Sverige är svårslaget

God kväll i stugorna. Hur har ni det?

Här är det hostigt och rossligt i luftrören. Jag kan inte riktigt avgöra om det är min pollenallergi eller om jag blivit smittad av Noah som är sjuk på dag 6.
För säkerhet skull har jag påbörjat en kortisonkur. Det skräller otäckt från lungorna och jag sov knappt någonting alls i natt till följd av hostan.

Men! När Sverige levererar så här så måste man ju ändå vara nöjd.
Det är helt fantastiskt, jag har varit ledig i 1½ vecka och solen bara fortsätter att skina.
Jag har många vänner och facebookbekanta som är utomlands nu, flertalet i Grekland, (och jag ääääälskar Grekland) men just nu är jag inte ett dugg sugen eller avundsjuk för alltså, Sverige är svårslaget när det är så här.

Noah, jag och Gottfrid tog oss en liten runda till havet.



Det är en sådan ynnest att få bo så här. Att ha 10 minuters promenad till detta härliga.



Vattnet var, åtminstone så här vid kanten, alldeles ljummet och det var så synd att Petronella inte var med så jag kunnat bada. Nu kände jag inte att jag kunde hålla uppsikt över båda de här buspojkarna samtidigt som jag premiärbadade.



Gotteman passade förstås på. Han älskar havet mer än både grisöron och sin egen mor. Veterinären avrådde från att bada medan han har sitt sår "för det kan finnas bakterier i vattnet" men jag tänker att 1.) han äter antibiotika och 2.) han rullar sej i jord och all möjlig skit som känns smutsigare.
Det är så mycket livskvalitet för honom. Och jag ligger på så mycket minus som en mamma som bara petar i såret och tvingar i honom mediciner.



Inte det vackraste kortet på mej men jag ser genuint harmonisk ut och så kändes det oxå den här stunden. En sådan lisa för själen.



Fotbad. Imorgon... då jäklar.



Hoppas ni haft en härlig söndag.

Puss/ Asta

Havet å hunden

Havet å min hund, de två levererar i princip alltid.
Livet leker kanske inte när rundan är slut men det känns alltid väldigt mycket bättre, så även denna gång.
Fast idag fick jag allt gå där i blåsten rätt länge 😉
Nåt jag kom fram till var att idag är ingen bra dag att fatta några som helst beslut.
Jag är förvisso bättre i min förkylning men fortfarande väldigt sliten. Blir trött för ingenting. Allting är antagligen präglat av det, den här enorma tröttheten.
Vi hade ett par fina timmar där i blåsten min prins å jag.

I princip alltid när jag skriver om min relation till någon av mina föräldrar så hör folk av sej via mail och messenger. Idag var inget undantag.
Så många vuxna människor det finns, till synes välfungerande och harmoniska, som bär på en jäkla massa trauma till sina föräldrar.
Och så jäkla många som lever mer eller mindre som medberoende till anhöriga med missbruksproblem. En partner, ett barn, ett syskon eller en förälder.
Sorgligt förstås men samtidigt precis som titeln på Anna Gavaldas utmärkta genombrottsroman... tillsammans är man mindre ensam.

Ibland kan jag känna en viss tveksamhet till att lämna ut mej så här som i inlägget nedan. Jag tycker... rätt eller fel.. att jag lämnar ut å blottar mer av mej själv än av min mamma. Särskilt känsligt har det blivit sedan jag bytt arbetsplats och mina kollegor inte känner mej eller vet vad jag går för på samma sätt.
Men jag tror på öppenhet. Och jag tror egentligen inte att det är en svaghet att vara ledsen eller att ha gått igenom tuffa saker. Jag tror att det gör mej själv till en mer inkännande kvinna... och barnmorska. Och andras mail är ett bevis på att det behövs pratas om.

Ikväll har jag tankat Noah tid. Den lilla gossen tror allt om mej.
Många av hans lekar går ut på att han möter spöken, monster och jättar.
Men alla är de rädda för hans mormor. I hans ögon finns det ingenting som rår på mej.
Det är något vilsamt i det, att få vara någons hjälte. En liten människas anledning till att solen går upp.
Som barn minns jag att jag själv trodde det, att vuxna inte var rädda för någonting.
Jag längtade efter den superkraften.

My lord så blåst jag blev.

Puss/ Asta

Två dagar är fler än en.

