Jag tog med mej svärtan på semestern

Jag har badat i Medelhavet många gånger men aldrig med denna packning som jag hade med mej i år.
Bortsett från sex klänningar, tre par skor, två bikinis, hårspray och mascaror hade jag visst packat med den senaste tiden av mänskliga tragedier som vi läser om dagligen gällande flyktingströmmarna till Fort Europa.
Jag försökte att ignorera den där packningen. Denna veckan. Denna veckan som bara skulle vara glädje å avkopplingen, en efterlängtad semester efter en lång sommar av arbete å inför en hård termin av studerande.
Och jag skall inte göra mej till någon martyr!
Jag åt gott, drack iskalla Gin & Tonics, badade femtio dopp om dagen, pussade Noas solvarma kropp.
Jag hade det bra. Men packningen lämnade mej aldrig.

Det är, eller det var i alla fall för mej, omöjligt att inte gång på gång tänka på dem som flyr i samma hetta, över samma vatten som jag förlustade mej på och i.
Det var omöjligt att doppa fötterna i detta tjugosjugradiga vatten och blicka ut mot horisonten utan att tänka på att människor kanske i detta nu färdades i sjöodugliga båtar långt där ute.
Omöjligt att inte få en hård klump i magen när Noah fick en liten kallsup å skrek av rädsla, att inte jämföra med alla dessa drunknade barn.
Omöjligt att bära en sovande liten på värkande armar utan att tänka på dem som burit så mycket längre.
Omöjligt att inför en barsk tulltjänsteman lämna fram sitt pass, bli granskad å få passera utan att tänka på alla dem som hindras.
Omöjligt att inte jämföra. Min situation och deras.

Detta året hade någonting i mej förändrats. Jag tittade mej omkring i vattnet på alla som lekte med sina barn, kramades med sina älskade, lustfyllt flöt omkring och jag undrade, tänker å känner ni som mej? Är det möjligt att låta bli eller är ni lika plågade och splittrade som jag?
Jag tittade på alla människor som satt i restaurangen med överfulla tallrikar och bräddfyllda vinglas och funderade, röstar du på Sverigedemokraterna? Är du här men tycker att dom skall stanna där?
Det gick inte att låta bli.

Det känns som att det finns en betydligt större medvetenhet och tyckande hos svenskarna kring flyktingar i Sverige nu, kanske gäller det hela Europa.
För eller emot. Ja eller nej. Hårdare tongångar och mer polariserat.
Själv känner jag att jag, kanske av egoistiska skäl för att mildra den där ångesten, att jag måste göra något i den tid vi ser de största flyktingströmmarna sedan Andra världskriget. Jag måste göra någonting MER än att skänka pengar till UNHCR och skriva brandtal på en  blogg som ändå har begränsat antal läsare.
Jag tror att vi alla måste det. Jag behöver inte citera Astrid Lindgren här om det där med att vara människa å ingen liten lort för ni fattar, ni känner det ni med. Tror och hoppas jag.

Puss/ Asta

Jag har en gåva, jag har facit.

Jag kommer ur en missbrukande släkt. Benägenhet till att missbruka finns i mitt DNA.
Alkoholism eller narkomani kan aldrig vara ärftligt men känsligheten för det finns genetiskt och socialt och jag märker det på många sätt i min egen person.
Jag är en njutningsmänniska. Jag har svårt för långsiktiga mål. Jag går igång på quick fix.
Oron för att bli missbrukare har jag burit sedan jag var barn. Jag minns tidigt den rädslan och de tankarna som fanns hos mej när jag var kanske åtta-nio år.
Oron finns där än. Gör att jag säkert vaktar och oroar mej mer än vad andra gör över liknande saker och mönster hos sej själva.
En del forskning säger att har man mycket missbruk i familjen bör man helt avhålla sej från alkohol.
Jag gör inte det men jag reflekterar kring mitt drickande och känner ibland en viss skuld över den.
Jag har brutit med många mönster i mitt liv som finns hos min släkt.
Jag lämnade staden och skapade en fysisk distans som ung vuxen, det är det viktigaste jag gjort för mina barn, genom det slipper dem att identifiera sej som potentiella missbrukare
Jag skaffade mej utbildning. Jag har en egen försörjning. Jag har hållit ihop min relation osv.
Men jag känner aldrig att jag har klarat mej!
Jag känner att jag har klarat mej... hittills.
Stor skillnad.
Eller som husguden Lasse säger "Jag ber till Gudarna om nåd, det kan vara jag som står på tur." 

Min mamma har, som trogna läsare vet, ett omfattande och gravt missbruk av både alkohol och läkemedel.
Jag är på många sätt lik min mamma.
Inte främst till utseendet utan mer till inre egenskaper. Jag gestikulerar som henne, jag pratar som henne, jag går lätt upp i vikt som henne.
Jag använder dessutom insomningstablett varje natt, något som initialt gav mej stor ångest då det påminde om mamma och jag alltid skytt allt vad "psykmediciner" står för.
Jag tycker om öl, vin och drinkar.
Inte som mamma :) men ändå.
Det har hänt att jag druckit alkohol av fel anledning. För att jag är ledsen, behöver komma ner i varv, oroar mej för nåt.
Det är inte bra och jag vet det. Även denna likhet är ångestframkallande.
Det skiljer bara 18 år på mej och mamma.
För 18 år sedan hade hon inte större problem än vad jag har.

