Stand by kristen

Är du kristen? Eller har någon annan tro? Vad har du för relation till religion?

Jag skulle inte säga att jag är kristen, eller religiöst lagd över lag.
Jag är allt för pragmatisk och allt för vetenskapligt lagd.
Jag kan inte låta bli att ifrågasätta sådant jag i mitt huvud inte får att gå ihop och kan inte chilla med att "det är som det är."
Därmed inte sagt att jag inte är andlig. Inte är en sökare, för det är jag och har alltid varit.
Jag avskriver liksom inte möjligheten att Gud finns, jag skulle mer än gärna vilja bli överbevisad och jag är lite, som Fredrik Lindström menade i sitt vinterprat (minns inte den exakta beskrivningen men typ) "vid behovs troende."
Kanske kallade han det stand by troende?

Jag går inte i kyrkan till vardags utan mer typ vid dop, bröllop och begravningar och uppskattar då lugnet och den där heliga känslan som finns i en kyrka.
Jag kan prata om att jag vill gå på ex julottan men jag kommer aldrig iväg.
Jag är inte direkt kristet uppfostrad men minns att vi hade som nattningsritual att be "Gud som haver" när jag var liten.
"Den Gud älskar lyckan får." Och jag tänkte, den Gud inte älskar då? Är det jag? För jag kände mej inte särskilt lycklig.
Jag gick i kyrkans barntimma. Mormor talade om Gud ibland, eller ja... mest vad Gud kunde tänkas bli förbannad över.
Jag tycker att tanken på kristendomen, så som jag tolkar den, är vacker.
Det är nåden och förlåtelsens religion. Till och med Jesus, Guds son, tvivlade på korset och sa: "Min Gud, varför har du övergivit mej."
Och så tänker min rationella sida att en Gud förstås inte skulle behöva offra sin enfödda son till något så hemskt som spikar genom händer och fötter och att förblöda/ brännas ihjäl under den stekande solen för att bevisa sin storhet.
Men ändå... det är vackert med han... Jesus... som hängde med de utstötta och sökte sej det annorlunda.

Jag har alltid velat vara troende.
Tänk vad coolt. Att verkligen tro. Att vara övertygad om en högre mening och ett Guds beskydd. Jag har alltid avundats människor som är troende, det är som att de har en helt annan trygghet. Om allt skiter sej så finns ju Gud.
Man dör inte, man kallas hem. Hem till nåt större, snällare, vackrare.
Periodvis har jag läst bibeln, jag har bett om ett tecken, jag höll till å med på att gå med i Jehovas vittnen en gång.
Och... det är lite pinsamt (känns svagt på nåt vis, nästan lite hycklande) men jag ber när jag är riktigt rädd.
Jag bad att Gottfrids smärtor skulle lägga sej (det gjorde de inte), jag bad när mitt lilla barnbarn lades i respirator (hon klarade sej), jag bad när min son och sonhustru fått en dålig prognos under deras graviditet (hon kallades "hem.")
Och jag har bett nu. Med magsmärtorna och illamående som jag haft i tre veckor.  När läkarna "vill utesluta malignitet."
Snälla Gode Gud, låt det vara nåt banalt. Låt det vara nåt som går att behandla snabbt och lätt. Jag är så mycket hellre en dramaqueen än en palliativ patient.


Enligt Fredrik Lindström är jag alltså inte ensam om att vara "stand by kristen."
De flesta är det. Sjunker båten knäpper de händerna.
De flesta vänder sej till Gud om de blir sjuka, deras äktenskap håller på att gå åt fanders, om något på allvar hotar dess existens.
För säkerhet skull. Om hen finns. Onödigt att inte försöka då.
Gode Gud. Knäppta händer. Kanske ett försök att behålla en innerlighet och samtidigt minnas Fader vår. Hur gick den nu?
Fader vår, du som är i himmelen. Helgat varde ditt namn...

Puss/ Asta