Det handlar om mej

 

Jag vill börja med att tacka alla som skrivit till mej med sina tankar och berättelser angående inlägget nedan om mej och min far. Ni har skrivit här på bloggen, på facebook och jag har fått mail.
Tack. Det är tragiskt att så många känner igen sej och samtidigt, som alltid, mindre ensamt.
Min man sa bara att jag var dum, överreagerade, att jag ju vet hur han är, att det kommer gå över och varför spar jag på min mamma som har mer problem och "gör mej av med den vettigaste jag har."
Ja.
Så jag är glad för er. Tack.

Självklart har jag tänkt mycket idag.
Är han ledsen?
Arg?
Likgiltig?
Egentligen spelar det ingen roll. Det här handlar om mej. Om mej, mina behov och mina gränser.
Jag är ganska övertygad om att han inte försöker se sin del i det eller funderar över varför jag blev så arg och så ledsen att jag tog det här beslutet.
Han är inte den typen. Är det någon man som är det?
Kanske, men jag har inte träffat särskilt många.

Själv är jag raka motsatsen.
Det spelar ingen roll hur välgrundat och genomtänkt en konflikt är. Hur arg eller ledsen jag än varit.
När adrenalinet slutat pumpas runt i horribla mängder i mitt blodomlopp så börjar jag alltid att fundera över min egen del.
Var det verkligen så farligt?
Kan jag ha missförstått?
Kunde jag gjort något för att undvika det här?
Det här å det där var inte precis snällt sagt av mej heller.
Osv.
Jag kan analysera sönder en ostsmörgås om det vill sej.
Jag gör det nu med.
Jag tänker på pappas barndom. På pappas svårigheter med tillgivenhet.
Jag tänker på hur det ska bli när han blir gammal. Tänk om hans fru får nog, då blir han ensam.
Jag är rädd att han inte ska förstå. Och tänk om han... eller jag... dör.

Jag har varit ledsen hela denna dagen med men försökt att styra undan tankarna.
Tänka på det jag har i stället för det jag inte har.
Tänka på att egentligen har ingenting förändrats. Jag har inte min pappa.
Men å andra sidan, har jag någonsin haft det?
Det har gått bra ändå i över fyrtio år.
Det är klart att jag varit en annan om jag varit mina föräldrars prinsessa med en ovillkorad kärlek under uppväxten, precis som en vän skrev till mej så föder det en speciell sorts ensamhet när man inte blir vald och sedd av sina föräldrar, men nu blev det inte så och det har fungerat ändå.
Ingenting har egentligen förändrats.

Puss/ Asta