Jag har varit ledig i två dagar och jäklars vilken skillnad det är mot en dag.
Dubbelt så länge :) och faktiskt lite riktig vila, något jag verkligen behövde, inte minst för att integrera alla intryck. Märker att jag tänker mycket på praktiken hemma. På detaljer...
Som att slappna av i händerna så jag inte darrar så mycket. Eller liksom i luften måtta med mina händer och tänka dem kring ett barnhuvud på väg ut. Gå igenom händelseförlopp.

Jag har haft strålande väder på min ledighet och inte mycket slår Sverige så här års när vädergudarna bjuder till. När vitsipporna exploderar i varje dike och solen värmer så där härligt.
Har minsann fått lite färg på kinderna med. Inte så att jag är brun, men så den där sjukliga blå nyansen under ögonen ger med sej.
Båda dagarna har jag varit ute med Gottepojken själv på extra långa promenader.
Det är kul med sällskap också men mer välgörande för själen när det bara är han å jag.
Det märks på Gottfrid att han verkligen njuter av att ha mamma för sej själv och få saker ger mej ett sådant lugn och en sådan livslust som att gå ut med vattnet och se på en rusigt lycklig mastiffkille som leker och simmar i vattnet.
Är så privilegierad att jag oftast (så här års i alla fall) kan gå hela sträckan, kilometer längs vattnet utan att möta en annan människa.
Bara Gottfrid å jag. Och havet.

Har även hunnit med något som inte är fullt så bra för själen.
Ett besök på GeKå's. Men vi åkte en bra dag. Långt från lön, sent på eftermiddagen, i början av veckan.
Noahs mamma ville handla födelsedagspresent för på måndag fyller lillkillen två år.
Jag avhöll mej ganska bra från att köpa någonting onödigt, men det plockar på ändå med schampo, balsam, hudkrämer av olika slag och ett par paket med hårfärg.
Hade tänkt att jag skulle färga håret ikväll men har bara inte orkat. Får se om jag tar det imorgon bitti innan jobb.

Och ingen har väl missat att Frölunda Indians idag skåpade ut Luleå ur semifinalen och för första gången på TIO ÅR går till SM final i hockey... mot Skellefteå eller Växjö.
Helt otroligt glad och tacksam över det ikväll.
Lillkillens lycka nedan har dock inget med hockey att göra. Den bilden togs i fiket på GeKå's när vi åt bullar och fantiserade om att stora björnar kom in på fiket

Puss/ Asta

Tankar en februarilördag

Studier/ praktik och småbarn är en rätt så intensiv kombo.
Jag har gjort det förr men då var jag yngre.
Ändå var det lite på samma sätt då, att hunden prioriterades ner och man inte alltid fann tiden eller lusten att ägna sej åt honom.
Gottfrid får i perioder stå tillbaka tyvärr. Jag hinner inte med honom som tidigare.
Det blir färre promenader och jag får ibland knuffa bort honom för att jag är med Noah eller behöver en... EN... jäkla liten stund att andas själv.
Det ger mej dåligt samvete och det får mej att tänka en så sjukt galen tanke att jag inte vågat berätta den för en enda människa... du är den första jag säger det till... jo att "Kanske ska jag inte ha någon mer hund när Gottfrid gått bort!" 

Alltså, va?!
Tanken slår lika hårt mot mitt innersta som om jag skulle tänkt att jag nog inte älskar något av mina barn, att jag vill ligga med bästa vännens man eller ge barnbarnet sömnmedel så han sover ett dygn.
Förstår ni, det är sånt jag inte tänker.
Jag tänker inte att jag önskar mej ett hundfritt liv!!! Ändå är det precis det jag gör... ibland.

Innerst inne vet jag ju att en hund i mitt liv är en förutsättning för att jag ska mäkta med.
En hund ger mej kärlek, tvingar mej till motion och frisk luft som jag annars skulle hoppat över.
Ett hem utan en hund är inget hem.
Det är ett uttryck för stressen, tidsbristen och tröttheten som talar.
Dessutom skall jag plugga 1½ termin till, Noah lär bo här några år till på sin höjd och jag ska kanske leva i fyrtio år till.

Idag gick vi en härlig runda jag å min Gotteman.
Det hade slutat snöslaska men blåste rätt friskt. Jag älskar havet... kanske allra mest... i sånt här väder.
När stranden garanterat ligger öde åt alla håll och när blåsten biter i kinderna.
Ett blyertsgrått hav med skummande vågor som rullar in, dånande och väsande.
Det finns nåt tröstande i naturens makt och storhet.
En stund där nere medan hunden leker och jag blickar ut mot horisonten ger mej perspektiv.
Jag är så liten. Hur skulle mina problem då kunnat vara stora?
Ingenting av allt som är mitt spelar någon roll om hundra år.
Vågorna kommer fortsätta piska in i en rasande februarivind oxå då.
Det får mej att må bra i själen.

