Värre än bakteriell vaginit

Bild: Valp Gottfrid har ätit sockerkakssmet. 

Märta var värst. Och väldigt teknikintresserad.
En dag slök hon två relativt nya mobiltelefoner. Den ena var söndergnagd till oigenkännlighet och den andra så indränkt i slem att den vägrade vakna nåt mer.
Hur många fjärrkontroller som gick döden till mötes via hennes käftar mins jag inte längre men gissningsvis 6-7 stycken.
Hon käkade även ett stort hål i hallväggen och en rejäl bit av nedersta trappsteget.
Ett par stolsben fick oxå bekänna färg.
Hon var en riktig hard core brutta min Märta.

Gottfrid hade andra intressen som valp och unghund.
Företrädesvis skomode och litteratur.
Han hann bita sönder X antal skor (både familjens och gästers) och böcker ska vi inte tala om.
Säkert ett hundratal pocketböcker. Han valde inte dem av hänsyn, det var dom han kom åt.

Nu för tiden biter Gottfrid sällan i sönder något.
Däremot hjälper han mej gärna att städa kattlådan på bajs.
Ibland när han kommer och ska lägga sej luktar han misstänkt på tio meters håll och är man därefter tveksam så kan man bara slänga en blick på hans ansikte där kattsand limmats fast på läppar och nos.
Hästbajs utomhus är han totalt ointresserad av. Märta fick man avlägsna från en sådan hög med våld.
Smaken är som baken uppenbarligen, även hos hundar.

Värst med sockerprinsen är ändå denna fascination för att rulla sej i allt som luktar dött och avskyvärt, gärna i en kombination.
Ni som inte dagligdags släntrar ut med havet har ingen aning om hur mycket döda sälar som ligger å ruttnar på våra stränder.
När de legat länge nog spricker lixom skinnet upp på dem och en otroligt fettrik goja uppenbarar sej.
Det får fan till å med min bakteriella vaginit att ligga i lä när det kommer till stank av död å rutten fisk.
Även om man så schamponerar och duschar av tre-fyra gånger sitter en distinkt lukt kvar i veckor efteråt. Och har jag riktig otur och Gottfrid ett jävla flyt är det preeecis då nästa smörgåsbord av kadaver dukas fram.

Men man älskar dem, eller hur?
Bara lite mindre vissa stunder.

Puss/ Asta

Fyrtiosex

Idag när jag var på biblioteket och pluggade kom en man i femtioårsåldern och satte sej vid mitt bord.
Efter någon minut bröt han tystnaden, nickade ner mot min bok och sa:
"Läser du till  barnmorska?"
"Ja" svarade jag å log stolt.
"Det var nu eller aldrig, eller hur tänkte du?" frågade han då.
...
Ja. Vad säger man?
Jag har tydligen gått å blivit så gammal att det är okej för rena främlingar att konstatera det.
Patriarkalt fostrad som man är skrattade jag bara till å höll med trots att jag var tämligen oroad.

För han, biblioteksmannen, träffade en punkt som ömmar emellanåt.
Den att jag börjar bli gammal. Att mina studier nu inte ses som att jag har en massa erfarenheter främst utan att jag gör ett sent karriärsbyte.
Modigt har folk påpekat många gånger.
Jag har reflekterat många gånger över att det kräver mod (och kyla å värme å självständighet å skinn på näsan å empati å...) för att vara barnmorska men innan studierna har jag inte tänkt tanken att det är modigt just det där med att läsa, med att byta väg bara för att jag är fyrtisex.
Jag har tjugo år kvar att jobba och jag har mer sett mej som mogen snarare än snart körd om ni förstår hur jag menar.

Vad skulle det inneburit om jag inte valt att läsa nu vilket ju faktiskt bara var summan av en massa tillfälligheter. Eller så slog ödet mej hårt i skallen eftersom jag inte uppfattat de mer subtila tecknen innan.
Tja. Jag skulle haft en lön istället för studiebidrag.
Jag skulle jobbat på kvar på Medicin men eftersom "min" avdelning stängde så skulle jag fått lära mej mer om hematologi och gastro... något som jag känner mej måttligt intresserad av.
Jag skulle haft ny chef och delvis nya kollegor (även om jag känner de flesta lite grann.)
Jag skulle fortsatt vara någon med pondus och som alla vet är erfaren.
Jag skulle fortsatt stångas under mina dagliga arbetspass med att det är för få platser å för många patienter.
Jag skulle förmodligen ha fortsatt pendla mellan att vara uttråkad och att vara glad över min plats.
Då och då skulle jag fortsatt vara med om de där skimrande mötena man kan ha mellan sjuksköterska och patient men jag skulle mestadels varit frustrerad å stressad.
Hade jag inte hamnat i gräl med chefen i somras så skulle jag inte ha hamnat på BB, jag skulle inte ha sökt utbildningen (igen) och om jag gjort det skulle jag förmodligen inte tackat ja.
Men nu blev det så. Fyrtiosex år fyllda.

