställen i Sverige än i Stockholm.

Många kvinnor finner sjukhusmiljöerna och alla upptänkliga säkerhetsåtgärder i form av teknik och övervakning skrämmande. Barnmorskeledda enheter med idén om att ha samma barnmorska under graviditeten som under förlossningen. Förstå vad det skulle göra med ovan nämnda oxytocinpåslag. Men motståndet hos politikerna har varit hårt... eller åtminstone inte underlättande... för barnmorskeledda förlossningsenheter som inte ligger i anslutning till sjukhus. Varför? Precis som med hemförlossningar skulle det inte attrahera alla kvinnor att inte ha direkt tillgång till ex läkare och operationssal och det skulle inte heller kunna innefatta alla kvinnor som önskade utan en riskbedömning skulle få genomföras men varför finns inte valet?
Varför måste all förlossningsvård se lika dan ut, följas av samma rutiner och säkerhetstänk oavsett vem kvinnan är och hur hennes förutsättningar till en lyckad förlossning ser ut?
Ska vi lösa förlossningskrisen så behövs det tänkas stort och brett och utanför boxen.

Bättre arbetsvillkor för barnmorskor och rimliga löner skulle inte bara få fler att vilja utbilda sej till barnmorskor, det skulle även förhindra att duktiga och erfarna förlossningsbarnmorskor söker sej till andra enheter inom kvinnohälsovården elle lämnar yrket helt. Det skulle stilla såret som just nu blöder kompetens.
Att bli en erfaren barnmorska tar många år och det är ett resursslöseri utan dess like att dessa bara tillåts lämna då deras kroppar och själar inte orkar mer.

Jag hoppas att de BB marscher som har genomförts på många håll i vårt land idag bara är början på ett muller som inte tystnar förrän de som sitter på makten ha lyssnat och förstått. För vi vill väl att fertila människor skall våga sätta barn till världen?

Puss/ Asta

Låt kvinnor föda som de vill

 

De allra flesta svenska kvinnor vill föda på sina barn på sjukhus. De allra flesta barnmorskor vill arbeta på sjukhus. Anledningen är att vi i Sverige har nolltolerans mot att något ska gå fel och att vi är ett folk som gärna har både livrem och hängslen.
Jag förstår det. Jag förstår det ur både kvinnans och barnmorskans perspektiv. På ett sjukhus finns alla resurser "om det värsta inträffar." Ett kejsarsnitt kan ske inom ett par minuter, en blödande kvinna omges av professionen och snabbt köras in på operation.
Jag vill själv arbeta på en förlossningsklinik med all uppbackning, åtminstone de första åren.

Men! Vad jag inte kan förstå är att det inte finns någon valfrihet.
Det finns inte några ABC kliniker längre, dvs avdelningar där det är så hemlik miljö som möjligt.
BB Sofia gick i graven och det var det enda alternativet där kvinnor faktiskt kände sin barnmorska innan förlossningen därför att mödravård och förlossning integrerades.
Hemförlossning önskar ungefär 5% av alla födande kvinnor och det bedrivs i liten skala runt om i landet. Jag tror att ca 1% av alla förlossningar i Sverige sker i hemmet.
Endast Stockholm betalar kvinnan för hemförlossning. I övriga delar av landet får det finansieras av kvinnan själv. Fr 20 000 kr och uppåt.
Mycket pengar för en enskild familj som om de istället väljer sjukhuset får föda gratis.
Väldigt lite pengar för en barnmorska som är jour 24/7 i flera veckor och sedan bistår vid förlossningen.
En klassfråga helt enkelt. Att ha råd att välja sin förlossning.
Detta i en tid när Förlossningsvården är i kris och platserna inte räcker till på många platser i vårt land.
När kvinnor kan bli hänvisade till sjukhus långt ifrån hemmet och när fler föder oassisterat, i hemmet eller på väg till sjukhuset, än antalet som väljer att föda hemma med en kompetent barnmorska.
En förlossning kostar ju alldeles oavsett var den sker (om den nu inte sker på motorvägen.)
Men att föda barn på en förlossningsklinik på ett sjukhus kostar mer än på en barnmorskedriven enhet eller i hemmet, så varför kan inte staten hjälpa till här?

För kvinnans skull?
Nja, det stöder sej inte precis på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Forskningen visar att för en kvinna med normal graviditet och inga risker i bagaget så är det säkrare att föda hemma än på sjukhus. Kvinnor som föder hemma brister mindre, blöder mindre och är mer nöjda.
Det finns ingenting som talar för att det är riskfullare för mor och barn.
Kvinnor som väljer att föda hemma är oftare högutbildade och mer medvetna kring sin förlossning.
Det som i forskningsrapport efter forskningsrapport visat sej betyda mest för kvinnors upplevelse av trygghet, kontroll och som minskat användningen av farmakologisk smärtlindring och risker för instrumentella förlossningsavslut är kontinuerligt stöd.
Stöd av en barnmorska som finns där med närvaro och som kvinnan kan känna tillit till.
Kvinnor som föder på sjukhus idag, alltså 99%, känner inte barnmorskan som tar emot dem och de får ofta byta personal under förlossningen, ibland flera gånger, ibland mitt i utdrivningsskedet.

Oxytocin är det hormon som binder människor samman.
Det är "lugn och ro hormonet", det flödar vid beröring, sex, dämpat ljus, musik, trygghet.
Det fullkomligt exploderar när en nyförlöst mor får sitt barn hud mot hud efter förlossningen.
Oxytocin behövs för att driva förlossningen framåt. Det verkar på glatt muskulatur och livmodern har just en sådan struktur. Det verkar även på mjölkkörtlarna och hjälper mjölken att drivas fram.
Men Oxytocin är ett blygt hormon.
Ett hormon som lätt viker för stress, smärta eller rädsla. Ett hormon som låter sej besegras av stresshormoner som adrenalin och noradrenalin.
En födande kvinna som flyttas från sitt hem, som kanske inte vet om och när hon får plats på sjukhus, som träffar en ny människa som skall känna på henne på det privataste sätt som går, som får byta miljö och personal... hennes oxytocinnivåer påverkas.
Kvinnor beskriver det ofta när de kommer in som "Jag hade täta värkar hemma, men nu har de försvunnit!"
Kossor, hästar, hundar och andra djur får inte lov att flyttas på när de är dräktiga.
En gammal bonntös berättade för mej att när korna skulle kalva fick man smyga in i lagården om man nu tvunget skulle dit.
Men kvinnor? De kan få åka till det ena sjukhuset efter det andra.
De blir hemskickade, nekade och omkringskuffade.
Det är ju bara inte klokt!

Det blir mitt slagord inför 1:a maj. Ge födande kvinnor makten, tryggheten och rätten till sin egen förlossning!

Puss/ Asta