Igår kväll hade jag inte många patienter. 6 stycken.
Jag kände dem väl, hade haft dem tidigare och förväntade mej en lugn kväll.
Men flera av dem var svårt sjuka. Krävde mycket vård. Många insatser.
Allting krånglade. Jourer fick ringas upp. Akuta prover tas. Nålar bytas. Röntgenundersökningar. Dropp.
Jag hann inte tänka, inte fundera på vad som var gjort, vad som var kvar, om jag missat något.
Jag jobbar 90%. Eftersom jag jobbar många kvällar som har kortare turer än dagpassen så är jag inne på jobbet oftare än de som jobbar 100%.
Alltid känns det som.
Å jag har inte råd att gå ner i lön.
De sista dagarna har jag känt av spänningar i kroppen.
Jag har ont precis i ryggslutet och i axlar och nacke. Jag har svårt att orka upp på förmiddagen när klockan ringer. Jag käkar Omeprazol för magen.
Det är stress. Det är varningssignaler. Jag förstår det... så klart men vad gör man?
VAD gör man?
Sjukskriver sej när ens kollegor går på knäna för att man KAN BLI sjuk?
Ställer in julen?
Inget av det är ju tänkbart.
Jag är ledig i helgen och har 101 saker som måste göras.
Kylskåpet är tomt.
Vi har stampat lergolv.
Ingen mat är klar inför jul.
Jag var bara tvungen att gnälla lite. Vet att hundratusentals kvinnor(?) där ute mår likadant just nu.
Puss/ Asta
Kram. Och ännu fler kramar
SvaraRaderaDet blir jul oavsett vad som står på bordet. Och det blir jul oavsett om du har lergolv eller ej. Kram kram och mera kram
SvaraRaderaHej! I min släkt hat vi löst julstressen med att gå ut och äta julmat på en trevlig restaurang/hotell som faktiskt har ett fantastiskt julbord på själva julafton! Alla betala för sig, ingen måste städa hemma, ingen måste käka rester fram till nyår...för oss funkar det! /Helena
SvaraRaderaHelt OK att gnälla. Var ska en göra det om inte i sin alldeles egna blogg?!? Sen är det pissigt att det så ofta ser ut på det sättet i vården, det ställs orimliga krav på personalen, som både ska klara av att vårda proffsigt OCH vara empatiska.
SvaraRadera