Jag fick en hel del kommentarer på mitt inlägg "Ska bara klaga i en enda mening sen får det va bra" där jag skrev ut min frustration över att alla andra i familjen skitar ner å att bara jag tar ansvar. En del välmenande kommentarer å några... not so much.
Men det är okej. Jag gillar när ni tycker. Å jag gillar när det blir diskussioner och inspiration till nya... som det här... inlägg uppstår.
Det jag skrev om... frustrationen över lata familjemedlemmar och det jag fick svar på... vad sjutton vuxna ungar bor hemma för, är som jag ser det två olika diskussioner.
Två olika frågeställningar som jag tänkte reda ut här.
Min pappa sa en gång "Du har uppenbart problem med din auktoritet" och det där har jag flinat åt många gånger, för även om han sa det i skämtsam ton så måste det ligga ett å annat bakom det.
Jag låter mycket. Skäller. Ser lite barsk ut så där.
Men inte en jävel lyssnar :)
Maken är lika odugligt ojämställd som för 25 år sedan. Av fyra ungar fick jag en som självmant städade hemma. Mina hundar skulle kunna benämnas som en smula "oslipade", på jobbet klipper kollegorna i olika kartor av narkotikan och nån sverigedemokratläsare har ännu inte krupit till korset.
Jag är lite som Märta var. Jag låter rätt mycket men bits alldeles för sällan.
I synnerhet min familj har genomskådat det där.
Där är första delen av diskussionen. Den jag påbörjade i mitt gnällinlägg.
Vi är i vår familj 2 stycken 44 åringar, 1 st 23 åring, 1 st 21 åring och 1 st 19 åring.
Nästan bara jag tvättar. Nästan bara jag går långrundor med hunden. Nästan bara jag storhandlar, städar å plockar undan. Nästan bara jag lagar mat.
De andra kan välja EN syssla NÅN GÅNG när de tycker sej HINNA.
För de jobbar. Eller är gravida. Eller diskade i torsdags. Eller "pappa gör heller ingenting." Eller nåt annat.
Å när vi talar om det håller de alltid med.
Självklart kan vi inte ha det så här! Självklart måste de hjälpa till. Självklart måste vi dela ansvaret!
Men sen fallerar det ändå på nåt märkligt jävla sätt.
Bra dagar när jag är på gott humör gör jag jobbet utan att fundera på det.
Sämre dagar får jag krupp och inte någon falsk sådan heller.
Det är hur som helst ett aber å jag skulle vara en lyckligare å gladare fru/ mamma/ svärmor om det inte vore så.
"Släng ut ungarna" var det flera som tyckte.
Seriöst?! Tycker ni jag skall sätta min gravida dotter på gatan?
Varför föreslog ingen att jag skulle "slänga ut maken"... det vore väl ändå mer rimligt?
Nej, jag vill inte slänga ut mina barn. Det skulle faktiskt inte falla mej in!
Min dotter väntar barn, hon å hennes pojkvän har mycket dålig ekonomi och visst... de skulle kanske kunna få socialbidrag o klämma ihop sej i en liten lägenhet med urusel ekonomi men jag unnar den lilla familjen en bättre start.
Jag vill kunna finnas här för dom. Så de får stöttning med barnet och hjälp i början när ett litet barn kostar som mest å allt skall inhandlas.
Å även om jag inte tyckte så så är det inte helt enkelt att få en lägenhet eller socialbidrag.
Vad det gäller sonen är det lite samma sak. Han har ett tillfälligt jobb men inte så han kan dra runt ett hushåll. Han får under begränsad tid den här hjälpen.
Jag har inte ekonomi att betala en hyra för honom eller sticka till honom pengar här å där, så jag gör det jag kan... erbjuder honom ett rum och mat mot en skälig del av sin lön.
Han är självständigt lagd och lär inte bo hemma längre än nödvändigt.
Lika lite som alla som ondgjorde sej över att jag bar runt på Gotte när han var liten å rädd. Jag visste att jag kommer varken orka eller behöva bära honom när han väger 55 kg.
Jag skulle idag och när som helst öppna dörren för vem som helst av mina barn som behövde bo hos mamma ett slag.
Bortsett från att de är lata odågor min familj så måste det väl finnas flera sätt att leva?
Tycker ni inte det?
Jag är absolut ingen curlingmamma och den som tvivlar på det kan fråga vem som helst av mina ungar eller någon annan som känner mej väl, jag försöker ställa krav på dem å kräva att de är vuxna. Jag tar å har aldrig tagit deras konflikter eller ärenden.
