Studenten som vab'ade

Idag har jag varit mer... mycket mer... mormor än student.
Äldsta dottern kom hit med Ängla-Pängla igår och var redan i full färd med att dammsuga mormors skitiga golv när jag kom hem efter grupparbete med en klassis.
(Det är ett inlägg för sej när jag körde bil fem mil enkel väg på E6:an och ser in å virrade i centrum bland rondeller, vägkorsningar, rödljus och annat "stadsliknande." Halvt hysteriskt var det men jag
a.) dog inte b.) körde inte ihjäl någon annan c.) orsakade ingen seriekrock d.) ingen mindre krock heller e.) hamnade inte  på psyket f.) fick ingen panikångestattack. Okej då, kanske en liten en.)
Så gårdagen ägnades åt två små frön som busade, lät, ville ha samma saker, promenerade i snigeltakt, blötte ner sej i havet och... ja, den typen av stuff.

Idag var planen att jag tillsammans med Äldsta dottern skulle passa rackarungarna några timmar medan Mini var på möte och sedan hos frisören. Sen skulle jag plugga. Förbereda mej inför morgondagens muntliga redovisning.
Den planen sket sej.
Fem minuter efter att Mini återvänt från sina ärenden på stan och Noah lättad å lycklig fick återse sin mamma (ja, för han gillar mormor men efter 3-4 timmar så längtar han ändå efter sin mamma) så fick Mini ÄNNU ett migränanfall.
Hon har haft det dom sista månaderna. Det kommer någon gång i veckan/ varannan vecka och är fullständigt lamslående. Flimmer, fruktansvärd huvudvärk, ljud och ljuskänslighet, illamående och kräkningar. Hon kan alltså inte stå upp på benen när migränen kommer och det går lixom inte att ignorera och ta hand om en liten illbatting under tiden.
Så hon fick fly fältet. Till sängen och toastolen omväxlande och jag fick passa lillkillen.
Inte det lättaste en längre stund. Han ammas och bara så somnar han/ tröstas när han är riktigt ledsen.
Men vi gjorde väl så gott vi kunde Noah å jag med hjälp av stortösa och Änglastumpan.
Det gick bra. Blev bra. Men inte så mycket plugga eller förbereda sej nej.

Å nu är jag trött. Slut i rutan. Redo för sängen.
Jag har läst igenom, skrivit en mind map och så får det vara bra.
Jag är sällan särskilt nervös för muntliga redovisningar eller att tala i grupp.
Kul att det finns nåt som inte gör en skräckslagen.

Puss/ Asta

Mojmojs dag

Idag har tanten varit ute i stora världen. Jodå, tågbyten och grejer.
Jag har varit hemma hos äldsta dottern och barnbarnet Ängla och hälsat på.
Helt slut i rutan är jag nu för jag är fortfarande inte helt kurant och idag var första dagen på över en vecka som jag inte sovit middag.

Men det har varit en fantastisk dag.
Jag får ju inte lägga ut några bilder på Ängla-Pängla så ni får tro på mitt ord när jag säger att hon är nåt så vansinnigt söt. Hon ser verkligen ut som en liten ängel eller som en älva kanske.
Hon väger mindre än vad Noah gör trots att hon är ett å etthalvt år, späd och finlemmad, hon har en sky av blont hår kring sej, stora stora ögon.
Och så är hon så där timid å söt och flickig så man smäller av. Sin feministmorsa till trots :)
Hon bär dockor på höften, hon klappar händerna förtjust, hon gömmer sej bakom mamma eller tittar finurligt under lugg.
Å nu säger hon mormor. Eller mer bestämt, mojmoj.
Det går inte att förklara vad det ordet gör med en förrän man upplevt det.
Förrän en ljuvlig liten varelse sträcker sin lilla hand mot min och säger "Kom mojmoj."
All kärlek finns där ju redan. Sen första gången man såg dem.
Men det är i "mojmoj" som man blir mormor.
Svårförklarat men underbart.