Det här med att läsa till barnmorska är inte det lättaste jag gjort. Och då är det inte främst studierna utan snarare arbetet jag gör med mej själv som kostar på. Och jag antar att denna första termin teoretiska är "lätt" jämfört med resten.
Men det är kul. Det är jätteroligt!
Jag lär mej nya saker varenda dag. Får mängder av aha upplevelse.
Jaha, så det är såååå det funkar eller Jahaaa, så det var därför vi gjorde si eller så på BB.
Massor som jag trots fyra ungar inte haft en aning om.
Jag mår bättre. Jag är gladare, socialare, snällare, roligare för mina nära att ha å göra med.

Jag känner mej jävligt lyckligt lottad som kommer att få världens vackraste yrke.
Trots att jag är fyrtiosex.

Puss/ Asta

Rätt bra på att vara oambitiös.

Jag läste en sådan bra krönika som fick mej att le igenkännande. Men mest åt den samtid som är, inte så mycket om mej själv. Jag lägger ofta ut nakna inlägg där jag blottar mina svagheter, all min osäkerhet och alla mina rädslor men jag HAR faktiskt bra egenskaper oxå och dit hör att jag definitivt att jag aldrig sällan är överambitiös.

Somliga skulle kanske säga att jag är lat. Inte har nåt driv. Saknar tävlingsinstinkt.
Ja, det är i så fall baksidan på myntet, jag föredrar att se på mej själv som oambitiös.
Skulle det va nåt bra det tänker kanske du?
Ja, det KAN vara nåt bra.

Jag har måttliga ambitioner med det mesta och jag har inga problem med att koppla av.
Jag känner mej alltid förvirrat oförstående när det på fikarasterna pratas om att ingen hinner läsa dagens tidning för så länge sitter de inte ner på arslet?!
Kvinnor som lagar mat från grunden varje dag, drar en dammsug och svabbar av toaletterna medan potatisen kokar och den hemmagjorda chokladpuddingen till efterrätt stelnar, som far runt på ungarnas aktiviteter åtta dagar i veckan, ska hinna med en powerwalk med grannfrun då barnen somnat och som sedan stryker tvätt som viks in på lavendeldoftande hyllor, polerar finsilvret och suger av gubben innan de släcker lampan. Klockan 20:45.
Not for me.
Här är det jaktsäsong på dammbävrarna när de är riktigt trinda och jag tycker det är lättare att vänja sej vid sand under fötterna än att dammsuga var eviga dag. Jag lagar ordentlig mat när jag hinner å ingen av mina ungar har dött av att käka falukorv och makaroner eller hemköpt pizza där emellan.
Visst gnäller jag ibland över stök och slabb och visst städar jag rätt ofta trots att det inte roar mej eller står högst upp på önskelistan, men jag har samtidigt alltid haft tid för den avkoppling som jag just då känner för. Hänga framför tv'n, skriva ett blogginlägg, få spel på facebook, brodera ett gäng stygn eller läsa en bok.
Alltid.
Det är inte att lata sej. Det är att ta hand om sej.
Å utan... eller jo, jag förstår att det låter så... vara förmäten så hann jag alltid läsa högt för ungarna innan de somnade istället för att hålla mej i topptrim.

Sen är inte jag förskonad.
Jag känner mej oxå som en snuskpelle som struntar i min hygien om jag har fyra dagarsstubb på snippan eller under armarna. Jag övar just nu på att låta min grå utväxt växa ut.
Alltså övar på att stå ut, på att se OM det går att leva ändå. Å vet ni, än så länge gör det det.
Jag suckar och slår på mej själv för varje inställt löppass och jag skäms ibland... en hel del... när toaletten luktar som en offentlig pissoar och jag fått oväntat besök. Varför nu JAG ska skämmas när det är maken som överskattar sin kisseslang?!
Men jag tror att jag är bättre än genomsnittet på att ta det manjana och jag tror att det många stunder räddat mitt förstånd.

Hur är det med er?

Puss/ Asta