Men jag trivs i min storfamilj.
Jag tycker det är mysigt att avsluta kvällen med en kaffe ihop med sonen å käka frukost med den gravida dottern. Jag kommer säkert bli trött som attan av att ha ett spädbarn i huset, men jag tycker det ska bli härligt att för ett tag få leva tre generationer tillsammans nära.
Jag räknar med att det kommer löna sej. På alla sätt.
Puss/ Asta
Det är härligt att du känner så! Och jag måste säga att jag tycker att bilden är fantastisk!! *ler* Kramar A
SvaraRaderaDet är väl många ungdomar som bor hemma numer ganska länge pga att det är svårt att få jobb. Om du trivs med det så är det väl bra. Sen skulle de väl kunna ta rätt efter sig.....Jag vet inte men jag för samma meningslösa diskussioner med vår tioåring nu. Okej yngre upplaga så vi kräver väl inte så mkt.....men det är tydligen svårt att ta rätt efter det man plockat fram. Hon håller också med oss i diskussionen men sen....blir det likadant igen. Så ja.....
SvaraRaderaI min värld diskuteras sömn. Och mat. Och leka själv på filten. Den typen av självständighet. Hur galet det än kan låta, så "ska" våra bebisar vara självständiga. Sova i egen säng. El rum. Hela natten. "Åh... vaknar hon ingenting?!" sägs ofta med djup beundran. Att sova med sin bebis, nattamma, bära på dagarna... det anses inte lika fint. Till o med lite provocerande. Vi lever ju i en individualistisk värld, där självständighet värderas högt. Tror att det är därför föräldrar som går lite mot den strömmen väcker så starka känslor. O även om jag får lite panik av tanken på att bo hemma hos mina föräldrar som vuxen, så ser ju oxå jag att det kan finnas omständigheter som gör det svårt för unga vuxna att flytta idag. O sen handlar det väl om inställning och hur man förhåller sig till den högt aktade individualismen!
SvaraRaderaPuss dottern Emelie.
Jag bodde hemma hos mina föräldrar i korta perioder, mellan mina jobb utomlands. Det var en stor trygghet att veta att jag fick komma och bo hos dem ett tag. Det finns ju barn, om än vuxna som inte är välkomna. Fruktansvärt tycker jag! Däremot kan man ju diskutera hur man beter sig när man delar hus med någon, det spelar ingen roll om detär hemma hos föräldrarna eller med sin partner, man bidrar med hushållssysslorna!! Vill man bli uppassad kan man ta in på hotell med roomservice. Inte råd? Nä då kan "du" faktiskt ta disken!
SvaraRaderaJag tycker att det borde vara mer socialt accepterat att vara sammanboende med släkt och/eller vänner. Det underlättar ofta (så klart inte om man själv får göra allt), det är skönt och nödvändigt med sällskap, man blir tryggare ekonomiskt mm. Låt fler få sambo utan att få skit från samhället!
SvaraRaderaJag tycker att det borde vara mer socialt accepterat att vara sammanboende med släkt och/eller vänner. Det underlättar ofta (så klart inte om man själv får göra allt), det är skönt och nödvändigt med sällskap, man blir tryggare ekonomiskt mm. Låt fler få sambo utan att få skit från samhället!
SvaraRaderaJag har oxå vuxna barn boende hemma. En dotter på 19, en på 21, ingen av dom är gravid. Skulle aldrig få för mig att slänga ut dem så länge de har behov av att bo hemma. Mest av ekonomiska skäl. Ingen av dem har fast inkomst men mitt krav att de ska söka jobb aktivt har fungerat. Dom har bägge två kommit in i vikariesvängen och jobbar när helst dom blir ombedd. Det dom betalar hemma är en liten mer symbolisk summa. Å gudarna ska veta att jag egentligen inte har råd att driva min familj på min sjukskrivning men vill inte sätta barnen på pottkanten. Periodvis har jag nog tyckt att dom hjälper till väldigt lite här hemma men under hösten har dom peppar, peppar tagit fler initiativ till att hjälpa mig att städa, hämta tvätt, eller liknande. All matlagning sköter jag...för att jag är den som är duktigast och verkligen tycker om att laga mat. Jag är som du, jag trivs med att ha mina barn hemma, jag njuter av umgänget med dem och mår faktiskt bäst när de är hos mig. Tids nog kommer den dagen då dom har en mer stabil ekonomi och kan flytta hemifrån men för min del så får dom gärna dröja lite till innan det är dags.
SvaraRaderaKram