Ängla-Pängla. Hon har alltid varit försiktig. Vaksam. Blyg och lite svårflirtad.
Men det är som om hon besitter all världens visdom. Som om hon har en gammal själ.
Det har varit en fantastisk dag.
Det är härligt när vi är många med, hela bullriga familjen, men så här på tu man hand tinade Änglass mod upp bättre.
Trots att jag bara ville slita upp flickungen i knät och pussa på henne så höll jag mej lite på avstånd i lekarna med henne och undan för undan tinade hon upp. Kröp närmare, sökte min blick, gav mej allt större leenden och tog min hand.
Innan jag gick kunde jag pussa henne rakt på munnen å hon bara skrattade.
Så... stort att nå fram.

Jag gillar både människor och djur som är lite... kräsna i sina kontakter.
De som inte översvallande älskar allt å alla från första stund.
Dem man får förtjäna kärlek av.
När vi var hos uppfödaren första gången och skulle titta på Gottfrid sa uppfödaren om en av tikarna "Bry er inte om henne, hon är lite reserverad mot främlingar. Lite blyg"
De andra hundarna, och i synnerhet Gottfrids mamma hälsade glatt och kröp upp i knät så fort de fick chansen och när det gällde valp var det precis en sådan glädjestolla jag ville ha som mamma till valpen.
Men den andra tiken hon smög runt oss, höll noggrann koll på oss på lite avstånd.
Jag pratade lite med henne på håll men lät henne vara.
Å så rätt som det var när vi satt i trädgården och drack kaffe så kom hon, fanns vid min sida och körde nosen i min hand.
En sådan kontakt, det är en ära.

Jag vet inte, kanske är det bara hundmänniskor som förstår jämförelsen mellan den försiktiga hundtjejen och lilla Ängla.
Det har varit en fin dag. En sådan man kommer minnas tror jag.
När isen bröts med "mormors flicka."

Då jag kommer hem möts jag av världens största leende och framsträckta längtande armar av "mormors kille" och det... det var minsann inte heller så dumt.

Puss/ Asta

Jodå för fan...

Det är rätt tyst från Asta håll.
Jobbar jag inte så är jag upptagen med annat. Just nu att umgås med äldsta dottern som är här med barnbarnet.
Allt utom "Busy doing nothing" med andra ord.
Här kommer en liten snabbresumé av senaste dagarna.

Jag får inte lägga upp några bilder på barnbarnet. Ni får ta mej på mitt ord att hon är bedårande. Fortsatt lite skraj för sin mormor, jag får inte hålla henne men efter att ha umgåtts hela dagen så flinar hon åt mej när jag pussar henne på fötterna.
Jag tänker att, vår tid kommer och huvudsaken är att jag älskar henne.
Hon KOMMER älska mormor vad det lider om det så är det sista jag ser till :)

Ni får en bild på en bedårande kille istället. Min Gotteman i morse.
Han är fantastisk med Ängla. Väldigt nyfiken men oxå väldigt försiktig.
Å väldigt svartsjuk.
Jag får verkligen tänka på att SE honom hela tiden med.
Dalta och pussas och leka med honom också.

Melodifestivalen kom å gick.
Många säger att det var dåliga låtar, själv fanns det flera jag tyckte om.
Mest för egen del "Songbird" fast det vet i tusan vad den haft för chanser i Köpenhamn.
Jag kände ändå att jag kunde leva med att Sanna vann.

Krigsångesten har lagt sej något. Med något menar jag att jag inte längre kollar av nyheterna varje timma.
I första hand går mina tankar till Ukrainas invånare.

Nazister har attackerat feminister. Jag säger bara SD och normaliseringsprocessen.
Ut med packet från riksdagen så tror jag det självdör.
Lyssnade på Göran Rosenberg som talade på radion igår.
Han talade om spöken som drar över Europa och som har två namn.
Populism och nationalism.
Enkla lösningar och vi mot dem.
Gemensamt för dessa spöken är att de spricker när de får ta ansvar.
Jag tror det är det som vi ser med Sd's nedåtgående väljarstöd och indirekt så söker sej en del av dessa galenpannor till än mer extrema avarter.

Boken jag läste ut och recenserade några inlägg nedan "En av oss" funderar jag mycket på och den fortsätter att växa efter att den är utläst.
Den är mycket, mycket läsvärd och jag rekommenderar den varmt till alla som är det minsta intresserade av politik eller sin samtid.
På tal om böcker har jag nu köpt "I kroppen min" men ännu inte Bloggdalaboken.
Får se i vilken ordning jag tar dem.

