Rätt bra på att vara oambitiös.

Jag läste en sådan bra krönika som fick mej att le igenkännande. Men mest åt den samtid som är, inte så mycket om mej själv. Jag lägger ofta ut nakna inlägg där jag blottar mina svagheter, all min osäkerhet och alla mina rädslor men jag HAR faktiskt bra egenskaper oxå och dit hör att jag definitivt att jag aldrig sällan är överambitiös.

Somliga skulle kanske säga att jag är lat. Inte har nåt driv. Saknar tävlingsinstinkt.
Ja, det är i så fall baksidan på myntet, jag föredrar att se på mej själv som oambitiös.
Skulle det va nåt bra det tänker kanske du?
Ja, det KAN vara nåt bra.

Jag har måttliga ambitioner med det mesta och jag har inga problem med att koppla av.
Jag känner mej alltid förvirrat oförstående när det på fikarasterna pratas om att ingen hinner läsa dagens tidning för så länge sitter de inte ner på arslet?!
Kvinnor som lagar mat från grunden varje dag, drar en dammsug och svabbar av toaletterna medan potatisen kokar och den hemmagjorda chokladpuddingen till efterrätt stelnar, som far runt på ungarnas aktiviteter åtta dagar i veckan, ska hinna med en powerwalk med grannfrun då barnen somnat och som sedan stryker tvätt som viks in på lavendeldoftande hyllor, polerar finsilvret och suger av gubben innan de släcker lampan. Klockan 20:45.
Not for me.
Här är det jaktsäsong på dammbävrarna när de är riktigt trinda och jag tycker det är lättare att vänja sej vid sand under fötterna än att dammsuga var eviga dag. Jag lagar ordentlig mat när jag hinner å ingen av mina ungar har dött av att käka falukorv och makaroner eller hemköpt pizza där emellan.
Visst gnäller jag ibland över stök och slabb och visst städar jag rätt ofta trots att det inte roar mej eller står högst upp på önskelistan, men jag har samtidigt alltid haft tid för den avkoppling som jag just då känner för. Hänga framför tv'n, skriva ett blogginlägg, få spel på facebook, brodera ett gäng stygn eller läsa en bok.
Alltid.
Det är inte att lata sej. Det är att ta hand om sej.
Å utan... eller jo, jag förstår att det låter så... vara förmäten så hann jag alltid läsa högt för ungarna innan de somnade istället för att hålla mej i topptrim.

Sen är inte jag förskonad.
Jag känner mej oxå som en snuskpelle som struntar i min hygien om jag har fyra dagarsstubb på snippan eller under armarna. Jag övar just nu på att låta min grå utväxt växa ut.
Alltså övar på att stå ut, på att se OM det går att leva ändå. Å vet ni, än så länge gör det det.
Jag suckar och slår på mej själv för varje inställt löppass och jag skäms ibland... en hel del... när toaletten luktar som en offentlig pissoar och jag fått oväntat besök. Varför nu JAG ska skämmas när det är maken som överskattar sin kisseslang?!
Men jag tror att jag är bättre än genomsnittet på att ta det manjana och jag tror att det många stunder räddat mitt förstånd.

Hur är det med er?

Puss/ Asta