Inlägget där jag glömde rubrik

 

Ibland undrar jag om jag har multipla personligheter.
(Nej, inte på riktigt så klart.)
Men faktum är att jag ofta retar mej på personligheter och egenskaper som jag själv besitter eller innerst inne önskar mej.

Präktighet är en sådan egenskap.
En egenskap jag alltid har sett ner på och fnyst på nästan över.
Det bär ordentliga, lyckliga, designade. Det där ordningsamma, välstädade och välordnade.
Artiga som solblekta ungar som lyder. Rensade rabatter. Välpolerade bilar. Krattade gångar.
Såna där unga framgångsrika människor med koll på sitt livspussel.
De som vabar varannan gång å inte har blommar som stendör i köksfönstret för att någon glömt bort dem. Såna som har barn som lyder och föräldrar med alltid mjuka pedagogiska röster.
Medelklassfasoner fnyser jag föraktfullt.
Jag misstror dem helt enkelt. Jag tror det är bliff å båg å proppfulla garderober med lik. Å jag är ovan vid att hantera perfektionism. Den framkallar obehag hos mej.

Ändå har just de där präktiga handlingarna alltid legat mej varmt om hjärtat.
Ingenting kan få mej att känna sådan lycka som när jag bakat en kaka.
Eller när jag planterat blommor... som alla andra har... i åtminstone en ytterkruka.
Då barnen var små var det kvällstvättsproceduren som fick mej att känna mej präktig och som en "god mor med koll."
Det var när de badades. Deras hår tvättades. Balsamerades.
De torkades i rena badlakan. Smordes in. Fick på sina nattlillen och pyjamasar.
Håren skulle kammas och flätas på tjejerna, naglarna skulle klippas.
Efteråt, när de allesammans kröp upp med mej i sängen för att läsa kvällssagan så kände jag mej ääääntligen som en god mor med mina välvårdade, väldoftande barn.

Fortfarande finns det moment som gör att jag känner så där härligt normal.
Baka. Stryka. Tvätta fönster.
Jag föraktar ett sätt att vara som jag ändå sträcker mej mot.

Samma känsla kan det vara med helt andra saker.
Väldigt kvinnliga (våpiga) tjejer. Eller människor som pratar å hörs för mycket.
Kan. Reta. Gallfeber. På. Mej.
Jag är ganska kvinnlig (å våpig) och jag är verkligen den som hörs i grupper.
Och... trots att det inte gör mej älskad i alla sammanhang vill jag vara precis så.

Knäppt va?!

Puss/ Asta

Veckosummering

 

Så gick ännu en julivecka i våra liv. Min första semestervecka. Ja detta året alltså.
Jag tycker att den har känts rätt lång, helt okej.
Men tankarna på att snart börja jobba fullt igen, på att ha 4 eller 5 helger på raken finns där hela tiden i bakhuvudet.

Fast jag njuter. Inte tu tal om annat. Å jag unnar mej. I bästa Tabitastil även om det för hennes del brukar handla om sex å för min del mer är tugg- och drickbara kalorier.
På semestern får man dricka en öl varje dag. Å äta glass. Å chips. Å...
Jag har varit ganska aktiv fysiskt och jag är fortfarande småkrasslig. Segt som attans.
Maken har liknande symtom. Vågar varken hälsa på min far eller Ängla ifall vi smittar.
Vägde in på 59,5 kg.

Måndagen så sov jag länge. Låg ute och njöt i skuggan och läste i min bok.
Färgade håret och gick två längre rundor med hunden.

På tisdagen gick jag en halvmil med Gottfrid. Åt god mat och satt i solen.
På kvällen var vi hos veterinären och vaccinerade och sen åkte vi till stan och åt glass.

Onsdag. Gick en lång runda på 8 km och en kortare på 4 km.
Var ute mycket, spelade spel, läste böcker.

Torsdan kom Cissi hit och vi solade oss å satt å tjötade i trädgården.
På kvällen var Mini å jag på GeKås och när vi kom hem käkade vi pizza.

Fredag. Tog tag i springningen igen. Trots att jag inte är okej i luftrören och hostar en massa slem. Sprang 5,2 km.
På kvällen gick vi hela familjen ner till stranden å grillade kött som vi åt med potatissallad å chips. Mysigt.

