Låt kvinnor föda som de vill

 

De allra flesta svenska kvinnor vill föda på sina barn på sjukhus. De allra flesta barnmorskor vill arbeta på sjukhus. Anledningen är att vi i Sverige har nolltolerans mot att något ska gå fel och att vi är ett folk som gärna har både livrem och hängslen.
Jag förstår det. Jag förstår det ur både kvinnans och barnmorskans perspektiv. På ett sjukhus finns alla resurser "om det värsta inträffar." Ett kejsarsnitt kan ske inom ett par minuter, en blödande kvinna omges av professionen och snabbt köras in på operation.
Jag vill själv arbeta på en förlossningsklinik med all uppbackning, åtminstone de första åren.

Men! Vad jag inte kan förstå är att det inte finns någon valfrihet.
Det finns inte några ABC kliniker längre, dvs avdelningar där det är så hemlik miljö som möjligt.
BB Sofia gick i graven och det var det enda alternativet där kvinnor faktiskt kände sin barnmorska innan förlossningen därför att mödravård och förlossning integrerades.
Hemförlossning önskar ungefär 5% av alla födande kvinnor och det bedrivs i liten skala runt om i landet. Jag tror att ca 1% av alla förlossningar i Sverige sker i hemmet.
Endast Stockholm betalar kvinnan för hemförlossning. I övriga delar av landet får det finansieras av kvinnan själv. Fr 20 000 kr och uppåt.
Mycket pengar för en enskild familj som om de istället väljer sjukhuset får föda gratis.
Väldigt lite pengar för en barnmorska som är jour 24/7 i flera veckor och sedan bistår vid förlossningen.
En klassfråga helt enkelt. Att ha råd att välja sin förlossning.
Detta i en tid när Förlossningsvården är i kris och platserna inte räcker till på många platser i vårt land.
När kvinnor kan bli hänvisade till sjukhus långt ifrån hemmet och när fler föder oassisterat, i hemmet eller på väg till sjukhuset, än antalet som väljer att föda hemma med en kompetent barnmorska.
En förlossning kostar ju alldeles oavsett var den sker (om den nu inte sker på motorvägen.)
Men att föda barn på en förlossningsklinik på ett sjukhus kostar mer än på en barnmorskedriven enhet eller i hemmet, så varför kan inte staten hjälpa till här?

För kvinnans skull?
Nja, det stöder sej inte precis på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Forskningen visar att för en kvinna med normal graviditet och inga risker i bagaget så är det säkrare att föda hemma än på sjukhus. Kvinnor som föder hemma brister mindre, blöder mindre och är mer nöjda.
Det finns ingenting som talar för att det är riskfullare för mor och barn.
Kvinnor som väljer att föda hemma är oftare högutbildade och mer medvetna kring sin förlossning.
Det som i forskningsrapport efter forskningsrapport visat sej betyda mest för kvinnors upplevelse av trygghet, kontroll och som minskat användningen av farmakologisk smärtlindring och risker för instrumentella förlossningsavslut är kontinuerligt stöd.
Stöd av en barnmorska som finns där med närvaro och som kvinnan kan känna tillit till.
Kvinnor som föder på sjukhus idag, alltså 99%, känner inte barnmorskan som tar emot dem och de får ofta byta personal under förlossningen, ibland flera gånger, ibland mitt i utdrivningsskedet.

Oxytocin är det hormon som binder människor samman.
Det är "lugn och ro hormonet", det flödar vid beröring, sex, dämpat ljus, musik, trygghet.
Det fullkomligt exploderar när en nyförlöst mor får sitt barn hud mot hud efter förlossningen.
Oxytocin behövs för att driva förlossningen framåt. Det verkar på glatt muskulatur och livmodern har just en sådan struktur. Det verkar även på mjölkkörtlarna och hjälper mjölken att drivas fram.
Men Oxytocin är ett blygt hormon.
Ett hormon som lätt viker för stress, smärta eller rädsla. Ett hormon som låter sej besegras av stresshormoner som adrenalin och noradrenalin.
En födande kvinna som flyttas från sitt hem, som kanske inte vet om och när hon får plats på sjukhus, som träffar en ny människa som skall känna på henne på det privataste sätt som går, som får byta miljö och personal... hennes oxytocinnivåer påverkas.
Kvinnor beskriver det ofta när de kommer in som "Jag hade täta värkar hemma, men nu har de försvunnit!"
Kossor, hästar, hundar och andra djur får inte lov att flyttas på när de är dräktiga.
En gammal bonntös berättade för mej att när korna skulle kalva fick man smyga in i lagården om man nu tvunget skulle dit.
Men kvinnor? De kan få åka till det ena sjukhuset efter det andra.
De blir hemskickade, nekade och omkringskuffade.
Det är ju bara inte klokt!

