Inlägget där jag glömde rubrik

 

Ibland undrar jag om jag har multipla personligheter.
(Nej, inte på riktigt så klart.)
Men faktum är att jag ofta retar mej på personligheter och egenskaper som jag själv besitter eller innerst inne önskar mej.

Präktighet är en sådan egenskap.
En egenskap jag alltid har sett ner på och fnyst på nästan över.
Det bär ordentliga, lyckliga, designade. Det där ordningsamma, välstädade och välordnade.
Artiga som solblekta ungar som lyder. Rensade rabatter. Välpolerade bilar. Krattade gångar.
Såna där unga framgångsrika människor med koll på sitt livspussel.
De som vabar varannan gång å inte har blommar som stendör i köksfönstret för att någon glömt bort dem. Såna som har barn som lyder och föräldrar med alltid mjuka pedagogiska röster.
Medelklassfasoner fnyser jag föraktfullt.
Jag misstror dem helt enkelt. Jag tror det är bliff å båg å proppfulla garderober med lik. Å jag är ovan vid att hantera perfektionism. Den framkallar obehag hos mej.

Ändå har just de där präktiga handlingarna alltid legat mej varmt om hjärtat.
Ingenting kan få mej att känna sådan lycka som när jag bakat en kaka.
Eller när jag planterat blommor... som alla andra har... i åtminstone en ytterkruka.
Då barnen var små var det kvällstvättsproceduren som fick mej att känna mej präktig och som en "god mor med koll."
Det var när de badades. Deras hår tvättades. Balsamerades.
De torkades i rena badlakan. Smordes in. Fick på sina nattlillen och pyjamasar.
Håren skulle kammas och flätas på tjejerna, naglarna skulle klippas.
Efteråt, när de allesammans kröp upp med mej i sängen för att läsa kvällssagan så kände jag mej ääääntligen som en god mor med mina välvårdade, väldoftande barn.

Fortfarande finns det moment som gör att jag känner så där härligt normal.
Baka. Stryka. Tvätta fönster.
Jag föraktar ett sätt att vara som jag ändå sträcker mej mot.

Samma känsla kan det vara med helt andra saker.
Väldigt kvinnliga (våpiga) tjejer. Eller människor som pratar å hörs för mycket.
Kan. Reta. Gallfeber. På. Mej.
Jag är ganska kvinnlig (å våpig) och jag är verkligen den som hörs i grupper.
Och... trots att det inte gör mej älskad i alla sammanhang vill jag vara precis så.

Knäppt va?!

Puss/ Asta