Alltså, småhundsägare...

Livet är för härligt och den här tiden för underbar för att jag ska mäkta med att bli arg särskilt lätt men jag kan väl få gnälla liiite grann.
För något som är så vanligt förekommande att jag knappt reagerar men som jag då å då kan bli lite irriterad över är alla dessa småhundsägare som låter sina småkryp härja runt helt utan att bry sej.
Inte alla... "alla"... är ju farligt att skriva i dessa tider, men väääldigt många småhundsägare är märkliga på det viset. Flera gånger varje vecka råkar jag ut för dem.

Jag tror egentligen inte att småhundar är ilsknare än stora hundar.
Jag tror bara att de är nåt vansinnigt ouppfostrade och att deras ägare inte tycker att det gör något att de gör utfall, att många tvärtom tycker det är lite rart och de skrockar förtjust över att deras lilla älskling, stor som Gottfrids ena lårben, vågar ta sej i ton mot en stor hund.
I kväll var ett sånt typiskt exempel.
Gottfrid och jag kom gående. En man kommer cyklande med hund modell mindre... nåt Shih tzu aktigt... i flexikoppel. Den bjäbbar och bjäbbar och mannen cyklar såpass nära, och halar inte in kopplet ett dugg, att den lille hårdingen klapprar med tänderna nån meter från Gottfrid.
Gottfrid är stor å stark. Som tur är bryr han sej inte, men OM han gjort det så var han ett halvt ryck ifrån.
Den lille hunden kom dessutom springande eftersom husse cyklade och en hund som närmar sej så är alltid mer hotfull.
Och vems fel vore det om min hund svarade upp tror ni?

Jag förstår mycket väl att man kan ha en problemhund eller en hund med vissa triggerpunkter.
Min Märta gjorde utfall både här å där, framför allt som ung.
Och jävlar vad folk reagerar på en stor hund som skäller till.
För att inte tala om hur folk reagerar på om en Dogue de Bordeaux gör det.
Men småhundar?
De kan gaffla och visa tänderna och tugga fradga bäst de vill.
Jag fattar inte, om inte annat... är småhundsägare inte rädda om sina hundar?
De låter dem härja i sina flexikoppel så nära att min hund bara skulle behöva sträcka på halsen för att bita dom.

Trogna läsare minns kanske att jag blev polisanmäld för att Gotteman "bet" en liten hund.
Egentligen en ren olycka, ett nafs... om än väldigt olyckligt och något vi så klart ersatte ekonomiskt för den mindre skada som uppstod. Men ägaren polisanmälde för "nån måste sätta ner foten mot "såna där" hundar."
Givetvis lades anmälan ner.
Gottfrid har lekt med hundar efter dess och även blivit pårusad av grannens lilla ettriga hund (igen) utan att röra en min men det är klart att jag är mer på min vakt sedan olyckan hände.
Även med världens snällaste, stadigaste hund kan det gå olyckligt.

Puss/ Asta

Ps. Det kommer fler inlägg om Gottfrid idag tror jag för er läsare som gillar när jag skriver om honom.

Nej, jag respekterar inte alla.

Facebook är verkligen en fantastisk plats att vistas på om man har lust att bli lite irriterad. Twitter likaså.
Många av mina inlägg uppstår som frukter av ilskan som föds där.
Det finns verkligen måååånga människor där hissen inte går ända upp, det ska gudarna veta.

Här om dagen kommenterade jag en facebooksväns status.
Hennes vän uttalade sej, för hundrade gången i ordningen, rasistiskt och eftersom jag vet att min facebookvän tar kraftigt avstånd från rasism och vid åtminstone ett tillfälle bett sina vänner med rasistiska åsikter att att ta bort henne som vän så frågade jag henne hur det kom sej att hon hade sånt tålamod med den här tomten.
Självklart kunde inte denna rasisitsnubbe låta bli att svara mej.
Han visste minsann vem jag var, vi hade flera gemensamma vänner på facebook och han lät dem vara vän med mej utan att ifrågasätta. Jag var så vidrigt politiskt korrekt och sådan hade jag varit ända sedan vi gick på komvux ihop.
Jag har noll å inget minne av honom så jag måste åtminstone ha gjort större intryck än vad han mäktade med.
Men nu, nu såg man minsann min människosyn. Att det visst var skillnad på folk å folk. Att alla inte var lika mkt värda.
Jag har fått den reaktionen tidigare när jag tjafsat med sverigedemokrater på alla möjliga forum, att jag minsann inte respekterar dem och att jag gör skillnad på folk å folk.