Det blir mitt slagord inför 1:a maj. Ge födande kvinnor makten, tryggheten och rätten till sin egen förlossning!

Puss/ Asta

Kejsarsnitt på humanitär indikation.

Kejsarsnitten ökar i vårt land och debatten går åter igen högt på sociala medier om kvinnors "rätt" till kejsarsnitt på humanitär indikation, dvs för att kvinnan önskar det av någon anledning, vanligtvis rädsla.

I stora delar av världen har antalet kejsarsnitt ökat. I Argentina och Brasilien ligger snittfrekvensen på 50 %, alltså varannan unge snittas ut. Sverige har väsentligen lägre siffror, kring 17 % för landet i stort och i Stockholm dryga 20 %, men det har ökat ordentligt och stadigt sedan -80 talet. 
WHO's rekommendationer och antaganden om vad som är en "rimlig" nivå för välfärdsländer ligger på max 10 %.

Vi ligger alltså redan nu alldeles för högt.
WHO's rekommendationer är inte utfärdade på en höft eller av elakhet mot förlossningsrädda kvinnor.
Kejsarsnitt är en medicinsk lösning, som ibland behövs och som vi skall vara tacksamma att vi har, men det är för den friska kvinnan och det friska barnet förenat med långt fler risker och nackdelar än den vaginala födseln. Dessutom kostar det samhället betydligt mer än vad vaginala förlossningar gör även om det bara är en parentes i sammanhanget.

Så nej!
Jag tycker verkligen inte att kvinnan själv skall få bestämma om hon skall snittas eller inte.
Det ska inte gå att beställa ett kejsarsnitt som vilken städ eller fönstertvättstjänst som helst.
Kejsarsnitt skall beslutas om av en läkare på medicinsk indikation och ingenting annat.
De ökade siffrorna på kejsarsnitt STÅR för något och det är inte fler sätesbebisar i Brasilien eller fler trånga bäcken i Stockholm. Det står för rädsla (och förlossningsrädsla vet jag det mesta om då jag varit livrädd varje gång) och oviljan att tappa kontrollen.
Vanligaste anledningen till förlossningsrädsla är...
Rädsla för smärta
Rädsla för att förlora kontrollen
Rädsla för att något ska gå på tok med barnet
Rädsla för att få allvarliga bristningar.
Själv var jag... bortsett från rädd för smärtan... livrädd för att bajsa på mej, bli tokig, slåss eller bli klippt.

Det finns mycket vården och då framför allt barnmorskan kan göra för den förlossningsrädda kvinnan.
Samtal och bearbetning kring det okända eller en tidigare jobbig förlossning med speciellt utbildade barnmorskor.
Man kan anlägga en ryggbedövning tidigt så den finns på plats när smärtan väl blir besvärlig och en ryggbedövning är en GRYMT bra smärtlindring under öppningsskedet.
Man kan även om ingenting annat hjälper skriva ett förlossningskontrakt, att om "si eller så inträffar så får du ditt snitt."
Vad vården inte ska bjussa på är veka läkare som inte kan säga nej!

Förlossningsvården skall vara så bra att varje kvinna skall kunna känna sej trygg.
Hon skall ha rätt att veta att hon kommer att få en plats på det sjukhus hon vill föda, hon skall ha rätt till att ha personal inne hos sej hela tiden om hon så önskar. Hon ska ha rätt att få den smärtlindring hon önskar.
Detta sker på långt ifrån alla förlossningskliniker idag.
Jag tycker dessutom att den födande kvinnan ska ha rätt att känna sin förlösande barnmorska från graviditeten och att hon skall ha rätt att få ersättning för att föda barnet hemma om hon så önskar.
Idag är det bara Stockholm, mej veterligen (jag kan ha fel, det kan vara på något mer ställe) där ersättning betalas ut för en hembarnmorska.
Idioti då det är väl beprövat i andra länder och där forskningen säger att det faktiskt är mindre farligt för en frisk omföderska att föda i sitt hem än på sjukhus. Och en förlossning kostar ju samhället oavsett var den utförs.
Det stora antalet kvinnor skulle förmodligen ändå välja att föda på sjukhus och då skall hon ha rätt att göra detta under så trygga, lugna omständigheter det bara går och där sjukhusets rutiner och PM får stå tillbaka för kvinnans önskemål. Kvinnan skall kunna ha sina egna saker, sin egen musik, de människor hon vill runt sej.

