När kan vi säga upp projektledartjänsten?

Bild lånad av Fanny Åström

På inspiration av Mia&Anna måste jag bara skriva ett par rader om det tröttande projektledarjobbet.
Nu skulle inte jag vilja kalla mej för projektledare av hemmet för jag gör det mesta, ibland med hjälp av Mini.
Tvätt, städ, hund och matlagning deltar inte min make i.
Handling och barnpassning väldigt sällan.
Och handlar han är det utefter lista där jag måste skriva så som varorna i affären är placerade.

Men många andra kvinnor lever ju i förhållandevis jämställda relationer.
Männen drar dammsugaren, åker å handlar, lagar käk och gör läxor med barnen.
Det hör jag relativt ofta om och det är ju... trevligt för dom.
Men ytterst ytterst sällan har jag hört (någonsin?) om män som med självklarhet fixar alla de där sysslorna som är så självklara för oss kvinnor utan att få direktiv.
"Det fattas mjölk."
"Ungarna måste ha mat när de kommer hem."
"Det är utflykt i skolan i morgon" (och lappen om det har suttit synlig på kylskåpet en vecka.
"Är du snäll å dammsuger?"
"Hamsterburen måste städas."
"Din mamma fyller år nästa torsdag."
"Lillan ska på kalas på lördag och måste ha present med."
Eller vad det nu må vara.
Så jäkla tröttsamt!


Varför är det så där?
Hur mycket kvinnokraft går inte åt?
Vi SER det inte ens. Vi tycker män som dammsuger och snyter ungar samtidigt är fantastiska!
Detta gäller män som visat sej dugliga och kompetenta på så många andra områden. Som klarar av att sköta ett jobb. Kanske till å med göra karriär.
Män som vet precis vd bilen eller gräsklipparen behöver.
Män som kan föra intellektuella samtal.
Men de kan alltså inte själva dra slutsatsen mjölken är på väg att ta slut och det behöver inhandlas mer. Där tar det stopp!
Inte begära för mycket nu. Inte vara otacksam.


Vad beror det här på och HUR kommer vi vidare?
För vidare behöver vi komma om kvinnor skall kunna ta samma plats i övriga samhället som männen. Om kvinnor ska ha samma möjlighet till att bli brinnande genier, eldiga konstnärer eller bara helt grå styrelseledamöter.
Som vuxen människa måste man kunna ta ansvar fullt ut inte bara när det kommer till sitt eget yrke utan även över hem å barn.
Det finns ju deprimerande studier som säger att med dagens takt kommer det att ta 187 år... nästan två sekel... innan vi blir jämställda på riktigt.
I världens mest jämställda land.

Puss/ Asta

Sist på bollen

Sist på bollen bland bloggare och tyckare med ett inlägg som legat på vänt ett tag i skallen nu men som jag inte hunnit med att skriva. Det om Patrik Syks krönika. Ni hittar den här, om ni  mot förmodan inte läst den.
Kort handlar det om en man som tar över föräldraledigheten för sina tvillingar.
Hans hustru hade tagit de första 10 månaderna och nu var det fruns tur att få komma ifrån hemmet, arbeta, käka varm lunch och komma hem till dukat bord.
Efter någon månad med vaknätter och vilda bebisar blev han utbränd, mådde skit, sjukskrivs och frun fick ta över.

Krönikan har utlöst både hånskratt och vrede. Feminister och matchomän har liksom gjort gemensam sak av att håna Patrik Syk om än av olika anledningar.
Jag vill börja med att säga att jag tycker det är fint med män som står i kontakt med sina känslor och som vågar vädra dem offentligt. Vi... både kvinnor å män... törstar efter ett annat och nytt mansideal.
Jag tror egentligen att de flesta som jag läst diskutera denna krönika håller med mej om det.
Jag har läst en syrligt ilsket uttalande av Patrik Syks fru där hon betackar sej att folk tycker synd om henne eller hånar hennes man och där hon beskriver vilken jämställd och fin man å pappa han är.
Jag tvivlar inte på det.

