Recension på egen hand. "Konsten att tala med en änkling" av Jonathan Tropper

 

Då har jag åter igen, så där busigt, läst en bok i smyg från mina systrar i Bloggdalas Bokcirkel.
Denna gången läste jag på nytt en bok av Jonathan Tropper... ja, jag vet, det börjar bli lite tjatigt nu.
”Konsten att tala med en änkling” som jag tror är den första boken som översattes till svenska och gavs ut i pocket av Jonathan Tropper, en 43 årig snubbe som är lärare i engelska och undervisar på Manhattan college i New York.

”Jag hade en fru. Hon hette Hailey. Nu är hon borta. Och jag med.”
Det är en mening som huvudpersonen Doug ständigt återkommer till. Inte ens trettio år fyllda har han funnit sitt livs kärlek och förlorat henne i en flygolycka.
Hans liv ett år efter olyckan går ut på att snabbt bli så berusad att han kan stå ut med resten av dygnet.
I Dougs liv finns även hans excentriska mor, hans far som en gång var en respekterad kirurg men som efter en stroke är minst sagt förändrad, hans tvillingsyster Claire och hans lillasyster Debbie.
Ja å så Russ då. En arg, sörjande tonåring som är hans styvson.
Doug vill helst vara i fred med sin sorg, han vårdar den ömt då varje sekund av någorlunda välmående för honom längre bort från Hailey. Tyvärr motarbetas han av sin familj och en å annan vacker kvinna...
Vi får följa Dougs liv tillbaka till livet. Till ansvar, till livslust, till sex å romantisk.
Det är rörande och roligt och tankeväckande.

Efter att ha läst tre böcker i rask följd av Jonathan Tropper så börjar jag lära mej hans mönster som författare.
Alla hans historier innehåller sorg, smärta, tankar om livet, någon form av uppvaknande, en hel del sexism, ett uns av judiska traditioner och mycket humor. Samtliga romaner slutar relativt öppet och läsarna serveras aldrig något puttinuttigt väntat slut.

Jag älskar honom, jag kommer att läsa allt av denna författare som han någonsin kommer att skriva, men det känns som att det är dags att vi tar en liten paus ifrån varandra. Att vi... eller ja, åtminstone jag då... får längta lite till nästa möte.

” Att tala till en änkling” är bra, mycket bra till och med.
Ändå blev jag stundom irriterad och inte i alla delar lika förtjust som vid de tidigare läsningarna.
Det är oändligt med välformade rumpor, uppnosiga tuttar.
Outsinligt med släta ben, felfri hud.
Det är strippor som lappdancar och ljuvliga tonårsflickor som väcker uppmärksamhet.
Liiite så att jag blir trött faktiskt.
En utseendekommentar från syster Claire fick mej att både le och bli förnärmad. Hon letade potentiella dejter till sin bror tillsammans med en av granntanterna.
”Hur mycket väger hon?”
”60 kg. 61 kg kanske”
”Å hur lång är hon”
”1,60 skulle jag tro!
”Hon behöver ingen man, hon behöver viktväktarna.!
Hmmm.

Men som vanligt vinner Jonathan Tropper över mej med sin värme och sin humor.
Han är suverän på sina personlighetsbeskrivningar och lika bra på att beskriva relationer mellan sina romanfigurer. Trots att Doug verkligen mår dåligt och livet är miserabelt på alla sätt kan jag komma på mej att bli avundsjuk på honom och hans tvillingsysters relation.
”Vi turas om att gråta och trösta varandra i mörkret, vi pratar tills vi blir osammanhängande och våra tungor blir till gummi och våra munnar blir torra och orden tar slut. Sedan ligger vi tysta och stilla i fosterställning mot varann, yin och yang. Omgrupperar oss i vår provisoriska livmoder.”

Tropper har ett språk som är enkelt men ljuvligt.
Han har en iakttagelseförmåga som i varje detalj är finurligt att läsa. Som skiljer honom från flertalet andra författare. Han är inte utblommande och pretentiös, Jonathan Tropper måste verkligen vara genuint intresserad av att studera människor och att sedan formulera det.
Bara ett litet exempel
” Hon rättar till håret omärkbart och gör en inverterad pussmun genom att dra läpparna så de försvinner en sekund, som kvinnor brukar när de just satt på sej läppstift.”

Betyget kan omöjligt bli lägre än en 4:a.

Puss/ Asta