DET ska vi strida för. Det är omtanke om den födande kvinnan och hennes ofödda barn, inte fler kejsarsnitt gjorda i onödan.

Puss/ Asta

Frågor från Maria.

 

"Åh, en frågestund! Sådant är precis som du säger, både roligt och lite läskigt. :) Men visst finns det alltid frågor, ingen är ju stagnerad i det som är. Jag funderar lite grann på det här med barnmorskeriet - vart vill du jobba sedan? Hur tror du dina femtio förlossningar kommer bli? (tror det var femtio, om jag inte missminner mig?) Hur kommer det sig att du aldrig släppte drömmen om att bli barnmorska och vart föddes den tanken? Sen undrar jag vad du hade gjort om du inte hade bloggat så mycket, hur mycket betyder bloggen och bloggsfären för dig? Vad gjorde att du verkligen fastnade och insåg att det är ingen väg tillbaka ur det här? :)) "

Två frågor i ett. I like.

Vart vill jag jobba?!
Just nu är jag helt uppfylld av mitt kommande yrke och jag tycker att allt är mer eller mindre underbart. Ju mer jag läser, ju längre jag färdas på den här resan desto mer intresserad blir jag av kvinnan och kvinnokroppen och jag tycker i princip allt... utom forskning... är intressant.
Det är som att läsa till ett intresse eller en hobby, helt magiskt.

Men barnmorskeri skiljer sej mot sjuksköterskans på många sätt. Det är ett akademiskt yrke med en längre vidareutbildning än vad specialistsköterskorna har och ändå är den för kort. För komprimerad. I ett yrke som har sexuell och reproduktiv hälsa som område borde självklart sexologi ingå men det får man läsa för sej efteråt om man är intresserad.
Ett akademiskt yrke som sagt men samtidigt sååå mycket ett hantverk.
Ett yrke där man som barnmorska använder sina sinnen, sin personliga smärta och erfarenhet, sina händer till att förlösa nya barn och nya föräldrar till en ny värld och en ny verklighet.
Därför vill jag... säger jag nu innan jag gjort en enda dag på förlossningspraktiken... få yrket i nävarna innan jag bestämmer mej.
Förlossningskonst är lixom synonymt med barnmorskeri.
Att känna med sina händer, lyssna med tratt, gasa och bromsa en kvinna med sin röst.
Att krypa upp i sängen bland naket skinn och kroppsvätskor, massera ömma ryggslut, torka tårar, se in i ögonen och möta varandras själar. Peppa, stärka. Få kvinnan att våga och lita på sej själv.
Det är att vara barnmorska.
Så mitt svar, här och nu, blir på förlossningen.
Där vill jag börja.
Sen tror jag att jag skulle passa på en barnmorskemottagning där man i högre grad lär känna sin patient, bygger en relation, utvecklar ett mer långsiktigt förtroende.
Vi får se.

I Sverige har vi ett enda ställe där kvinnan går på kontroller under sin graviditet och sedan förlöses av samma barnmorska. BB Sophia som nu skall lägga ner.
Ett ställe trots att man vet att trygghet, igenkänning och kontinuitet är så viktigt för den gravida och födande kvinnan.
I Sverige föder endast några procent hemma. Det är två eller tre landsting som betalar för hemförlossningar, på andra ställen är det en klassfråga, för den som har råd. Detta trots att man vet att den friska omföderskan med en normal första förlossning löper mindre risk av att föda hemma och trots att förlossningsavdelningarna dignar under antalet och tvingas flytta födande kvinnor mellan sej.
Djur, kossor, grisar och hästar, får inte lov att flyttas de sista veckorna av dräktighet för att de inte ska bli oroliga och fara illa. Födande kvinnor kan forslas mellan den ena förlossningsavdelningen efter den andra.
Jag skulle vilja arbeta mer back to basic. Kanske utomlands en kort period. Kanske som lärling parallellt med mitt arbetet till en hemförlossningsbarnmorska.
Jag skulle vilja arbeta med flera bitar precis som man gjort på BB Sophia. Med både gravida och förlösande kvinnor och gärna efteråt med, under BB tiden.

