Havet å hunden

Havet å min hund, de två levererar i princip alltid.
Livet leker kanske inte när rundan är slut men det känns alltid väldigt mycket bättre, så även denna gång.
Fast idag fick jag allt gå där i blåsten rätt länge 😉
Nåt jag kom fram till var att idag är ingen bra dag att fatta några som helst beslut.
Jag är förvisso bättre i min förkylning men fortfarande väldigt sliten. Blir trött för ingenting. Allting är antagligen präglat av det, den här enorma tröttheten.
Vi hade ett par fina timmar där i blåsten min prins å jag.

I princip alltid när jag skriver om min relation till någon av mina föräldrar så hör folk av sej via mail och messenger. Idag var inget undantag.
Så många vuxna människor det finns, till synes välfungerande och harmoniska, som bär på en jäkla massa trauma till sina föräldrar.
Och så jäkla många som lever mer eller mindre som medberoende till anhöriga med missbruksproblem. En partner, ett barn, ett syskon eller en förälder.
Sorgligt förstås men samtidigt precis som titeln på Anna Gavaldas utmärkta genombrottsroman... tillsammans är man mindre ensam.

Ibland kan jag känna en viss tveksamhet till att lämna ut mej så här som i inlägget nedan. Jag tycker... rätt eller fel.. att jag lämnar ut å blottar mer av mej själv än av min mamma. Särskilt känsligt har det blivit sedan jag bytt arbetsplats och mina kollegor inte känner mej eller vet vad jag går för på samma sätt.
Men jag tror på öppenhet. Och jag tror egentligen inte att det är en svaghet att vara ledsen eller att ha gått igenom tuffa saker. Jag tror att det gör mej själv till en mer inkännande kvinna... och barnmorska. Och andras mail är ett bevis på att det behövs pratas om.

Ikväll har jag tankat Noah tid. Den lilla gossen tror allt om mej.
Många av hans lekar går ut på att han möter spöken, monster och jättar.
Men alla är de rädda för hans mormor. I hans ögon finns det ingenting som rår på mej.
Det är något vilsamt i det, att få vara någons hjälte. En liten människas anledning till att solen går upp.
Som barn minns jag att jag själv trodde det, att vuxna inte var rädda för någonting.
Jag längtade efter den superkraften.

My lord så blåst jag blev.

Puss/ Asta