Jag är helt kass på konflikter. Konflikter utanför familjen.
Jag vet inte varför... jag tror det är olika anledningar... men jag har varit det i hela mitt liv.
Jag önskar mej att jag kunde vara mer... rak.
När jag blir irriterad biter jag oftast ihop.
Jag biter ihop å biter ihop å biter ihop tills jag till slut är skitförbannad.
Å då... antingen överreagerar jag och ilskan blir helt oproportionerlig eller oxå (vanligare) så blir jag bara sur. Sur så det märks.
Kort i tonen. Ryckig i mina rörelser. Drar mej undan. Ser sammanbiten ut.
Att "vara irriterad" är ju egentligen inte snällare än att "säga ifrån."
Tvärtom faktiskt. Jag skulle själv föredra att någon berättade för mej att jag gjorde fel istället för att försöka tolka å gissa.
Det tror jag de flesta skulle.
Så varför är jag konflikträdd då?
Olika anledningar som sagt.
Med människor som står mej nära så är jag rädd att förlora dem.
Att ilska/ besvikelse skall kosta mej relationen.
Jag är uppfostrad så. Det är en lång tradition i min släkt att lösa konflikter genom avstånd. Genom att be människor "fara åt helvete" och verkligen mena det.
Min morfar och mormor sa dessutom så ofta till mej genom barndomen...
"Nähäpp! Men då behöver vi ju inte ses mer" vid minsta kritik eller konfrontation.
Det skapade en grund otrygghet inom mej som jag har svårt att befria mej ifrån.
Men det kan oxå vara att jag är rädd för att det ska bli "liv."
Att personen i fråga ska bli arg tillbaka och att det uppstår ett regelrätt bråk.
Eller kanske ännu mer rädd att jag skall såra någon på riktigt.
Att de ska bli ledsna.
Bara i de helt trygga relationerna vågar jag vädra besvikelse å ilska.
Med min man, delvis... men inte helt... med mina barn och med min mamma.
Min mamma må ha många brister och vår kontakt när jag var liten var inte strålande men hon är den mest prestigelösa och obittra människa jag mött.
Hon kan vara superduper jobbig eller bara allmänt småjobbig och jag kan skälla på henne, vara jävligt dryg och hon bara skakar det av sej.
Två timmar senare ringer hon å det är som om ingenting har hänt.
Hon har fått stå till svars för min barndom och har uppriktigt och utan att förneka sagt att hon är ledsen för det. Hon har försökt kompensera det på olika sätt.
Jag beundrar den lättsinnighet hon har inför konflikter.
Hur är du med konflikter utanför familjen?
Puss/ Asta
Jag har inte så mycket umgänge, så jag hamnar inte så ofta i konflikter privat. På jobbet däremot är jag rätt bra på konflikter, eller snarare på att lösa saker utan att det blir konflikter. Eller, det var jag innan jag kom till det absolut dysfunktionella jobb jag är på nu... Vilken tur att jag bara ska jobba en vecka till på det...
SvaraRaderaFörsöker vara så rak det bara går utan att såra och döma andras beteende men det blir också fel. Folk blir i stället typ rädda för mig för att jag är rak. Tror det har att göra med tonfall och kroppsspråket mer än vad det har med vad jag säger att göra. Fast det är ju bättre än alternativ två vilket är heligt förbannad! Som visserligen går över efter två sekunder men då riskerar man ju en lika förbannad kollega/kompis/ el dyl.
SvaraRaderaKram på dig pärlan
Egentligen vill jag vara rak och ärlig, på min förra arbetsplats var jag rak och ärlig. Vilket min dåvarande chef också uppskattade.
SvaraRaderaJag började på samma sett här, med att vara ytterst rak och ärlig. Det höll i sig de första två åren här. Men när ärlighet ses som elakhet och personligt påhopp. Nja, då har i alla fall jag blivit mer konflikträdd.
Hade också en konflikt här på jobbet där vi som var inblandade hade behövt stöd för att kunna bena ut konflikten och lösa den. Men det uteblev. Så på jobbet är jag numera konflikträdd!!
Privat, där är jag oerhört rädd för att mista de som står mig nära. Egentligen förstår jag inte varför riktigt. Men jag kan måla upp bagateller till hemskheter som troligen har fått ex en vän att ta avstånd. Har personen då inte tid att svara på ett av mina trevande sms el ett samtal. Ja du vet då tror jag att nu är det kört. Nu vill den personen inte veta av mig...
Oftast har den andre parten knappt märkt av min eventuella skarpa ton el ärlighet som något problem, eller annat än ärlighet som inte ville något ont.
Jag blir lätt så som du beskriver dig i inlägget. Biter ihop och sväljer tills kannan en dag runnit över och jag säger Nej! med buller och bång och ingen fattar någonting eftersom jag inte sagt till i tid innan. Men jag jobbar på det! ;)
SvaraRadera*ler* Jag skrev ett helt inlägg om detta! Du inspirerade mig! Kram
SvaraRadera