Ehhh?!
Jag har aldrig någonsin sagt att jag älskar alla människor i hela världen lika mycket.
Inte någonstans.
Jag är inte ens en så ädel människa att jag respekterar alla människor lika mycket.
Inte någonstans har jag påstått det.
Tvärt om. Jag ihärdar i att jag ogillar dumma människor.
Skillnaden mellan dem och mej är att jag ogillar alla dumma människor.
Danskar, finnar, svenskar, syrianer, greker, irakier and so on.
För mej har dumhet... eller den jag känner respekt för... ingenting med etnicitet att göra.
Dumma människor (dum som i elak, inskränkt, oempatisk, tänker inte från motpartens sida, älskar svart-vita sanningar, okritiskt förhållningssätt) finns överallt.

Förövrigt är det nazister ute å slåss på Stockholms gator igen. Läste det precis på Aftonbladet.
Vi kan aldrig tala om det här för mycket.

Puss/ Asta

Hur mår jag egentligen?

 

Jag har arbetat i en månad nu efter semestern.
I en månad har jag jobbat heltid istället för 45%.
Sista dagarna har jag börjat känna av det.

Jag börjar bli så där trött igen. Så där sjukt trött att jag inte klarar av musik i bilen påväg hem eller att man pratar med mej när jag är hemma.
Jag har börjat känna mej mer irriterad igen.
Retar mej på allt å alla.
Å jag har börjat sova dåligt på nytt.
Drömmer mycket och hemskt.
Drömmar om bråk, om död, om att vara jagad, om att välja mellan människor som jag älskar.
Jag vaknar ofta. Svettas nattetid. Får öppna tvärdrag för att stå ut.

Jag vet bara inte vad jag ska göra åt det.
Jobba på, hoppas att det går över, invänta den fasta personalen, att rutiner börjar följas bättre igen och att det... förhoppningsvis... blir lite jävla ordning å reda.
Eller kapitulera. Söka mej ett nytt arbete.
Ta vad fan som helst.
Jag har inte ens längre en doktor som jag kan diskutera saken med.
Å jag skulle tro att Försäkringskassans tålamod med mej börjar sina.

Oroliga nätter väcker Gottfrid mej ofta. Krafsar på mej tills jag vaknar å lägger sej sen tungt bredvid mej igen.
I natt slog det mej att det kanske är jag som väcker honom?
Kanske låter jag... gnäller? Pratar? Kanske rör jag mej oroligt?
Vi låg i alla fall kvar till tolv idag. Trots att jag var vaken långt innan.
Trots att jag kände stress över att dagen rinner iväg, att jag måste ut å springa, ut med hunden osv.
Vi låg kvar och jag tänkte att det finns ingenting jag behöver mer än vila och Gottfrids närhet. Så jag tankade det en lång stund.

Ledig dag idag innan jag river av fjärde helgen på raken.

Puss/ Asta

Jag är verkligen skitkass på det

Jag är helt kass på konflikter. Konflikter utanför familjen.
Jag vet inte varför... jag tror det är olika anledningar... men jag har varit det i hela mitt liv.
Jag önskar mej att jag kunde vara mer... rak.

När jag blir irriterad biter jag oftast ihop.
Jag biter ihop å biter ihop å biter ihop tills jag till slut är skitförbannad.
Å då... antingen överreagerar jag och ilskan blir helt oproportionerlig eller oxå (vanligare) så blir jag bara sur. Sur så det märks.
Kort i tonen. Ryckig i mina rörelser. Drar mej undan. Ser sammanbiten ut.

Att "vara irriterad" är ju egentligen inte snällare än att "säga ifrån."
Tvärtom faktiskt. Jag skulle själv föredra att någon berättade för mej att jag gjorde fel istället för att försöka tolka å gissa.
Det tror jag de flesta skulle.

