Jag har precis haft ett tyst, stillsamt litet microbryt.
Det är ingen idé att gapa, det är ändå bara hunden å jag som är hemma och vakna.
Å Gotteman är alldeles oskyldig.
Vänt, stilla å utan ord eller yviga gester... men likväl ett bryt på att ingen här tar något som helst ansvar. Jo, Mini tar väl hand om Gottfrid och ser till att han får långpromenad å käkar... det gör hon.
Men i övrigt?!
Jag lever tillsammans med:
Maken 44 år
Mini 18 år
Svärson 20 år
Son 23 år
HELT oförmögna människor. Som oroar sej över att min arbetsmiljö är sjuk och ständigt tjatar om att jag ska sätta gränser/ säga ifrån/ ta med chefen/ skriva avvikelse/ byta jobb för att de är så rädda om mej å min stackars postdepressiva hjärna... men här hemma?!
Innan någon ger råd vill jag säga...
Jag har en hög tröskel och tolerans för både stök och skitiga golv. Högre än de flesta.
Jag ignorerar i princip övervåningen å låter den förfalla. Där uppe bor övriga familjemedlemmar och jag har sällan ärenden upp.
Jag rafsar ihop deras tvätt ibland och jag plockar ner disk om vi inte har nåt porslin i skåpen men i övrigt... I don't care.
Jag HAR skällt! Jag har grinat! Jag har försökt vädja till deras förnuft!
10 000 gånger.
Å det är som Soran Ismael säger "Det är svårt att gräla med någon som håller med."
För de håller med. De ska skärpa sej. Absolut.
Å så rusar de ner för trappan med disk å tvätt å skräp å pussar mej på kinden och säger "förlåt"... och sen är det samma visa igen.
Eller oxå skyller de på varann. "Ja men HEN gör ju ingenting, jag gör mer än HEN."
Ehhhh... fast uppenbart inte särskilt mycket.
Jag har nu hämtat tvätt lite överallt. Just skitiga strumpor kan ligga på de mest oväntade ställen.
Jag har samlat ihop och slängt in en maskin disk. Överfull. Å ändå så finns det säkert en halv maskin skitig disk kvar.
Jag har slängt betjänta snuspåsar. 5 bananskal. Tomma risifrutti burkar. Oändligt antal tepåsar. Å annat skräp.
Å detta som sagt på nedervåningen, där jag själv vistas.
Man bara äter, dricker, slänger saker omkring sej.
Gräsmattan utanför är en äng.
Saker å ting i huset trillar sönder utan att de åtgärdas trots tjat.
Bhhha. Var bara tvungen att få ur det ur mitt system.
Nu ska hunden ut. Snart dags att dra till jobbet igen.
Puss/ Asta
Åh...hahaha..usch! Ja vad säger man? Ingenting. Annat än möjligen att jag känner igen! Kram
SvaraRaderaJa, å det finns en tröst i det Cis. Att inte vara ensam :) Kram
RaderaDet är b l a av dessa skäl som jag väljer att bo ensam! Jag ser ingen anledning till att vara någons hushållerska. Jag tar hand om mej och mitt hem, liksom min ekonomi. Många kvinnor är så osjälvständiga, de vågar inte bryta upp från ett dåligt äktenskap för det är bättre med en dålig man än ingen man alls. Det är tryggt med hans lön och vem ska annars byta däck på bilen, rensa avloppet mm mm. Kvinnor klagar på sina lata och odugliga män men väljer ändå att stanna kvar hos honom!? Antingen så gillar man läget, är hans hushållerska, eller så gör man något åt saken och separerar. Kram
SvaraRaderaÄR det verkligen så enkelt? Antingen eller och svart eller vitt?
RaderaÅ om det nu är så enkelt... ska jag separera från barnen med?
A då!!!! Men jag tycker absolut att du är berättigad ett bryt! Jag hade för längesedan exploderat, men det vet du.. Har inga bra tips och råd, för hos oss är alla lika pedantiska - utom möjligtvis B som faktiskt kan lämna ett glas på sitt rum då och då...
SvaraRaderaKramar
PS. De borde faktiskt skämmas!!! Försaken är att de inte bor själva - de måste ta hänsyn!!! Splutt
Åhh vad jag fått mina bryt i mina dar.
RaderaMen kanske ligger det ngt i vad min pappa säger, att jag har auktoritetsproblem.
Alla gör som de vill... maken, ungarna, hunden. Ja till o med dammbävrarna är ouppfostrade.