Men det som jag reagerar på är hur lätt en man med småbarn blir sjukskriven för bristande sömn, bristande glädje, bristande tålamod när i stort sätt varenda kvinna som fått barn upplevt det samma.
När kvinnor gång på gång får höra att graviditet är ingen sjukdom, att sömnlöshet hör småbarnsåren till "tids nog blir de stora och du kommer sakna den här tiden."
Kvinnor med mörbultade kroppar, spruckna underliv, läckande bröst och hormoner som går bananas sjukskrivs inte. Kvinnor som genomgått kejsarsnitt, alltså en stor bukoperation sjukskrivs inte.
Sånt ska kvinnor bara ta. Sådant hör barnafödandet till.
Vips så är de stora och flyttar hemifrån.
Patrik Syk skriver det själv "Samtidigt var jag ju såklart inte ensam om att behöva vila. Det senaste året hade varit oerhört slitsamt för min fru, men det fanns helt enkelt ingen annan lösning."
Kvinnor förväntas, ska och måste orka!
En man sjukskrivs efter en månad.


Detta är bara en bland många många orättvisor mellan kvinnor och män.
Bara en av alla skillnader vi knappt ens reflekterar över.
Och det är DET som gör mej förbannad.


Puss/ Asta

Några ord om varför jag är feminist

Jag har nog alltid tyckt att jag har ett feministiskt synsätt men utan att riktigt begripa vad det var eller innebar. På väldigt många sätt var jag faktiskt allt utom feministisk för X antal år sen. Jag var inte systerlig alls.
Jag utgick från mej själv, vem jag ville vara. En stark självständig kvinna (gärna en sån som grabbarna gillade.) Och gillade mej gjorde dom. Inte för att jag någonsin varit särskilt snygg egentligen men jag var flirtig, bystig, rolig å lite rapp i truten. Och med blossande kinder kan jag nog säga att jag var en daddys girl. Alltså en kvinna som går patriarkatets ärende.
Det var som att jag kände mej mindre och underlägsen om jag erkände ens för mej själv att vi lever i en värld vars villkor bestäms av män.
Jag sa saker som att jag föredrog att umgås med män för de är rakare och ärligare. Eller att kvinnor alltid ska hålla på att snacka skit och backstabba andra kvinnor.
Jag sa saker som att kvinnor som lever i destruktiva förhållanden har sej själva att skylla som inte går och mej slår man bara en gång.
Jag säg mäns närgångna uppvaktningar som komplimanger och tecken på uppskattning. Och när jag fick höra hur jäkla mycket snyggare och vassare jag var än deras tråkiga fruar tog jag det som en komplimang.

Så började jag läsa på. Nej, min första "utbildning" i feminism fick jag nog från Lady Dahmers blogg. I början höll jag inte med om mycket. Jag tjafsade å ifrågasatte. Men någonstans tog ändå tankarna fäste och jag började söka mer kunskap. För det är precis så där läskigt och härligt att när man väl satt på sej de där feministiska glasögonen och börjar se på sin omvärld genom dem... då går det inte att plocka av dem igen.
De är där. På gott och på ont.

Jag insåg att de patriarkala strukturerna finns överallt.
Det är inte så enkelt att det är mestadels män som sitter på höga befattningar eller styrelseuppdrag och därmed är det inte så enkelt (har ju visat sej inte vara helt enkelt) att genom att få in fler kvinnor där är problemen lösta.
Det är inte så enkelt som att förmå män att ta ut fler pappadagar.
Nej, det genomsyrar precis allting.
Framförallt genomsyrar det vilka roller vi män och kvinnor tilldelas och får ha.
Det börjar redan när barnet är nyfött och det fortsätter genom hela livet.
Flickors primära uppgift är att vara söta. Pojkars att vara dugliga och orädda.
Båda könen drabbas av detta varför feminismen är viktig även för män.
Men just det här med kvinnors absolut viktigaste egenskap genom hela livet... hennes utseende... tjänar många branscher stora pengar på att upprätthålla.
Och det blir mer och mer hysteriskt.
Det krängs anti aging krämer till tjugoåringar. Världens vackraste modeller retuscheras. Popindustrin påverkar snart sagt hela mänskligheten med sina ideal. Var å varannan kvinna har plastikopererat sej. En kropp anses "förstörd" nämligen om den inte ser ut som en ständig sjuttonårings.
Synen på sexualiteten är ett annat område.
En sexuellt vidlyftig kvinna stämplas som slampa, hora, vandringspokal.
En sexuellt vidlyftig man får helt andra epitel. Hingst, högdjur, kvinnokarl.
Han stiger i värde. Hon sjunker.
Kvinnliga "egenskaper" värderas lägre. Det märks i arbetsmarknadspolitik så som i löner och arbetsvillkor men också i vårt språk.
Läs här följande ord som utstrålar kraft, mod, handlingskraft
- Som en hel karl.
- Ballar av stål
- Visa lite stake
- En riktig pojkflicka
Läs här andra ord och fundera på vad de i sin tyr står för
- Kärringstopp
- Var inte en sån fitta
- Gråt inte som en liten flicka
- Köra som en kärring
Och flickpojke? Det ordet finns inte. Om det fanns skulle det inte vara en komplimang.

