Svar på en fråga.

"Kan hända du skrivit om detta och att jag missat det men 1. Varför är du och din man fortfarande gifta? Kan tyckas va en dum fråga men du verkar inte se på män med så blida ögon och om jag tytt dina inlägg rätt så här ni inte den bästa relationen.
2. Av vilken anledning bor din dotter och ditt barnbarn fortfarande hemma?"

"Hur tycker du, som uttalad feminist, att det är att leva i en hetrorelation och ett äktenskap som ibland vacklar? Med genusglasögonen på, hur tänker du kring dina (nuvarande och framtida) nära manliga relationer? Sen undrar jagom du vill berätta lite hur du och din dotter tänker om att bo tillsammans?"


Samma fråga formulerat på väldigt olika sätt.
Måste erkänna att jag fann den första varianten provokativ och uppfattade det inte alls som en nyfiken fråga utan snarare ett taffligt försök att provocera och vara spydig. Tänkte ignorerat den men när min dotter formulerade om frågan, andra varianten, kan även jag se att den är intressant.
Det är möjligt, även om jag inte tror så, att frågeställaren formulerade sej klumpigt. Det tror jag inte.
Jag är på bloggen rätt förskonad från elakheter men de gånger trollen krälar ur sina hålor är det just för att anmärka på att jag verkar kärlekslös mot min make att de provoceras av att jag lever i ett generationsboende.
Någon skrev en gång att jag måste hata min man för jag hade vid något tillfälle skrivit att njutningen att ääääntligen få bajsa när man hållit sej länge och håller på att skita på sej är större än njutningen av sex.
Det kan jag fortfarande fnissa åt.

Well.
Jag är feminist. Jag har en misstro mot de flesta män.
Men jag har en pappa, en make, en son, en vald bror och tre barnbarn som är manligt kodade och som jag självklart älskar. Därtill känner jag en del män som jag tycker om och/ eller hyser respekt för.
Jag tror nog att den allra mest hårdföra manshatande feminist har män/ pojkar i sin omgivning som de älskar.

Däremot, om jag någongång skiljer mej från min make eller han ifrån mej så tror jag inte, med väldigt hög sannolikhet, så kommer jag inte att inleda någon mer kärleksrelation med en man.
Jag tycker mansrollen är allt för problematisk. Att nackdelarna är större och fler än fördelarna när det kommer till att leva med en man.
Jag har barn, barnbarn och vänner som håller mej sällskap.
En hund som håller mej trygg.
Jag kan reda mej själv sexuellt.
Det finns hantverkare, bilmekaniker och andra jag kan köpa in tjänster av.
Skulle jag mot förmodan vilja ha ett nytt kärleksliv skulle jag söka mej till en kvinna.

Men allt detta är i händelse av att jag skulle bli skild.
Den risken tror jag inte är så stor. Om drygt en månad har vi varit gifta i 30 år jag och min man.
Och ja, jag har en jävla förmåga att slå dövörat till och ett sjuhelsikes tålamod men det är självklart inte allt. Så klart finns det mer än så.
Det finns ingen människa på jorden jag litar på så mycket som honom.
Han må vara lat, ett ofeministiskt miffo, han mansplainar mej stup i kvarten och jag blir rasande en gång i halvtimman å rätt gapig är man med men han är oxå väldigt snäll och jag älskar min man.

Fråga 2. Alltså, förlåt. Jag sa att ni fick fråga vad ni ville men jag är så TRÖTT på denna fråga för jag har fått den så många gånger.
Har ni någonsin reflekterat över vilken liten pyttedel av världen Sverige är?
Att man i massor av länder lever i generationsboende som det mest naturliga som finns.
Så för sista gången på ett tag. Jag och min fullvuxna dotter lever tillsammans för att vi vill det. För att vi är bästa vänner. För att jag får sällskap och glädjen att se Noah växa upp. Hon får ekonomisk hjälp, sällskap och stöttning i sitt föräldraskap.
Noah får bo i hus istället för en liten lägenhet med tre vuxna som älskar honom runt honom ständigt.
Jag tycker att det låter fullkomligt logiskt varför vi valt att bo så som vi gör!
Fullkomligt ologiskt att göra på annat sätt.
Men det är JAG det. Jag har full respekt för att andra väljer att leva på annat sätt.
Jag kan tycka att det där med hur familj ska se ut är så snävt.
Vi lever alltså 2018. Familj är det man väljer.
Det kan vara mamma-pappa-barn.
Mamma-mamma-barn.
Mamma-barn/ Pappa-barn.
Mamma-väninna-barn.
Utan barn.
Eller som vi.
Det är väl fint så?

Puss/ Asta