Magen är det värre med. Svullen, öm och jag mår lite illa mest hela tiden.
Ja ja, det är världsliga problem.

Puss/ Asta

Lite näring till själen.

En fredag som började ganska så skruttigt tog sej ändå efter frisk luft och umgänge med några av dem jag älskar allra mest.
Tänkte visa lite bilder. Mobilen gör ingenting rättvist men ni får liksom föreställa er...

Havet var så där blyertsgrått och vågorna rullade upp. Skummande å vita.
Jag tror faktiskt att det är då... och så... jag älskar havet allra mest.



Turisterna har åkt hem, stränderna ligger öde och kilometerlånga. Dessvärre fulla av blöt illaluktande tång men det är smällar man får ta. Ordentligt på fötterna så klarar man det mesta i livet.
Å Gotteman, han älskar det!



Är det bara jag eller har han blivit vackrare under natten min påg?
Trots att jag ser honom varje dag så häpnar jag fortfarande över hur snygg han är!
Min vackra, vackra prins.



Vi gick på ett ställe där vi aldrig gått förrut. Följde en stig vi aldrig vandrat.
Å mitt bland allt det sprakande gröna, röda, orangea, gula och bruna stod det här kala trädet.
Nästan lite magiskt.



Efter en lång runda var det skönt att komma hem till de här gullungarna igen.



På kvällen var jag lite barnvakt åt denna pojken. Vi skulle käka och mormor har varit med förr.
Han fick en näve spagetti och jäklar vad det höll honom sysselsatt.
Trots sammanlagt säkert en meter spagetti lyckades han inte få i sej en centimeter av pastan.
Hala små rackare det där :)



Mamma å mormorhjärtat fulltankat av kärlek. Lite vind mellan öronen och en dimmig horisont så blev det en hyfsat fin fredag ändå (sade hon med munnen full av Marabou mjölkchoklad med salta mandlar.)

Puss/ Asta

Själafridstankning i bilder

Avverkat ännu ett sånt där kväll-dag pass. Mycket att göra på jobbet, en hospitant som var mej i hasorna hela tiden å få timmars sömn i kroppen.
Det är då jag behöver det som bäst. Mina stora kärlekar- Gottfrid å havet.

 

Han älskar som bekant havet han oxå. Å jag älskar att se honom så lycklig.
Han tankar mammatid och jag Gottetid.

 

Så här tillbringar jag många, många timmar per år. I alla årstider. Blickandes ut över havet.
Ignorera min virvel som ju inte ser klok ut.

 

Älskade, älskade prins.

 

Lycka! Det är blött, det är fart och det är... lite mer blött

 

Jag är tydligen söt som socker för varför skulle annars flugorna flockas kring mej?

 

En timme var han nog i vattnet. Först längst stranden och sedan vid bryggan där det är djupt och han simmade å simmade å simmade å simmade å... (Bilderna ligger lite i oordning)

 

Simborgarmärket klappat å klart.

 

Du å jag Gottfrid. Du å jag.

 

Puss/ Asta 

Min kille

 
Nu kommer det ett sånt där dravelinlägg igen.
Ett sånt där kärleksförklarande inlägg till min prins.
Men vi har precis varit ute å gått en timma utmed havet och vi mötte bara en enda människa (kommer mer till det sen.)

Solen sänker sej över Halland.
Vinden är kall men inte värre än att man kan möta den med vinterjackan och en sjal.
Havet är så blått, så blått och Gottfrid så lycklig över att få springa av sej.

 

Han är snart 11 månader och jag älskar honom ofantligt.
Med honom kan jag gå å gå å gå å gå och vi behöver lixom aldrig komma hem.
Det är en sån frid och glädje att bara få vara med honom.
Ja, jag skulle nog vilja säga att det så här ensamma, klara kvällar när alla andra hänger framför tv'n och Lets Dance är en lycka.
Han gör mej lycklig min Gudasända skånepåg.

Vi mötte en person.
En manlig joggare som sprang lite för fort, lite för rakt på mot oss.
Min lilla, lilla kille ställer sej då framför mej som en gard.
Med svansen högt och raggen rest ger han ifrån sej ett sånt morr att jag nästan inte kunde tro det kom från min lilla.
Joggaren vek av kan jag säga.
Han har... så ung han är... vakten i sej.
Minuten efteråt lekte han å tramsade i vågorna som vilken valp som helst.

