Skrämselhicka och premiärdopp

Ledig dag och vet ni vad?
Jag har badat. Utomhus. I Sverige.
Vi var ute med hund å barnbarn och Gotte brukar ju bada året om. På vinterhalvåret går han bara i strandbrynet och skvätter lite. På sommaren simmar han, gärna och länge.
Solen bröt fram genom molnen precis som vi kom ner till vattnet och både jag å Noah bestämde oss för bada.
Noa var lite kvickade än jag. Stapplade i och medan jag fortfarande satt fast i ena byxbenet faller han framåt och kommer under ytan.
Fasen vad läskigt det är!
Han sprattlade inte, plaskade inte, lät inte.
Han bara låg där med huvudet under vattnet.
Det tog ju bara nån sekund eller två förstås innan jag var där och fick upp honom.
Han fick en kallsup drog efter andan och skrek men jäklar vad skraj man blir.
Hur blixtsnabbt och hur snabbt det går att drunkna för ett litet barn!
Jag hade i princip kunnat stå bredvid med blicken nån annanstans och ingenting märkt.

Sen var inte Noah så himla sugen på att bada mer.
Jag gick i själv och fick efter några kärringnigningar till slut doppat mej och då var det faktiskt gött.
Jag simmade å plaskade runt en god stund med Gotteman.
Vid ett tillfälle hämtade jag Noah och bar ut honom men han uppskattade inte vatten mer idag och höll mej krampaktigt runt halsen.
Det var kanske en god läxa för oss alla. Vi fick se hur snabbt det kan gå och lillkillen som innan varit helt sjövild blev oxå lite skrämd.

Sen ar jag och köpte födelsedagspresent till sonen som fyller 25 år imorgon.
Vad tusan köper man till en kille i den åldern? En kille med rätt schysst inkomst, små fasta utgifter och som redan unnar sej det han vill ha i klädväg, krogliv, datorprylar.
Födelsedagsbarnet svarar "jag vet inte" när man frågar vad han vill ha och hans pappa är aldrig till nån hjälp kring nåt sånt här. Billigt är bra tycker han.
Nå väl, jag har köpt nåt. Tror inte han läser min blogg, är i det närmaste hundra på det men man vet aldrig så jag skriver inte vad.
Gick en vända på Lindex oxå.
Älskar att det börjar komma in höstkläder.
Köpte mej ett par jeans, som de på bilden. Lite utsvängda. Avslappnad look.

Nu ikväll har jag varit på kvällsrunda med hela gänget och därefter sprang Mini och jag en runda.
Det var grymt tungt ikväll. Knät gjorde lite ont och andningen var kass hela vägen.
Luften tung av slaget gräs.
Men nu har man varit lite nyttig i allafall.

Puss/ Asta

Liten veckosammanfattning

 

Den här lilla finingen fick följa med mej hem i veckan.
Bilden gör den inte alls rättvis.
Den är i spets, smickrande i sin skärning och med frasig v-ringning och en söt glipa i ryggen som sätter det extra lilla piffet.
Inte för att jag precis behövde ytterligare en klänning men jag blev bara kär!
Vi får se när den får göra debut. Köpte den med en viss händelse i åtanke, men det verkar aldrig bli av så nu ska den nog luftas nästa helg när jag å maken ska till Götelaborg, se på Betnér och Soran i "En skam för Sverige" å sova på hotell.
Oj vad länge sedan jag sov på hotell i Sverige.
Jag längtar redan efter frukostbuffén.
Klänningen är köpt på Lindex om någon blir nyfiken på den. 399 kr.

Söndag kväll. Jag har varit ledig i helgen, den har gått förtvivlat fort.
Igår ägnade jag mej mest åt mej själv och åt Gotteman.
Idag har vi varit å hälsat på barnbarnet Ängla och hennes föräldrar.
Bortsett från att jag fick pussar, snusat å sjungit om både trollemor å krokodiler så bjöds vi på ugnsbakad lax och blåbärspaj.

Igår tog jag äntligen mej i kragen och sprang en runda.
Vill ogärna tappa bort varesej rumpmuskler eller ökad lungkapacitet, men det är ju så förtvivlat tråkigt.
Ja, jag kom i väg i alla fall och siktar nu på att faktiskt klara av åtminstone 2 rundor i veckan, helst tre.
Gick en miljöträningspromenad med Gottfrid och Mini i stan.
Han är en dröm att ha med sej. Ja, Mini skötte sej skapligt hon med.
Jag fotade löv, Mini matade änder och Gottfrid kissade på varenda buske å lyktstolpe han kunde hitta.