Våld, diskriminering och orättvisor finns överallt och på alla nivåer.
Även i världens mest jämställda land.
Vi upprätthåller alla patriarkatet. På ett eller annat sätt och i olika grad.
Och ändå skulle vi alla tjäna på att det försvann.

Och till sist. Män är inte ett skit mindre skvallriga eller backstabbande än kvinnor. De är inte ett dugg rakare och enklare.
Och systerskapet finns. Det finns och det är förbannat vackert.


Puss/ Asta

Boys will be boys

"Va?! Skilja oss?! Skojar du?! Vi har ju det så bra."
"Nej, vi har inte det bra. Jag har inte det bra. Jag har varit olycklig i ett decennium och försökt säga det men du lyssnar ju inte."
"Så det är mitt fel nu?" 

Alltså hur ofta har man inte hört/ sett den här typen av reaktioner.
En kvinna som stått ut så länge det bara gick och sen ännu lite till och en man som inte fattar någonting. Som trott att allt var bra. Allt är ju som vanligt.
Kommunicerar vi verkligen så olika vi män å kvinnor? Varför är det så?

Jag minns från en psykologilektion på Komvux en gång när en föreläsare berättade om studier som visar att en kvinna från... säg Norrköping och en från Afghanistan... är mer lika än vad än en man och kvinna som vuxit upp på samma gata är.
Jag har letat efter de här studierna lite halvdant ibland utan att finna dem men det skulle inte förvåna mej. Det är den känslan jag har. Att kvinnor förstår direkt sådant jag kan ha ägnat en halv livstid åt att förklara för en man.
Jag har oxå mött män som jag trott är... annorlunda.
Som jag upplevt har kontakt med sitt känsloliv och som är intellektuella på ett annat sätt än vad jag är van vid. Som jag förväntat mej mer av... men som i slutändan varit just... män.

Det sägs att vi kvinnor är så svåra att förstå sej på.
Jag tycker inte det. Jag förstår mej på de flesta kvinnor, jag håller kanske inte med dem, men jag förstår vad de menar å varför.
Handlar allt om kommunikation och träning kring detta?
Sånt funderar jag mycket på med en liten blivande man i huset.
Kan jag träna upp hans empati? Hans sensitivitet? Hans förmåga att kommunicera det han känner och hans förmåga att lyssna in det andra människor säger och inte säger?

Jag TROR vi är olika, män och kvinnor.
Visst, mycket är sociala koder och infösande i roller via lekar, uppfostran, sagor och filmer men sedan finns skillnaderna ändå där.
Det är ju ingenting konstigt när vi talar om andra djur.
Hundar tex.
Jag har ju ett testosteronmonster här hemma.
Gottfrid 2 år.
Maskulin i sitt uttryck trots sina stackars 51,7 kg.
Som springer efter allt som luktar tik. Som inte vet till sej av välvilja, charm och försiktighet med töserna men som mäter sej och kaxar med pojkarna.
Som kissar i pappas säng. Som lydigt lunkar in när jag säger åt honom men som spjänar emot när pappan försöker ta in honom.
Med hundar kan man säga det förhatliga "boys will be boys" utan att nån tar illa upp å alla förstår.
Men med pojkar... människovalpar... reagerar även jag.
"Så fan heller. Här ska inte vara nåt brötande! Här ska inte kaxas. Här ska visas hänsyn!"

Vad tänker ni? Spontant!

Puss/ Asta