Varje dag, varje timma

Min mamma är alkoholist.
Jag säger det utan skam och utan att skuldbelägga. Jag förstår att hon är alkoholist, jag tänker att det måste vara omöjligt att leva med ett barn som varit missbrukare sedan han varit fjorton och som avverkat åtminstone åtta av sina nio liv.
Medberoende är en sjukdom och resultatet av den sjukdomen måste i förlängning bli att den egna hälsan tar stryk.

1 tjugonio år har min mamma levt med skräcken under huden för sitt barn.
Allt sedan han en sommardag låste in sej på sitt rum, svalde alla piller han hittat i mammas medicinskåp och höll på att stryka med.
Han dog inte men han vaknade upp förändrad och det blev startskottet för mamma på ändlösa turer med psykiatrin, socialtjänsten, behandlingshem och polis.
In och ut på psykavdelningar, in och ut på behandlingshem.
Letande i stans skummaste kvarter, dealande med folk han varit skyldig pengar. Oro väntan vid telefonen. Sökandes på stans alla sjukhus och på häktet.
Bedjande om hjälp. Meningsfull hjälp.
Hon har åkt till hans lägenhet på den tiden han hade en, hon har öppnat dörren när han stått barfota och tunnklädd mitt i vintern.
Hon har låtit sej vädjas till om mat, pengar, kaninpassning och mediciner.
Hon har blivit bestulen, lurad, hotad och slagen.
Mamma är den enda människan i världen min bror har kvar och så har det varit länge.
Själv tröttnade en fyra-fem år in i hans missbrukarsväng.
Hur säger man på allvar nej till den som ingen annan har?
Som är hungrig, sliten, blåslagen, abstinens, frysande, svårt psykiskt sjuk och ens eget kött å blod.
Det går ju inte.
Inte ens om man går under själv.

Och under har min mamma gått.
Oro, beroendeframkallande mediciner, ensamhet och alkohol har slitit hårt.
Hon är inte ens pensionär enligt legitimationen men kroppsligt är hon en gammal människa.
Hon går långsamt, hon är vinglig, hon är glömsk och verkar nästan lite dement.
Hon har haft flera infarkter i hjärnan, hon är kraftigt överviktig och en tickande bomb.
Min bror har upprepade gånger misshandlat henne. Hon är liten och med dålig balans och även om hans syfte kanske inte skulle vara det så skulle han lätt ha kunnat haft ihjäl henne nån av de gångerna.
Min bror har som sagt överlevt mer än de flesta.
Brusten aorta, injekterande av kaktussaft, sovandes på parkbänkar mitt i vintern, flera överdoser, självmordsförsök, rejäla fyllor på 70% handsprit, ordentligt med stryk, en mordbrand är bara det jag känner till. För att inte tala om vilka miljöer han rör sej i och vilka människor han riskerar stöta på.

Summan av kardemumman för egen del...
Jag lever hela tiden... varje dag...i vetskapen om att en av dem eller båda två kan dö precis när som helst. Vilken dag som helst, vilken timma som helst kan polisen ringa och meddela mej.
Vem av dem som går först skulle jag inte våga satsa några pengar på.
Både är i otroligt dålig form.
Mer säkert vågar jag säga att när en av dem dött kommer den andra att följa på tätt efter.
Ingen av dem skulle överleva den andras död.

Flera gånger, senast igår, har jag ringt polisen för att de ska kolla till mamma. För att jag tror att nu, nu har det hänt.
Min mamma ringer nämligen mej många gånger varje dag. Dels för att hon mår skit och dels för att hon glömmer att hon ringt när hon är onykter.
Igår hade vi bestämt att vi skulle äta lunch. Hon såg fram emot det så, att få träffa Noah och hans mamma, hon ringde säkert fem-sex gånger för att prata om det.
Men sedan onsdagen ingenting. I går, inget svar varken på hemtelefonen eller mobilen på hela dagen och hela kvällen.
Då ringde jag. Å hon låg och sov berättade polisen.
Denna gången låg hon och sov.

Jag älskar min mamma gränslöst. Jag gör verkligen det.
Ändå försöker jag sätta gränser och jag är på många sätt mammas mamma.
Som talar strängt, läxar upp, förmanar och lyssnar... gud vad jag lyssnar.
Hon frågar aldrig hur jag mår. Inte för att hon inte bryr sej utan för att allt bara är så jävla jävligt för henne själv och för att jag är den enda hon har.
Hur kan jag säga nej till någon som ingen annan har? Som är mitt kött och blod.

Puss/ Asta

Glädje och oro kring löpningen

Här står hon. Powermormor. Asta som jobbar starkt på att bli sin egen största supporter (lär inte bli så svårt, har inte någon annan men va fan, ni fattar vad jag menar.)
Med obefintlig midja och änglavingar... jo jo men oxå med lungor som pallar att springa sju kilometer.