Så varför är jag konflikträdd då?
Olika anledningar som sagt.
Med människor som står mej nära så är jag rädd att förlora dem.
Att ilska/ besvikelse skall kosta mej relationen.
Jag är uppfostrad så. Det är en lång tradition i min släkt att lösa konflikter genom avstånd. Genom att be människor "fara åt helvete" och verkligen mena det.
Min morfar och mormor sa dessutom så ofta till mej genom barndomen...
"Nähäpp! Men då behöver vi ju inte ses mer" vid minsta kritik eller konfrontation.
Det skapade en grund otrygghet inom mej som jag har svårt att befria mej ifrån.
Men det kan oxå vara att jag är rädd för att det ska bli "liv."
Att personen i fråga ska bli arg tillbaka och att det uppstår ett regelrätt bråk.
Eller kanske ännu mer rädd att jag skall såra någon på riktigt.
Att de ska bli ledsna.

Bara i de helt trygga relationerna vågar jag vädra besvikelse å ilska.
Med min man, delvis... men inte helt... med mina barn och med min mamma.
Min mamma må ha många brister och vår kontakt när jag var liten var inte strålande men hon är den mest prestigelösa och obittra människa jag mött.
Hon kan vara superduper jobbig eller bara allmänt småjobbig och jag kan skälla på henne, vara jävligt dryg och hon bara skakar det av sej.
Två timmar senare ringer hon å det är som om ingenting har hänt.
Hon har fått stå till svars för min barndom och har uppriktigt och utan att förneka sagt att hon är ledsen för det. Hon har försökt kompensera det på olika sätt.
Jag beundrar den lättsinnighet hon har inför konflikter.

Hur är du med konflikter utanför familjen?

Puss/ Asta

Nej, jag har fan inte pms

 

Det är en sån där dag ni vet!
En sån där dag när det är nåt som skaver inombords och som tar sej utlopp i att jag känner mej irriterad på allt å alla.
Skäller ut folk inuti mitt huvud.
Irriterad på sånt jag inte har med att göra.
Irriterad på människors ältande eller brist på ältande analys eller övertro på sin analys.
Människors knasiga val, handfallenhet och hur de orkar lägga energi på... skit.
Ungefär som jag gör själv nu :)
Å nej, jag har inte mens. Inte pms heller.
Varför antas en kvinna ha det så fort hon är lite rivig i humöret?
Varför kan hon inte bara få vara... sur?
Män får ju lov att vara det.

Men jag ska försöka bli av med den här känslan, mest för min egen skull.
Det är ett nedbrytande destruktivt sinneslag.
Ja, det finns många mer eller mindre knasiga människor men jag kan välja... välja att ignorera det i stället för att reta upp mej.
Det räcker, jag behöver inte förstå allt å alla just nu.

Jag tror att jag är nervös inför jobbet.
Nervös över om jag ska palla att jobba så mycket i värsta virrigheten och stressen.
Fullt av ovan personal.
Jag har inte jobbat så mycket i år. Blev ju sjukskriven i början av januari.
50 % har funkat men 100 % är väldigt mycket mer.
Å ingen läkare har jag knuten till mej längre heller.
Det hade varit skönt att få starta lite mjukt i alla fall.
Är jag verkligen frisk?
Eller är jag bara van vid att det faktiskt är ganska bekvämt att ha så mycket fritid?
Jag tror det är en "komplikation" som drabbar alla som varit hemma länge, varesej det är relaterat till sjukskrivning eller arbetslöshet.
Ju längre tid desto svårare.
Jag tror att regeringens tanke om att få ut långtidssjukskrivna i arbete var rätt i många fall. Nu pratar jag självklart inte om cancer å sånt hardcore...
Men det blev fel eftersom de inte förstod eller tog hänsyn till den här "komplikationen" som är mer än lathet/ ängslan/ ovana eller vad ni vill.
Människor måste stödjas på ett professionellt sätt genom processen.
Så rätt blev ändå fel. Jag vill vara tydlig med det.

Jag har knappt gjort nånting idag.
Det känns som söndag. Till och med vädret andas söndag.
Jag är en smula bakfull, det blev många härliga drinkar igår, och trött.
Lite orolig för Gottfrid.
För hans hudinfektion och för att vi ska vara ifrån varann så mycket med start i övermorgon.
Jag har gått en runda med honom och jag tänkte försöka komma ut å springa idag med.

Hoppas ni har det bra?

Puss/ Asta