Jag håller på att dra ner på både mina antidepressiva tabletter och mina insomningstabletter.
Känner mej relativt stabil och är konstigt nog inte lika skräckslagen längre inför att inte kunna sova så jag har gott hopp att göra mej av med de sistnämnda.
Cipralexen kanske jag behöver ha kvar i lägre dos länge än.
Men hösten är min tid på året, då jag är som mest harmonisk, så är det någongång jag skall genomföra livsstilsförändringar så är det om hösten.
(På tal om det så har jag sökt två tjänster men det vågar jag bara viska om för annars blir jag så nervös å vill ångra mej. Berätta det inte för någon.)


Anticimex var ju här å kikade runt i vårt mushus.
De läxade upp maken över försumlighet och stoppade in giftiga vaxkakor i hålrum så nu fullkomligt stinker huset av död mus vilket är ungefär den vidrigaste doft jag någonsin andats in. Å då jobbar jag i vården. Jag kan det mesta om äckliga dofter som luktar motsatsen till hallon.

Jag fortsätter även med min minskande köttkonsumtion.
Har väl typ ätit kött 3 dagar av 7 och det är bra.

Känns det inte som om jag håller på att "sluta upp" med en massa saker?!
Vi får väl se hur länge karaktären pallar.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Nej, livet är bättre nu.

 

"Allt var bättre förr" skrev en facebookvän.
"Nej, allt är bättre nu" svarade jag och jag tycker verkligen det.
Nog för att jag kanske sagt det i 5-6 år... men min bästa tid är verkligen nu.
Jag är starkare, snyggare, roligare, klokare, lugnare, modigare, mer tillfreds nu än förr.
Jag har uppnått en massa saker på "måste hinna innan jag dör listan" och även om det finns en del drömmar, mål och trix kvar att få ordning på i mitt liv... allt är verkligen inte perfekt (blir det någonsin?)... så ÄR livet ett ständigt pågående projekt och ska så vara till den dag man tar av sej stövlarna.
Jonas Gardell kallade det i sitt sommarprat för att "vara använd." Han ville vara använd när han dog.
Jag känner likadan även om jag kanske formulerar mej annorlunda.
Livet är till för att levas och inte för att begravas i bästa möjliga skick.
Jag ska ändå kremeras so... whats the point?

Lev hårt, bli ett vackert lik.
Jag hatar uttrycket. Det är inte så jag menar.
Det finns inget coolt, inget rock'n roll överhuvudtaget med att en ung människa dör.
Min Lena blev inte ens 35 år. Hon älskade livet.
Jag tänker på henne när jag ligger i solen, när jag smeker min hund, när jag adventspysslar i november.
Att hon inte är med. Att jag lever. Också för henne.
Vad jag menar är helt enkelt att det är härligt att bli äldre.
Det är härligt att bli klokare. Inte så romantisk. Inte så stressad över att livet måste levas å det på ett särskilt sätt.
Jag är rynkig... jag solar för hårt. Jag har lite valkar... jag äter för gott.
Jag njuter av glass å öl å god mat när solen... denna livsbejakande sol som vi längtat så efter... ligger på och jag är faktiskt vackrare än någonsin.
Aldrig klassiskt snygg. Aldrig perfekt. Men min livsglädje och "skit samma mentalitet" gör under!
Tänk om ni visste det alla unga, vackra, släta tjejer... att ni är så jäkla fina.
Tänk att man måste bli gammal å rynkig innan man inser det.

Jag tänker på mina livsmål.
En hel del... kanske de viktigaste... har jag redan uppnått.
Barn. Barnbarn. Dogue de bordeauxägare. Sinnesro. Jag har varit kär. Jag har gift mej. Jag bor bra. Osv.
En del mål är inte nåbara just nu. Varghägn är inte tillåtet. Barnbarnsbarn är rätt ouppnåeligt de närmsta åren. En fransk bulldog har jag inte råd med (eller tid med.) Å hunddagiset... ja, det ligger lite på is. Säg 5 år... om 5 år omvärderar/ utvärderar jag den drömmen.
Så var är nu?
Vad kan jag drömma om nu?
Irland kanske. Att få en fungerande arbetssituation. Att nå mina springmål. Att vara i vardagen och i det lilla än mer.
Det är bra, realistiska mål. Som skulle kunna infrias. Det närmsta året.

Idag är livet härligt.
Sol, Lars Winnerbäck på hög volym, kall öl, första springturen på dryga två veckor.

Ta hand om er, ni med.

Puss/ Asta