Kram
Sååå jag känner igen mig i det du skriver! Det är precis samma här hemma. och vi sätter oss ner och planerar och alla håller med och alla ska göra sin del, och sen bara förfaller allt... Och jag har ändå en extremt hög tröskel, det kan gå månader utan att vi damsuger, våttorkar eller ens städar badrummet. Det är bara det att min hjärna vilar bättre om det inte ligger prylar precis överallt! Och jag kan tycka att det är bra om sopor läggs direkt där de ska och inte bara flyttas till ett annat hörn i huset (som diskbänken). Allra värst är det när jag reser på tjänsteresor. Då brukar vi, innan jag reser, göra en middagsmeny, bestämma vem av den som ska göra vad och jag brukar röja upp i köket så att köksbord och diskbänk är någotsånär tomma och avtorkade. Sen kommer jag hem efter kanske två-tre dagar. Och det är kaos i köket. Ingen har diskat, bordet är fullt av prylar och de sitter och äter i ett hörn av det som inte torkats sen jag åkte. Och på diskbänken kan det stå 10-15 tomma men inte ursköljda mjölkpaket, ligga bananskal och äppelskrottar, hopskrynklade hushållspapper med okänt användningsområde... Fast sopskåpet är tre decimeter bort... Jag, som längtat efter dem och sett fram emot att ha en mysig kväll, får i stället ett bryt, blir arga mamman, alla blir sura... Det händer varje gång, och varje gång tror jag att det inte ska hända... Så duktig på att lura mig själv...
SvaraRaderaDet är skönt att inte vara ensam... av nån anledning.
RaderaJag har sällan varit en curlande förälder så det beror inte på att jag "skämt bort dom."
Kanske beror det på att jag inte är särskilt ordningsam själv å kan drälla med saker överallt där de inte ska va... men å andra sidan är jag den enda som städar upp oxå.
Suck ja.
Kram
Du får göra som en kompis till mig gjorde, hon och mannen skulle turas om att diska och det blev aldrig av för mannen....hon stålsatte sig och disken växte...och växte....till slut fanns det inget porslin kvar och när maken kom hem och satte sig vid bordet så plaskade hon upp maten på bordet till den ytterst förvånade maken ;) Han diskade varannan dag sedan...Is i magen...när det inte finns rena strumpor, trosor eller kalsonger, ingen kopp eller tallrik så kaaanske polletterna faller ned ;)kram
SvaraRaderaDu får göra som en kompis till mig gjorde, hon och mannen skulle turas om att diska och det blev aldrig av för mannen....hon stålsatte sig och disken växte...och växte....till slut fanns det inget porslin kvar och när maken kom hem och satte sig vid bordet så plaskade hon upp maten på bordet till den ytterst förvånade maken ;) Han diskade varannan dag sedan...Is i magen...när det inte finns rena strumpor, trosor eller kalsonger, ingen kopp eller tallrik så kaaanske polletterna faller ned ;)kram
SvaraRaderaAnnars kan du meddela att all tvätt osv som inte tas om hand definieras som skräp och slängs när som helst när du känner för det.
RaderaDet är ganska skönt att i protest slänga all skit :-)
Du får göra som en kompis till mig gjorde, hon och mannen skulle turas om att diska och det blev aldrig av för mannen....hon stålsatte sig och disken växte...och växte....till slut fanns det inget porslin kvar och när maken kom hem och satte sig vid bordet så plaskade hon upp maten på bordet till den ytterst förvånade maken ;) Han diskade varannan dag sedan...Is i magen...när det inte finns rena strumpor, trosor eller kalsonger, ingen kopp eller tallrik så kaaanske polletterna faller ned ;)kram
SvaraRaderaÅh, växte upp med det här fast vi hade det rätt pedantiskt hemma och vi var nog inte så slarviga, bara lite. Men mamma fick alltid vara den som tjatade, fixade, ordnade, organiserade, plockade. Jag tyckte hon var så tjatig och sur när jag var tonåring, sedan flyttade jag hemifrån, fick sambo och fattade plötsligt grejen, haha. Jag är tacksam mot henne för att hon tog striden, tvingade oss att ta ansvar till slut och helt sonika tex bestämde att julbord, midsommar mm skulle vara knytkalas där alla bidrog både med mat, disk mm. Tack till henne för att hon gjorde det! Nu är det självklart att vi delar och hjälps åt. (Iofs bor vi inte ihop längre vilket minskar irritationen betydligt, haha)
SvaraRaderaKram Elin