Ologiskt och rent åt helvete orättvist

Cissi Wallin skrev ett intressant inlägg om det här med att skänka pengar till sämre förmedlade.
Behovet av ekonomisk hjälp finns både långt borta och nära. Både i det stora och det lilla.
Det är krigsdrabbade barn i Syrien, det är utrotningshotade tigrar, barn utan hem efter naturkatastrofer, panka studenter i Sverige, fattiga ensamstående småbarnsmorsor med en hund som måste till veterinären, pensionärer utan sylt, en jord som går under, bögar som torteras och tiggare utanför ICA.
Elände, elände och ett enormt hjälpbehov.
Vilken skyldighet har vi att hjälpa varandra?
Vad tycker du?
Och hur dåligt samvete har du som har ditt på det torra?

Om just detta kom jag och en mej mycket närstående vän ihop oss för nåt dryga halvår sedan. Hon ansåg inte att Sverige kunde eller skulle ta emot några som helst flyktingar för pensionärerna och de sjukskrivna (dit hon själv tillhörde) hade det så vansinnigt dåligt ekonomiskt. Hon delade dessutom en nazistisk sajt med detta budskap. Det var så det kom på tal.
Jag påpekade då sarkastiskt att om man har råd med två nyare bilar, motorcykel, shopping flera gånger i veckan, snajsigt vin varje helg och minst en utlandsresa om året så lider man ingen direkt nöd. Då är det faktiskt fräckt att jämföra sej med människor som förlorat precis allt utom sina liv.
För den åsikten tog vår vänskap slut. En vänskap som jag tagit för givet skulle hålla hela livet.

Jag tillhör dem med konstant dåligt samvete (så ädelt) men som inte gör så mycket åt det (mindre ädelt.)
Jag har två fadderbarn via Barnfonden (rekommenderas för övrigt varmt!), vi skänker pengar till Greenpeace och till Läkare utan gränser. På Melodifestivaler och galor ringer jag alltid på det dyra numret och jag ger en titt som tätt till tiggare.
Jag är absolut inte rik, snarare har både jag och min man rätt mediokra löner, men vi HAR två löner och bor billigt så det går verkligen ingen nöd på oss.
Vi kan betala alla räkningarna varje månad, vi äter oss mätta varje dag, vi dricker vin i hundrakronorsklassen och jag... jag shoppar ju som bekant en del.
Jag har absolut råd med de åtaganden jag har via ovanstående hjälporganisationer.

Men! Världen och livet är för jävla orättvist.
Ologiskt å rent åt helvete orättvist.
Och jag tycker egentligen att det därmed vore rimligt att vi som har, vi som har mer än mat för dagen, solidariskt borde dela med oss.
Det vore egentligen rimligt att vi skänkte bort vårt överskott. Allt det vi inte behöver efter att mat och räkningar är betalda men få är beredda att ge bort sin guldkant. Och då vore det väl verkligen helt superrimligt att åtminstone skänka bort lika mycket som man köper guldkant för.
På det viset skulle en klänning på Indiska inte kosta de 500 kr som står på prislappen utan 1000 kr, vinet hade inte köpts loss för 98 kr flaskan utan för 196 kr, Spanienresan inte 20 000 utan det dubbla. 
Det hade blivit en win-win situation, mer pengar till dem som verkligen behöver och mindre slitande på jordens resurser i form av lustinköp.
Jag TYCKER att det är jävligt rimligt och ändå har jag ännu inte infört det???
För DET får jag dåligt samvete.

Vad tycker du? Hur resonerar du kring dessa frågor?

Puss/ Asta