Som sagt, jag har klarat mej hittills.
När jag nu var på semester med mamma och... utan att gå in allt för djupt på detaljer... såg hur mamma mår och lever å hur det påverkar hennes fysiska och mentala hälsa samt hur "gammal" hon är rent kroppsligt. Hon ramlar lätt, hon kan inte ställa sej upp om hon sitter för djupt, hon måste ha stöd när underlaget är ojämnt osv.
Jag såg och den där rädslan jag burit i hela mitt liv förstärktes tills jag PLÖTSLIGT från ingenstans nåddes av en insikt (som ni kanske inte känner som häpnadsväckande men som jag tror/hoppas kan vara det för mej.)
Jag kände, istället för att se på det som ett hot så kan jag se på våra likheter som en tillgång.
En gåva.

Jag har facit.
Vi är tillräckligt lika varandra mamma och jag för att jag ska kunna se exakt vad jag har framför mej om jag inte fortsätter att varje dag göra aktiva val.
Jag behöver framför allt hålla greppet om följande...
Minska dosen på mina insomningstabletter.
Kontrollera alkoholen bättre innan den blir ett problem.
Inte låta vikten fara iväg med mej.
Fortsätta med mina promenader och min löpning.
För om inte... ja, då vet jag svart på vitt hur det går.
Många andra, min mamma, hade inte det facit.

Min starkaste drivkraft är att fortsätta vara frisk och att mina barn å mina barnbarn inte ska behöva se det jag ser med min mamma.
Jag vill maximera mina förutsättningar att leva ett långt friskt och starkt liv.
Jag vill vara ett stöd för barnen och inte en oro och jag vill vara en mormor å farmor som orkar.
Jag kan. För jag har facit.

Puss/ Asta

Asta recenserar Blue Village Althea Beach

Hemkomna efter en vecka på Cypern så tänkte jag recensera vår vecka.
Vi reste med Fritidsresor och bodde på hotell Blue Village Althea Beach som är fyrstjärnigt.
Vi hade förmodligen rummet med det bästa läget på hela hotellet.

Rummet i sej var inte något märkvärdigt. Litet, trångt och slitet.
Blue Village är en barnhotellkedja men rummen var inte särskilt barnvänliga.
Klinkersen blev förstås superhala när de var våta och kyl å ugn var i ögonhöjd för lilleman.
På ett ställe droppade det in vatten från taket och garderoberna luktade sunkigt.
Men det var rent å kanske 20 meter till Det stora blå med egna solstolar på vår gräsplätt så alla andra brister var förlåtna.

Åtminstone nästan.
Av någon anledning blev vi hemskt bitna.
Myggsticksliknande utslag i massor.
Först trodde jag att det var just det. Mygg. Såg ett å annat sådant fä.
Men sen fick jag för mej att det kunde vara vägglöss.
Har googlat bilder och läst symtom men blir inte klok på det.
Betten å klådan blir till ett klart minus. Men som sagt, kan inte svära på att det är hotellets fel.
Jag såg någon/ några andra med bett men de flesta såg helt oskadda ut.

Fritidsresors personal var hela tiden och utan undantag snortrevliga och alltid väldigt måna om att hjälpa till å underlätta på alla sätt.
Hotellpersonalen var oxå väldigt trevliga. En del korrekta men vänliga, andra mer familjära och pratglada.

Poolområdet var trevligt med en stor å djup pool och en barnpool med djup av 50 cm.
I den lilla hängde vi en del då vår lilla man föredrog poolen framför havet.

Stranden precis nedanför oss var liten och av sand.
Det var stenigt på sina håll men ändå relativt lätt att gå i och det blev snabbt djupt.
Havet var underbart men inte lika turkost som när vi var på Aya Napa.

Maten. Vi hade halvpension å åtminstone jag åt stadiga frukostar varje morgon.
Samtliga middagsmåltider intog vi på hotellet som hade stor bredd och mycket att välja på i sin buffé varje dag.
Maten var riktigt bra. Fast jag åt alltid Grekisk sallad med massor av oliver och tzatziki som grund och till det i huvudsak grillat.
Till barnen fanns en egen hörna med mer barnvänligt käk. Pommes, pasta och köttfärssås, nuggets och sånt.

Shoppingen i Fig three bay var inte mycket att jubla åt. Mest krimskrans, solskydd å sprit.
Mini köpte en sjal och jag en fotlänk i silvermen jag kollade tex efter nåt hårspänne/smycke och söta piercingar utan att hitta något alls (Tog igen shoppingen på Taxfree istället.)
Supermarketen var hyfsat välsorterad i sånt man kan tänkas behöva i sitt dagliga liv på semestern men inte mycket mer.

Nöjen. Ungefär som ovan. Tavernor och barer men nåt "håll i gång"  verkade det inte vara.

Barn/ handikappsvänligt. Hotellet i sej var ju vänligt och positivt till alla sina gäster.
Har inte "handikappsglasögonen" på mej men över lag så är det höga kanter, smala trottoarer, mycket sant, kuperad mark och annat som jag antar gör det besvärligt med rullstol eftersom det är det med barnvagn.
Å som sagt en barnfamiljskedja borde tänka liiiite på barnsäkerhet på rummen.


Snygga karlar fanns det i alla åldrar.

Summa summarum. En del områden (mat, personal, hav, pool, utsikt) höll toppklass... 4,5/ 5.
Andra saker som rum/hygien sämre, knapp 3/5.
Om jag skulle rekommendera det. Absolut.
Om jag själv skulle vilja tillbaka. Ja tack, gärna.

Puss/ Asta