Jag har alltid velat bli barnmorska. Alltid. Sen jag var liten flicka.
Men som ung, med den bakgrund och den miljön jag växte upp i, trodde jag inte att det var möjligt.
Mer strukturerat fast till och från, har jag drömt om att bli barnmorska sedan jag påbörjade Grundvux för... ehhh, 23 år sedan eller nåt.
Så man kan väl säga att det är ett väl genomtänkt beslut :)

Japp, det är 50 förlossningar man skall hinna vara med på för att få sin legitimation. Femtio förlossningar och hundra passningar. Passningar är alla stunder på förlossningen när inte ett barn föds.
Känslan inför praktiken, det är nu fem veckor kvar är skräckblandad förtjusning.
Detta har jag väntat på, så jäkla många år. Samtidigt känns det som det jag har minst erfarenhet av och det som är allra mest nytt så det är skrämmande oxå.
Nu eller aldrig. Kommer jag att duga? Palla? Eller skickas jag ut med huvudet före på grund av min oduglighet? Vi får se.
Det ska bli vansinnigt spännande och jag tror mycket hänger på vilken typ av handledare jag får.
Att det är någon som är lugn, rolig, intresserad av att ha student och uppmuntrande.
Detta med studenthandledning är så vansinnigt viktigt och alla som är duktiga på sitt yrke är inte per automatik duktig på att handleda. Jag har ju själv jobbat mycket med handledning som sjuksköterska.

Tvära kast, bloggen och bloggeri.
Har tappat räkningen på hur länge jag bloggat men gissar på ca 10 år.
Bloggen stjäl på tok för mycket tid i mitt liv men den är ett skötebarn, ett intresse och jag har fått riktiga vänner genom den.
Jag "umgås" mer med mina bloggsystrar än med mina vänner irl och jag har slutat säga att det är tragiskt för varför skulle det vara sämre?
Facebook kan stjäla energi tycker jag när det blir för mycket elände och ondska men bloggen ger i första hand energi och jag kan inte se att jag någonsin kommer att ge upp den.
Den är en vän, den är terapi, den ger mej bekräftelsen jag måste ha och den är dokumentation av händelse och utveckling.
Och jag fann ju bland annat dej där Maria :)

Puss/ Asta

Jag skulle vilja föda barn.

Jag var sjutton år. Inför mitt första barn hade jag knappt sett en bebis på vykort och hade ingen aning om vad som väntade. Jag fick en barnmorska som aldrig borde blivit barnmorska och jag var skräckslagen hela tiden. Fick lustgas, pudendusblockad, petedin.
Andra gången, nitton år. På ABC klinik låg jag i ett bubbelbad å bad dem dränka mej, skrek och var helt hysterisk. Ingen smärtlindring alls och jag var totalt groggy när ungen kom upp på mitt bröst.
Tredje gången var jag tjugoett och det var nog min bästa förlossning. Klev i badet när jag var öppen fyra cm och lyftes ur badet när det var dags att föda. Hade lustgas sista kvarten.
Fjärde gången, tjugofem år erfaren, klok och ifrån mej av skräck. Valde EDA vilket var en sån lättnad, låg och skrattade mej fram till utdrivningsskedet när det plötsligt gjorde ont så in i hundan men tjugo minuter senare var hon född. Min lilla.
Jag har med andra ord testat snudd på rubb å stubb.

Sedan dess har jag blivit en tryggare människa rent generellt och denna utbildning har hittills och alla redan lärt mej en massa om kvinnan, barnet och födsloprocessen och något det resulterat i är att jag så gärna skulle velat testa att föda och få barn idag... ja, alltså om jag varit yngre.

Jag har en lärare i denna kursen "Det normala barnafödandet" som bistått vid en mängd hemmaförlossningar och som verkligen brinner för kvinnans egen kraft och förmåga.
Hon menar att för en kvinna som haft en normal graviditet och tidigare normal förlossning så talar allting för att hon ska få ännu en naturlig förlossning.
Sällan är det dessutom så bråttom att man inte hinner till sjukhus om det behövs.
Innan har min ståndpunkt alltid varit... och i synnerhet efter att jag fick EDA på sista förlossningen... att självklart skall en förlossning smärtlindras så väl det bara går och det ska den så klart OM kvinnan önskar så, men jag skulle vilja pröva nåt helt annat.
Att föda hemma bland människor jag älskar. Att äta en fin middag (catering of course), ta ett glas skumpa, dansa, bada, bli masserad och omhuldad av mina vuxna döttrar och min make.
Ha en barnmorska med som jag lärt känna och klickat med under graviditeten.
Kanske förlösas i vatten.
Tycker det låter helt fantastiskt!
För mej har skräcken i mångt och mycket bestått av otrygghet. Av en massa konstigheter jag inte förstått, av rädsla att tappa kontrollen, att kroppen inte ska klara av det.
Det är ju attans att man kommer på det som fyrtiosexåring. Kanske får jag så småningom förverkliga detta genom min verksamhet som barnmorska.

Skulle du våga föda hemma?

Puss/ Asta