Tankar om BB krisen

Det har varit mycket prat om "BB-krisen" i veckan efter att journalisten Lisa Bjurwald var med i Nyhetsmorgon där hon beskriver förlossningsvården som ett permanent nödtillstånd och där hon talar om att en förlossning är det enskilt farligaste en västerländsk kvinna kan utsätta sej för.
Jag tycker att det är BRA att bristerna inom förlossningsvården uppmärksammas och debatteras och hörs!
Jag tycker det är mindre bra när gravida kvinnor skräms upp i onödan, eller av fel anledning och därför borde det ha suttit en sakkunnig med under den här intervjun. Jag kan oxå allvarligt säga att jag räds att Bjurwalds bok får spridning som någon slags allsmäktig sanning bland unga kvinnor som väntar eller planerar barn.
Intervjun med socialministern Hallengren och barnmorskeförbundets Ahlberg var betydligt mer nyanserad kring de verkliga problemen. Det var ett bra samtal tycker jag.

Så här, det här är mina högst privata åsikter i frågan.
Det råder stora regionala skillnader med olika svårigheter och brister inom förlossningsvården. Storstäderna har sina platsbrister där födande kvinnor kan bli nekade att föda där de önskar och till å med oroa sej över att de ska få plats överhuvudtaget. På BB avdelningarna är det hårt tryck, partnern får inte stanna kvar och omföderskor förväntas gå hem 6 timmar efter en förlossning som kanske varit både fysiskt ansträngande och mentalt omtumlande.
I norr är det avstånden som är det stora problemet, otryggheten i att ha timmar i bil att åka under värkarbete ofta i vinterväglag. 
Många, många kvinnor berättar om olika trauman under och efter en förlossning. Bristningar som inte upptäcks eller blir korrekt åtgärdade, olika handikappande krämpor och bristande naturliga funktioner lång tid efter förlossningen. Känslor av att inte ha blivit lyssnade till, informerade om vad som sker, överkörda i sina önskemål.
Det är förstås galet. Det måste få ett slut!
Många, många barnmorskor som berättar om en helt ohållbar arbetsmiljö.
Om att varken hinna kissa eller äta på sitt arbetspass, om att inte hinna med att närvara hos kvinnan så som hon önskar och inte kunna göra det jobb som vet att hon kan. Berättar om hur hon lämnar sitt arbetspass med en klump i magen.
Allt för många barnmorskor överger yrket helt eller åtminstone förlossningsarbetet till följd av för hög press och stress till alldeles för låga löner. Kompetens försvinner ut ur systemet.
Det är lika galet. Och måste få ett slut!

Det behövs satsas mer pengar på kvinnohälsovården.
Hur det ska göras finns det säkert bättre lämpade personer än mej att svara på.
Jag tror inte, som Lisa Bruwald, att det behövs fler läkare på förlossningssalarna eller att ett ökat antal kejsarsnitt är svaret.
Det behövs inte ironiseras kring att gravida kvinnor förbereder sej genom andningsövningar, avslappningsteknik och att ex läsa den utmärkta "Föda barn utan rädsla."
Jag delar inte åsikten om att föda barn är det farligaste man kan göra som kvinna i Sverige. Vi ligger i botten av tabellen över mödradödlighet i Sverige.
Det inträffar, tyvärr ungefär 4-6 gånger per år, och utreds då noggrant för att upptäcka om någonting kunde ha gjorts annorlunda eller om det på någon nivå begåtts något fel.
Missförstå mej nu inte, varje fall är så klart en tragedi, men att leva är farligt.
Fler dör ex i ridolyckor, drunkning i det egna badkaret, av att sätta mat i halsen eller bli biten av ett däggdjur i Sverige. För att då inte tala om att åka bil eller att leva med en man.

Det är inte heller så att alla som föder barn och får en bristning får ett livslångt tyst lidande. De flesta sys kompetent ihop och får efter läkningsprocessen inte några kvarstående problem. Det är såklart att största vikt att bristningen identifieras och sys på ett kompetent sätt. Jag vill absolut inte förminska de bekymmer som finns men ser heller ingen vits med att få det att låta som om alla mer eller mindre blir märkta för livet.
För talar vi om risker så är även rädsla en riskfaktor för ökade interventioner och ett förlossningsarbete som går i stå.

Välfungerande förlossningsavdelningar skall inte läggas ner.
Rekryteringen av fler barnmorskor måste öka vilket bland annat borde ske genom betald utbildning och högre ingångslön.
Barnmorskor som redan finns i yrket skall få fortbildning, en skälig löneutveckling och en högre bemanning för ett drägligare arbetsklimat.
En barnmorska per födande kvinna.
Tillräckligt med kapacitet för att möta toppar av förlossningsantal, dvs fler förlossningsenheter.
Personalen skall vidareutbildas och tid för förbättringsarbete kring ex bristningar, blödningar, förlossningsrädsla och annat skall prioriteras nationellt.
Besparingarna på att slopa föräldrautbildningarna ska stoppas, det är fullkomligt kontraproduktivt då det ger otryggare blivande föräldrar.
Ett ökat lärande av varandra så att hjulet inte behöver uppfinnas på nytt på varje förlossningsenhet. Varför har man lyckats så bra här? Vad kan vi ta med hem?
Bättre eftervård av patienten där kvarstående problem, smärtor eller rädslor identifieras och åtgärdas.
Valfriheten kring hur man som kvinna vill föda barn skall öka och då talar jag om vaginal förlossning. En del önskar föda hemma, andra på barnmorskeledda enheter och en del på sjukhus.
Det nyblivna föräldraparet skall inte tvingas hem från BB innan de är redo i orimlig tid.

Som sagt, mina högs privata tankar och det finns andra som är bättre rustade för HUR förlossningsvården skall göras mer tillgänglig och upplevas säkrare för det födande paret men helt klart behövs mer resurser.
Vi skall höras. Vi skall inte skrämmas. Det är vad jag tror.

Puss/ Asta