För det var min runda idag. Sju kilometer, långa stycken på stranden.
Jag hade P1  dokumentär om Soran Ismael i lurarna och kände mej stark, lätt.
Andningen kändes skitbra.
Någonting har förändrats typ sista veckorna. Något som jag inte känt förra sommaren eller sommaren innan när jag kunde springa längre å snabbare.
Jag tycker att det är ROLIGT.
Inte bara skönt efteråt när det är avklarat utan kul just där å då när jag springer.
Och DET är den bästa känslan i världen, det som jag aldrig trodde skulle gå.
Idag sprang jag till å med OM en annan löpare. Det sa kanske mer om hennes fart än min för jag springer inte fort men ändå... känslan.

Smolket i bägaren var att när jag hade cirka en kilometer kvar hem började det göra ont i höger knä.
Gamla läsare minns kanske att det hände i fjol. Som från ingenstans kom en borrande intensiv smärta rakt in i höger knäskål. Det gjorde det omöjligt att springa vidare men försvann så fort jag började gå.
Smärtan dök upp pass efter pass redan efter någon kilometer och tillslut tappade jag motivationen och la ner.
Detta året har jag börjat väldigt försiktigt. Sprungit kort och ofta. Försökt bygga från grunden.
Bytt skor. Jag har inte känt någonting alls.
Men idag kom det alltså.
Inte så där intensivt som sist, jag kunde springa hem, men ändå samma "känsla."
Hoppas verkligen att det var en tillfällighet.
En gång är som sagt en gång medan två... ja, ni vet.

Äääälskar för övrigt mina Adidas supernova glide. 

Puss/ Asta

1:a maj och trötta medelålders män

Vi var i väldigt god tid till 1:a maj demonstrationen som vi skulle gå ihop med Socialdemokraterna i Göteborg.
Vi parkerade i närheten av slutet, Götaplatsen, där Margot Wallström skulle hålla sitt tal och gick sedan hela vägen till Järntorget där tåget skulle gå av stapeln.

På vägen mötte vi andra demonstrationståg. Diverse olika röda partier gick gatorna fram, jag är för oinsatt för att se/ veta skillnaden men det var Vänstern, Syndikalisterna och andra.
När vi sedan kom fram till sossarnas samlingsplats var skillnaden för mej påtaglig... och rätt så deprimerande.
I de röda tågen vi såg passera var det trummor, blåsinstrument och musik.
Det var fräcka ramsor, slagfärdiga ord. Där var alla åldrar men många ungdomar, många knasigt utklädda, vajande flaggor med Prides färger och Che guevara. Där var skratt, prydda barnvagnar och entusiasm.
Bland socialdemokraterna var medelåldern minst 60 och påfallande många var medelålders män i korpulent storlek.
Stämningen var lugn, nästan uttråkad i ett regnigt Göteborg.

Jag tänkte, "Hallå, vi har vunnit valet!"
Var är musiken? Vad är den mousserande drickan? Var är glädjen, stoltheten, kampen?
Det var många år sedan jag var i Göteborg på Första maj, min make var där i fjol och berättade om en stämning som gjort honom tårögd. Nu kändes alla bara trötta.

Kanske är detta bara en subjektiv lekmannaanalys, må så vara då, detta är min blogg men det trötta, mätta, medelålders kändes som en symbol för mitt parti.
Ett parti där "allt bara är bra", där man inte vill något, å där man Gud förbjude inte får kritisera eller komma med nytänk. Ett parti där hierarkierna är statistiska och ledare alltid präglade av en lång karriärväg inom partiet där all upprorsanda och nymodernitet tvättats bort på vägen.
Lågt i tak är väl en god beskrivning.
Jag fick en känsla av att mitt parti är som svenska kyrkan.
De gamla trogna lyssnar men de attraherar inga nya och det förfärande med att inte lyckas förnya/ förpacka socialismen så att den attraherar unga människor är att en sådan rörelse självdör.

Hur som helst.
Efter att flera kilometers demonstration tvingats genomlida...
Ge mej ett S
Ge mej ett A
Ge mej ett P
Vad blir det?
SAP...
kom vi slutligen fram och fick höra ett mycket bra "för tal" av SSU Göteborgs ordförande Linus Glanzelius så kom hon...
Sveriges utrikesministerier Margot Wallström och talade.
Talet var ideologiskt, inspirerande och inkluderande.
Vi har numera en feministisk utrikesminister som har ryggrad och mod å det kändes.

Men som helhetsupplevelse... njä, nästa år stannar jag nog kvar i min småstad.

Puss/ Asta