När kan vi säga upp projektledartjänsten?

Bild lånad av Fanny Åström

På inspiration av Mia&Anna måste jag bara skriva ett par rader om det tröttande projektledarjobbet.
Nu skulle inte jag vilja kalla mej för projektledare av hemmet för jag gör det mesta, ibland med hjälp av Mini.
Tvätt, städ, hund och matlagning deltar inte min make i.
Handling och barnpassning väldigt sällan.
Och handlar han är det utefter lista där jag måste skriva så som varorna i affären är placerade.

Men många andra kvinnor lever ju i förhållandevis jämställda relationer.
Männen drar dammsugaren, åker å handlar, lagar käk och gör läxor med barnen.
Det hör jag relativt ofta om och det är ju... trevligt för dom.
Men ytterst ytterst sällan har jag hört (någonsin?) om män som med självklarhet fixar alla de där sysslorna som är så självklara för oss kvinnor utan att få direktiv.
"Det fattas mjölk."
"Ungarna måste ha mat när de kommer hem."
"Det är utflykt i skolan i morgon" (och lappen om det har suttit synlig på kylskåpet en vecka.
"Är du snäll å dammsuger?"
"Hamsterburen måste städas."
"Din mamma fyller år nästa torsdag."
"Lillan ska på kalas på lördag och måste ha present med."
Eller vad det nu må vara.
Så jäkla tröttsamt!


Varför är det så där?
Hur mycket kvinnokraft går inte åt?
Vi SER det inte ens. Vi tycker män som dammsuger och snyter ungar samtidigt är fantastiska!
Detta gäller män som visat sej dugliga och kompetenta på så många andra områden. Som klarar av att sköta ett jobb. Kanske till å med göra karriär.
Män som vet precis vd bilen eller gräsklipparen behöver.
Män som kan föra intellektuella samtal.
Men de kan alltså inte själva dra slutsatsen mjölken är på väg att ta slut och det behöver inhandlas mer. Där tar det stopp!
Inte begära för mycket nu. Inte vara otacksam.


Vad beror det här på och HUR kommer vi vidare?
För vidare behöver vi komma om kvinnor skall kunna ta samma plats i övriga samhället som männen. Om kvinnor ska ha samma möjlighet till att bli brinnande genier, eldiga konstnärer eller bara helt grå styrelseledamöter.
Som vuxen människa måste man kunna ta ansvar fullt ut inte bara när det kommer till sitt eget yrke utan även över hem å barn.
Det finns ju deprimerande studier som säger att med dagens takt kommer det att ta 187 år... nästan två sekel... innan vi blir jämställda på riktigt.
I världens mest jämställda land.

Puss/ Asta