torsdag 25 april 2013

En lycklig stad

 http://www.ortopediveckan.se/arkiv/sof2006/photos/hotell_grandhotel.jpg

Åsa skriver idag ett intressant inlägg (ja, hon skriver rätt ofta tänkvärt) och jag tänkte spinna vidare på det.

Bor jag i en lycklig stad? Är jag mitt lyckligaste här?
Nja.
Jag bor i en liten stad på västkusten. En håla skulle man nästan kunna säga.
Jag är född och uppvuxen i Sveriges näst största stad, Göteborg, och trots att jag flyttade därifrån när jag var 22 år och således har bott här lika länge så känns det ofta påtagligt.
Att det inte, helt och hållet, är min stad.

När jag, som ung trebarnsmamma, en gång flyttade hit reagerade jag hårt på några fenomen som jag inte föreställt mej innan.
Alla här känner varandra på ett eller annat sätt, hör ihop, hänger ihop med varandra.
De har gått i samma klass, varit ihop med varandras bröder, bott grannar, gått på samma öppna förskola, är kusiner eller bryllingar eller... ja, på nåt vis hör de ihop.
Det i sin tur gjorde att det var väldigt svårt att som utböling finna en plats.
Alla hade redan de vänner de behövde.
Det fanns, och finns väl fortfarande, en betydligt lägre tolerans för det som är annorlunda och avviker.
Det var på den tiden mycket prat om "alla dessa invandrare" (som var en bråkdel av vad jag var van vid och som jag aldrig tänkt på som något problem i förorten) men oxå mot oss som avvek från gängse mönster.
Trasig gammal volvo, massor av barfotabarn, stor lurvig hund och högljudda äktenskapsgräl... oj så weird man betraktas då.
Ytterligare en sak som verkligen påverkade mej var hur folktomt centrum var och är.
En kvart efter att affärerna stängt och man kan tro att giftgas släppts ut över staden. Det är helt tomt!
Ödsligt.

Ändå blev jag kvar.
Till sist fick jag ändå vänner. Till sist slutade jag att längta hem.
Till sist så uppvägde andra saker det jag förlorat.
Men "min stad" kommer det nog aldrig att bli och kännas som.

Vad är en lycklig stad? Vart blir jag lycklig?
Jag älskar omgivningarna här. Åkrar och ängar.
Det är barn och djurvänligt. Det är tryggt. Det är vackert.
Jag älskar den omedelbara närheten till havet. Doften av salt och tång.
Havet är en livsnödvändighet för mej.
Men jag skulle lika gärna kunna bo någon annanstans på Västkusten.
Staden är liten men inte alls lika pittoresk och myllrande som grannstaden där jag arbetar. Grannstaden som har havet ända in i stadskärnan och ett folkligt och välbesökt torg.
Men för all del, min stad har oxå sin skönhet med "gamla stan" och med Ätran som rinner igenom.
Det finns en del affärer (och en enorm mängd frisörsalonger, pizzerior och gym) och cafét/krogen mitt i stan samlar en hel del folk på uteserveringen så fort solen kikar fram.
Det sägs att min stad är starkt expanderande. Det sägs även att befolkningen här i Halland är lyckligare än på många platser, även om min stad ligger lågt i "Hallandsligan." Detta förklarade en snubbe på radion med att min stad har en befolkning med sämre ekonomi än grannstäderna, att det bor en större mängd invandrare och människor med psykosociala problem här.
Fördelarna jämfört med grannstäderna är att huspriserna är lägre och företagandet på frammarch.

Jag skulle önska att min stad tog bättre vara på ungdomen.
Att de fick vettiga saker att pyssla med. Att de fick en stolthet för staden och inte bara "vill dra härifrån" när de slutar skolan.
Jag skulle önska mej en mer myllrande stad. Där småbutiker inte kursade ständigt och jämt, där det fanns naturliga mötesplatser för människor i blandade åldrar.
Jag skulle önska att jag (och andra) inte efter dryga 20 år såg på oss själva som utbölingar och inflyttade.

Bor du i en stad som gör dej lycklig?
Puss/ Asta

9 kommentarer:

  1. Jag är trött så att ögonen går i kors fina A - och så ser jag att du skrivit ännu ett intressant inlägg medan jag fortfarande funderar på vad jag skall skriva om det förra du skrev... *ler* Tja, F är ju vår stad. Din och min. Och trots att jag är född här och att jag - uppenbarligen! - suttit i politikens finrum, känner jag mig som en utböling. För mina föräldrar tillhörde ju just den däringa gruppen människor som var annorlunda: juggarna. Sen att vi var ungrare spelade ju inte svennen någon roll: jag var ändå en utböling.

    Jag har alltid tyckt om Falkenberg. Men jag hade lika gärna kunnat flytta. Någon annanstans nära ett vatten. Och som fd politiker kan jag verkligen se de brister du påpekar.. Dock så är det västkusten i mitt hjärta!

    Kramar snygging - nästa vecka ses vi!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Märkligt det där, att inte ens du känt dej som en riktig falkenbergare.
      Jag tror det är så i många små städer, även flera öar utanför Gbg vet jag.
      Det tar lixom generationer att tillhöra.
      Men jag tror det håller på att luckras upp i takt med att folk rör på sej och folk utifrån kommer hit i större omfattning.
      Ja, nästa vecka ses vi! Kram

      Radera
  2. Det är väl ett av de där T:na som professorn pratade om. Tolerans. Nivån är lite för låg för att man ska kunna vara riktigt lycklig. Tack för bloggat svar på min nyfikenhet :-)

    SvaraRadera
  3. Har tyvärr inget positivt att säga om din stad. Förutom kullens skor då och att du bor där...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inget positivt, men det var väl lite hårt. Du får komma hit så får jag visa dej några smultronställen med mina ögon. Kram

      Radera
    2. Harrys har bättre mat i din stad än i min. Mycket bättre... oj mormor är ju i din stad oxå men ja...;-)

      Radera
  4. Jag bor i Stockholm, och som många här identifierar jag mig inte med Stockholm, utan med den stadsdel där jag bor. Eller snarare med de kvarter där jag bor. Jag tror att det är typiskt för oss som bor i stora städer.

    Jag skulle inte heller påstå att mina kvarter är lyckliga, men däremot gör de mig ofta lycklig. Jag blir lika glad varenda gång jag går utanför dörren! Jag älskar att det myllrar av människor och att man alltid träffar någon man känner och hälsar på, älskar att det finns en sådan blandning av högt och lågt, av opera och McDonalds inom loppet av ett par kvarter, älskar att det finns en grundläggande tillit till varandra. Häromdagen såg jag till exempel en matta jag gillade i en affär, men jag var osäker på om den skulle passa hemma. Då fick jag låna hem den och pröva, utan att betala eller lämna något i pant. Det är tillit och det är fint!

    Fast tyvärr finns det också mycket misär. Dagligen sitter mängder av tiggare på gatan och vi har också många hemlösa som bor här. Så att kalla det för lyckliga kvarter skulle jag aldrig kunna göra. De gör mig lycklig, men man ska inte glömma att jag också är oerhört lyckligt lottad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo men visst är det så och det känner jag själv igen från Gbg.
      Jag såg på mej själv som boende i Frölunda och inte Gbg och kvarteren blir som en liten småstad i sej.
      Kram

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare