Käckeliknäck

Igår hade jag och min vän Cissi vår Knäckkväll. En liten tradition vi själva skapat som i år hade 21 år på nacken. På rad. Utan undantag.
Vi har varit mer eller mindre berusade. Vi har varit ledsna vissa år, glada andra.
Utarbetade. Osams ett år. Lyckliga. Olyckliga.
Man hinner ju med en del känslolägen på dryga 20 år.

När vi började med den hade jag tre barn och Cissi två.
Vi var alltid tillsammans med våra barn. På den tiden åt man inte varm mat, fick aldrig behålla godis själv, blev störd av bankande på dörren när man satt på toaletten.
De första 10 åren hade Knäckkvällen en närmast helig stämpel.
INGEN fick störa oss. Barn och män kördes bryskt ut.
Vi drack vin, vi kokade knäck i micron och vi fick för en gång skull tala ostört... i timmar.
Knäckkvällen är fortfarande något av det allra mysigaste med adventstider och helt omöjlig att "hoppa över ett år" men den heliga känslan av att vara ostörd finns inte längre. Numera är jag ostörd av ungar mest hela tiden. Allt för ostörd.

Vi hade riktigt trevligt igår även om vi avhandlade en hel del tunga ämnen.
Det var länge sedan vi sågs och det var riktigt mysigt.
Vi drack lagom med vin. Knäcken blev kanske de bästa någonsin.
(Trist nog käkade jag kanske upp en fjärdedel.)

Om någon vill koka knäck i micron (supersmidigt) så är här receptet.

1 dl socker
1 dl sirap
1 dl grädde
0,5 dl hackad mandel
2 msk ströbröd
1 knivsudd bakpulver
I STOR glasskål, in i micron ca 9-10 min på full effekt. Vi gjorde 3 sådana här satser var.

Idag blir en långsam, lugn dag. Ska strax ut med Gotteman å sen göra lite snickers.
Vad ska ni ta er för idag?

Puss/ Asta

Puss/ Asta