Slutspelet har dragit igång. Vi... Frölunda... väntar på att motståndet ska bli klart, Leksand eller Hv. Jag tror på Hv.
Spännade! Är man hockeynörd är detta bästa tiden på året.
Å så klart, inget annat än guld räknas.

Det har blivit vår ute. 7-8 grader och en sol som lovar mer.
Nåt händer i kroppen när vårsolen lyser. Jag känner mej piggare, gladare, snyggare.
Serotoninproduktionen tar väl fart antar jag. 

Annars går livet sin gilla gång.
Arbetar som sagt intensivt. Fortsätter med 5:2. Shoppade mej en blus från Hm och en klänning från Lindex i veckan.
Har även skaffat mej ytterligare ett fadderbarn, en liten pojke från Etiopien.
En fantastiskt söt pojk på 12 år.

Hur är läget med er?

Puss/ Asta

Mål å nya planer

 

"Hur gick det för Asta med förra veckans mål?" sitter ni väl där å undrar allesammans i Sveriges avlånga land (å en å annan ute i stora världen med.)

Ja, jag får väl bekänna att det gick "så där." Lite halvvägs.

Löpningen... en fjuttig dag. I tisdags.

Putsa fönsterna på nedervåningen... nöjde mej med kökets fyra fönster.

Storstäda och skura luckor å annat... jo då.

Städa båda toaletterna... det med.

Mys med kollegor å parmiddag... där fuskades det inte minsann och är två goda anledningar till att löparmålet stöp. Det har varit en hel del alkoholhaltiga drycker med sträng baksmälla till följd.

Dejt med frisören... sköts upp till nästa vecka.

Adventpyntet är framme. Julgardinerna uppe i köket.

Julklappar är inte inköpte, GeKås har jag inte varit på, julköttbullarna har jag inte orkat tänka på.

Promenader, läsning och "bara vara" har det blivit en del.

Vikten... väger mej imorgon men skulle inte tro att jag tappat nåt. Tvärt om.

Nästa vecka... 

Springa varannan dag. Måndag, onsdag, fredag, söndag. Eller nja, blir det tre tillfällen är det godkänt.

Träffa bästaste Cissi en sväng imorgon å planera in en knäckkväll.

Äldsta dottern å lilla Ängla kommer måndag- tisdag <3

Träffa min frisör för en liten dejt på tisdag.

Jobba onsdag-söndag.

Fortsätta mitt uttrappande av insomningstabletter. Har nu en så liten dos att den inte funkar ändå, vilket resulterar i att jag somnar fram på småtimmarna (är svintrött jämt) men nu ska den bort!

Komma under 60 kg gränsen.

Inte dricka nån glögg!

Puss/ Asta

Liten veckosammanfattning

 

Den här lilla finingen fick följa med mej hem i veckan.
Bilden gör den inte alls rättvis.
Den är i spets, smickrande i sin skärning och med frasig v-ringning och en söt glipa i ryggen som sätter det extra lilla piffet.
Inte för att jag precis behövde ytterligare en klänning men jag blev bara kär!
Vi får se när den får göra debut. Köpte den med en viss händelse i åtanke, men det verkar aldrig bli av så nu ska den nog luftas nästa helg när jag å maken ska till Götelaborg, se på Betnér och Soran i "En skam för Sverige" å sova på hotell.
Oj vad länge sedan jag sov på hotell i Sverige.
Jag längtar redan efter frukostbuffén.
Klänningen är köpt på Lindex om någon blir nyfiken på den. 399 kr.

Söndag kväll. Jag har varit ledig i helgen, den har gått förtvivlat fort.
Igår ägnade jag mej mest åt mej själv och åt Gotteman.
Idag har vi varit å hälsat på barnbarnet Ängla och hennes föräldrar.
Bortsett från att jag fick pussar, snusat å sjungit om både trollemor å krokodiler så bjöds vi på ugnsbakad lax och blåbärspaj.

Igår tog jag äntligen mej i kragen och sprang en runda.
Vill ogärna tappa bort varesej rumpmuskler eller ökad lungkapacitet, men det är ju så förtvivlat tråkigt.
Ja, jag kom i väg i alla fall och siktar nu på att faktiskt klara av åtminstone 2 rundor i veckan, helst tre.
Gick en miljöträningspromenad med Gottfrid och Mini i stan.
Han är en dröm att ha med sej. Ja, Mini skötte sej skapligt hon med.
Jag fotade löv, Mini matade änder och Gottfrid kissade på varenda buske å lyktstolpe han kunde hitta.