Lördag. Upp tidigt och på hundutställning.
Lillebror följde med hem sen och vi satt i trädgården å pratade.
Sprang 6 km på kvällen.

Söndag... idag... inte hänt mycket. Gått två promenader med Gottfrid.
Lagat mat, plockat blåbär, bakat paj.

Nästa vecka är det semestervecka nr II.
Ska grilla med några vänner fr jobbet på onsdag eventuellt.
Cissi fyller år på fredag. På lördag är det marknad och Maria kommer hit å hälsar på nästa söndag.
Maken har oxå semester nu.
Jag hoppas på mer sol. Har haft tur med vädret denna första vecka.
En dag på stranden. Lite grill. Kanske en öl på stan vore ju inte fel.

Dagarna går så rasande fort. Har ni det bra?

Puss/ Asta

Nej, du får vänta

 

Frida Boisen skriver en mycket bra krönika i Expressen som ni kan läsa här.
Den handlar om sexualiseringen om småtjejer. Och i mitt tycke om ren simpel barnuppfostran.
Fridas 8 åriga dotter vill ha en bh "för det har de andra flickorna i klassen."
Fridas 8 åriga dotter vill sminka sej "för det får de andra flickorna i klassen."
Frida kollar upp detta och det stämmer faktiskt. Flera tjejer i klassen har bh och får sminka sej, kanske inte varje dag men på helgen, när de ska på kalas eller bio.
Det gör Frida Boisen upprörd.
Det gör mej väldigt upprörd med.
"Ungarna speglar oss. Såhär ser vår värld ut. Vi vill bli älskade och få så många likes som möjligt. Men. Åttaåriga flickor har plötsligt inte magiskt fem bh:ar i byrån och massiva mängder smink."
 
Jag må då å då anklagas för att vara för blödig med min hund.
I gengäld har jag varit ganska hård i min barnuppfostran.
Nej, hård är fel ord men jag har haft mina principer.
En av dem är att ingen unge dör av att vänta.
Vissa saker får man helt enkelt vänta på! Tills man har åldern inne.

Självklart har mina barn oxå kört "Men alla andra får."
Å många andra fick nog. Jag har ingen aning, om jag hade bestämt mej blev svaret ändå... "Jag skiter i vad alla andra får, jag bryr mej bara om vad mina barn får."
Ibland när vi mötte familjer med strängare regler så kunde jag ironiskt köra samma fras "Alla andra föräldrar..." och då såg de hur tokigt det var.
Nu minns jag inte att mina töser ville ha bh när de var 8 år men de ville gå på barnförbjudna filmer, de ville åka på konserter, de ville åka på festivaler, utomlands osv,
De fick vänta. Till de blev 12. Eller 15. Eller myndiga. Punkt.
Barn mår inte dåligt av det, de måste inte ha hela livets möjligheter och erbjudanden "just nu."
Visst sågs man ibland som "dum i huvudet", hopplöst sträng, misstänksam, regid men jag har alltid struntat i det.

Märkligt nog blev jag, som väldigt ung mamma, på många sätt en strängare mamma.
Mina barn har aldrig bett mej köpa ut alkohol tex.
När de blivit påkomna med att röka som unga så har jag bara förbjudit.
Trams som att "men du gör ju" har de inget för.
Ja, och jag är över 18 år.
Därför. När du är myndig gör du som du vill.
Jag tror att jag varit oroligare för mina barn när de var i yngre tonåren än de flesta andra föräldrar. Kanske för att jag gjorde så mycket dumt själv. Ljög mej blå själv. Råkade ut för jobbiga grejer. Mötte otäcka män. Inte förmådde skydda mej själv.
Kanske var jag oroligare för att det inte var så himla länge sedan jag var tonåring själv.
En kollegas dotter åkte nyligen på språkresa. Skulle bo på nåt Camp.
Det skulle mina barn aldrig fått. För mej är farorna med att skicka en naiv ung tonåring utomlands större än vinsterna. Risken större än chansen.

Men oavsett. Oavsett var man sätter gränsen så sätt den.
Du är förälder, du bestämmer.
Det är kalasbra att lära sina barn argumentera för sin sak och är argumenten tillräckligt väl underbyggda kan man kanske ge med sej, eller åtminstone kompromissa men det ÄR inte farligt att säga: "Nej, du får vänta."

Puss/ Asta