Jag älskar honom!
Mer än vad jag trodde jag kunde eller var möjligt.
Min Gottfrid. Han är den finaste som finns.
Tack Kicki och Thomas för äran att få visa denna fantastiska hund livets stigar.

Puss/ Asta

Idag

 

Ännu en runda med min fina tant längst havet.
En timma lite drygt var vi ute å gick.
Det är verkligen som jag skrev på facebook till denna bilden... Min plats på jorden.
Fantastiskt väder, 15-16 grader, jag gick med linne på mej, och trots att september visade upp sej från sitt allra vackraste humör ligger hundratals och åter hundratals meter vattenbryn öde.
Turisterna har lämnat. Sommargästerna åkt hem.
Stränderna är naturella, inte iordninggjorda, tången ligger där den ligger.
Bara jag och min flicka.
Så laddas batteri. Där mår jag bra. Då är livet enkelt att leva.
Bara hon å jag.

Gottfrid verkar må bra idag igen.
Kanske var det bara magknip. Han pruttade fruktansvärt och under dagen såg jag honom inte bajsa en enda gång trots att vi var ute en hel del igår.
Sent i går kväll och under natten gjorde han "nr 2" tre gånger.
Å idag pigg och glad igen.
Inget ylande å skrikande. Sams med Pappi,
Imorse var han morgontrött och låg på kudden med mej till klockan var halv 12.
Idag har vi gått en egen runda, hälsat på barnen och klippt klorna.

Jag har några dagar ledighet kvar. Jobbar först på onsdag.
Får nästan lite ångest av blotta tanken.
Jag behöver få vara hemma. Behöver få leva det här lugnare livet tillsammans med hundarna.
Febrilt letar jag i tanken över ett sätt, ett sätt att tjäna pengar hemma, att skära ner på utgifter.
Ett sätt att få leva ett enklare liv.
Ja jag vet att jag har tjatat om det förr. Många gånger.
Maken blir deprimerad av att "ingenting händer", själv blir jag lugn och stressad av tanken på aktiviteter. Av tanken på att människor "kräver" saker av mej.
Det är jobb, det är kurser, sårmätningar, fackliga aktiviteter och fans moster.
Helt blanka dagar gör mej lugn.
Det är inte likt mej, jag var en gång en rätt social människa, men det har smugit sej på mej mer å mer.
Samtidigt fattar ju jag oxå att ett vuxet liv handlar inte bara om lust och tillfredsställelse, av att göra det som faller en in och sortera bort krav.
Livet är fyllt av krav å måsten å plikter.
Men ekorrhjulet jobba-> betala räkningar ->konsumera-> -> prestera -> jobba står jag inte ut med mer känner jag.
Diagnos på det?
Hemmafrussyndrom?
Depression?
Utbrändhet?
Eller ren jävla banal lättja?
Tja inte vet jag.

Puss/ Asta

Att vara priviligerad

 

Vilken underbar promenad vi precis haft!
För första gången gick jag ner till havet med båda hundarna. Gotte har åkt bil tidigare.
Men det gick bra!
Vi vilade vid vattnet.

Precis som jag hoppades var vuxna människor på sina arbeten.
Barnen i sina skolor.
Turisterna hemma i sina städer och hela skönheten... det stora blå... låg orört och öde.
Precis som jag trodde så hade nu Gottfrid vuxit till sej och satt inte å pep inför den överväldigande miljön så som tidigare.
Nej, nu badade han. Ja han hade kanske inte klarat simborgarmärket men han plaskade förnöjt i vattenbrynet, hoppade från stenarna ner i det blöta och sprang på upptäcktsfärd bland stenblocken.
Märta badade mer rejält en gång och sen la hon sej vid mina fötter i solen och njöt av här å nu.

Ja det var ett sånt fantastiskt ögonblick. Ett sånt att spara.
Ett sånt som aldrig blir lika bra om man försöker upprepa det om några dagar.
En magisk stund med klar luft, sol, hundar i perfekt harmoni och ingenting som störde oss.
Det är för de stunderna jag lever. Det är sådana här stunder som tankar på mitt välmående och min förmåga att tackla det som är tyngre i mitt liv. 
Jag känner en sån tacksamhet.
Över att jag har Märta kvar, över den Gotte växer upp till, över att få bo så här.
Få människor kan vara så privilegierade som jag är.
Jag vet om det.

Puss/ Asta