Jag håller på att dra ner på både mina antidepressiva tabletter och mina insomningstabletter.
Känner mej relativt stabil och är konstigt nog inte lika skräckslagen längre inför att inte kunna sova så jag har gott hopp att göra mej av med de sistnämnda.
Cipralexen kanske jag behöver ha kvar i lägre dos länge än.
Men hösten är min tid på året, då jag är som mest harmonisk, så är det någongång jag skall genomföra livsstilsförändringar så är det om hösten.
(På tal om det så har jag sökt två tjänster men det vågar jag bara viska om för annars blir jag så nervös å vill ångra mej. Berätta det inte för någon.)


Anticimex var ju här å kikade runt i vårt mushus.
De läxade upp maken över försumlighet och stoppade in giftiga vaxkakor i hålrum så nu fullkomligt stinker huset av död mus vilket är ungefär den vidrigaste doft jag någonsin andats in. Å då jobbar jag i vården. Jag kan det mesta om äckliga dofter som luktar motsatsen till hallon.

Jag fortsätter även med min minskande köttkonsumtion.
Har väl typ ätit kött 3 dagar av 7 och det är bra.

Känns det inte som om jag håller på att "sluta upp" med en massa saker?!
Vi får väl se hur länge karaktären pallar.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Bilder på lilla Ängla...

 
... blir det ju tyvärr inte då jag inte FÅR LOV att lägga ut bilder på nätet av henne men jag har i alla fall haft besök av världens goaste lilla unge och hennes nästan lika goa mamma.

Lilla Ängla är nio veckor nu och en brutta med temperament.
Hon vet vad hon vill, och framför allt vad hon inte vill det lilla hjärtat.
Söt som socker är hon vilket humör hon än är på.
Varesej ansiktet brister ut i världens mest innerliga leende eller den lilla läppen vibrerar av harm och all världens orättvisa.
Hon kan jollra... så där som små barn gör... när de liksom "pratar med" på bebiska.

Jag saknar henne redan.
Det där med kärlek är ett förunderligt ting.
Att älska en alldeles ny liten människa som man egentligen inte känner med en sådan kraft.
Hon får mej att vilja leva!
Inte för att jag var särskilt självmordsbenägen innan heller men plötsligt är det väldans viktigt att få vara med när hon lär sej gå/ simma/ börjar i skolan/ tar studenten/ gifter sej/ får barn.
Jag vill se vem hon ska bli och jag vill vara med att påverka henne å stötta henne.

Helt purung är jag ändå inte.
Ett dygns besök resulterade i att jag slocknade helt utmattad i soffan en timma eller mer när de åkt hem.
Å jag är fortfarande ruskigt trött i hela kroppen.
Man har verkligen kommit ur hur det är att ha en liten människa som behöver hela tiden. Som skall äta, vaggas, somnas, bytas på, tröstas, pratas med, äta, vaggas...

Min dotter är en så fin och kärleksfull mamma.
Väldigt känslig för att den lilla ska bli ledsen. Jag var lika dan när jag hade bebisar.
Där känner jag är en skillnad nu. Jag blir inte lika "förstörd" av att Vilda gråter, det stressar mej inte på samma sätt som det gör med hennes mamma (eller gjorde med mej när mina egna  barn grät.)
Jag kan hålla upp henne å titta på det högröda ilskna lilla ansiktet och faktiskt tycka att hon är rätt söt som blir så arg. :)

Jag älskar min äldsta dotter, på gott å ont har vi en mer transparent relation än vad jag har med de övriga.
Vi saknar varann jämt, men vi hamnar nästan alltid i nåt litet tjafs eller ordväxling, vi har så lätt att läsa av varandras besvikelse, irritation och sårbarhet att vi aldrig missar den och ibland övertolkar.
Ingen av barnen kan såra mej så lätt som hon.
Ingen av barnen ser på mej så kritiskt som hon.
Men ingen beundrar heller mej mer eller pussar mej på munnen lika innerligt.
Vi har inget som går å göms på mellan oss.
Det var så skönt att få rå om henne, tala lite förtroligt, skratta åt att hon läser böcker om städning för Ängla :) (Jag är en slarva, dottern en pedant.)

Jag saknar dem redan.

Puss/ Asta

Dagarna som sprang iväg ännu en gång

 

Uff. Jag är trött idag. Trött å fylld av alla möjliga känslor.
En slags blandning av djupaste tacksamhet å glädje med sur irritation å astma på det.
Jag tror inte att jag just nu är mitt roligaste jag så jag nöjer mej med att veckosummera.
För det är dags igen. Ännu en vecka av våra liv har passerat. Jo, det är faktiskt så...

Det har varit en vecka som känts intensiv. Där gammalt har kommit upp igen.
Både min gamla psyksjuka och min astma.
Båda gör mej förfärligt trött och missmodig på olika sätt.
Jag har varit kass med maten, kass med motion och väldigt väldigt trött.
Tvingat mej upp typ halv tolv på morgnarna.

I måndags vägde jag in på 60 kg. Ett kilo upp alltså. Rätt åt mej.
Jag jobbade kväll och gick bara en 20 minuters promenad.

Tisdag var jag ledig. Gick en rätt lång runda och sprang på kvällen en helt vidrig mil. Min lilla pappa opererades. Många tankar gick till honom å har gjort så hela veckan.

Onsdag klippte jag mej å träffade gulliga Elin igen. Skulle ha träffat Ergo men hade en grym huvudvärk sedan kvällen innan som aldrig ville ge sej.
Gick en powerwalkrunda på 50 minuter.

Torsdag. Jobb igen. Krismöte med ledning och facket.
Patientplatserna räcker inte till. Personalen flyr. Eller gråter.
Jag fick hjärtklappning. Började gråta. Kände att "jag måste ge upp det här, trots att jag älskar min arbetsplats vill jag inte gå sönder av den."

Fredag. Sprang en halv mil. Rätt tungt bara det.
Städade, handlade och fixade med mat.
Hade gäster på kvällen. Kom i säng efter kl 04.
Började känna av astman på ett olycksbådande sätt.

Lördag. Astman värre. Gick en kort runda.
Maken var på firmafest på kvällen och jag satt i min ensamhet å hade en skön kväll.
Gick igenom en massa gamla foton. När barnen var små. Anfölls av nostalgi.

Söndag. Idag.
Vi har varit hos dottern och hälsat på.
Fick äntligen gosa med lilla Ängla lite mer rejält.
Hon är ljuvlig och kommer bli en mycket bortskämd fröken.
Jag handlar som besatt och hennes föräldrar reagerar på minsta knorrande.
En liten prinsessa. Med stooora ögon och massor av hår.
Jag känner en sån kärlek till denna lilla.
Allt vill jag ge henne. Allt vill jag lära henne. Allt ska vi hitta på.
Min dotter är så fin med henne med. Så stolt.
Vi bjöds på fantastiskt god lasagne å jag åt alldeles för mycket. 
Astman blir allt värre och nu är det omöjligt att springa. Orkar knappt gå.
Har tryckt i mej en rejäl dos kortison precis.

Nästa vecka är min sista jobbarvecka innan semestern. Å min sista tid som sjukskriven.
Ska träffa min fina Cissi imorgon. Jobba onsdag och söndag.
På torsdag händer nåt spännande, då ska jag träffa tre bloggtjejer.
Maria, Nina och Jessica.
Vi ska ses över dagen i grannstaden. Det kommer bli kanon.
De kommer säkert fika. Själv tänker jag ta en öl istället.
För jag är mer öl än bakelsetjej.
På fredagen är det Gyllene Tider med Cissi å hennes man.
Rätt mycket denna veckan med alltså.
För en vidbränd kråka som jag.

Hur har ni det?

Ikväll har jag börjat läsa en tunn liten lättläst bok.
"Potensgivarna" av Karin Brunk Holmqvist.
Jag har redan hunnit läsa typ 7 kapitel.
Har hört att den är "jätte rolig"... det tycker inte jag.
Jag har inte fnissat högt en enda gång.
Men den är mysig, jag tycker om den å jag ler ofta.
En mer heltäckande recension kommer när jag läst klart.
Ska köpa fler av henne å ha vid havet/ poolen i sommar.

Puss/ Asta