Den lille på axeln

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg, någonting vardagligt och utan större djup, om sånt som gör mej glad just nu.
Genast är den där Lille glädjedödaren på axeln och muttrar...
"Tänker du verkligen skriva om glädjen över bra nagelkvalitet när Martin har gått å dött? Känns det... tja smakfullt?"
"Tycker du det känns lämpligt att basunera ut lycka över minusgrader å en sol som faktiskt värmer när 2 av dina barnbarn behöver sjukhusvård... tycker du det, om du tänker efter?"
"Så alla relationer i din omgivning som krånglar spelar ingen roll för att du sett nåt bra på tv... märklig prioritering hör du."  Osv.
Jag är inte särskilt religiös även om jag i perioder verkligen försökt komma närmare Gud och säkert kommer försöka igen men just den här Lille Glädjedödaren och jag har kamperat så länge jag kan minnas.

Den Lille Glädjedödaren gjorde mej redan som barn rädd för mina tankar.
När jag tänkte elaka saker om andra blev jag rädd att det faktiskt skulle hända dem. Ni vet, Be carefull what U wish for.
Han har oxå lärt mej att allt... visst och alltid kan bli värre... och ända sedan jag som barn såg Törnfåglarna (får jag upp scenen när "Meggie" säger att Gud redan har tagit allt han kan ifrån henne och hon inte har något mer att frukta. Och så dör sonen.) varje gång jag andas ut över något.
Den Lille Glädjedödaren talar ständigt om för mej vad jag har för fel och brister och påminner gärna om hur få människor jag har omkring mej som faktiskt tycker om mej.
När barnen var små kom han gärna smygande, klappade mej lite diskret på axeln och flåsade ångest i mitt öra varje gång som jag kände mej lycklig och tillfreds. När barnen var nybadade, deras fjuniga hår kammat, kropparna insmorda och rena pyjamasar påsatta. När de låg där i sina sängar, trygga och perfekta och kärleken svällde i bröstet så kom han. Påminde om att allt alltid är som vackrast innan tragedin slår till, påminde om att allt kan tas ifrån mej.
När olyckliga saker händer, som är helt bortom min kontroll, kan jag oroa mej över att det är på grund av mej. Kanske. På nåt sätt.
Jag har många gånger funderat på vem han är, han jag fruktar så.
Gud?
Ödet?
Jante?
Mej själv?

Hur som helst, jag tänker strunta i honom just nu. Jo det tänker jag... TYST på dej!
Jag ska berätta om små små pyttesaker som just nu gör mej glad.

Vädret. Efter att ha haft det grått och samma temperatur sen i mars förra året har vi äntligen lite kallt. Några minusgrader, lite vitt på marken och som sagt, en sol som faktiskt värmer när jag vänder ansiktet mot den.
Den lovar liv och nya tider. Värme och ljus (Och ja Lilla Glädjedödaren, jag vet att jag är allergisk från april-september och att doktorerna inte gärna skriver ut det enda som hjälper- kortison.) 

Jag har sedan någon månad tillbaka, igen, slutat med mina antidepressiva och mår än så länge stabilt. (Jo jo, det gick inte sist nä och jag är så himla skör så det kommer aldrig att gå och...)

Mina naglar, nu tar jag ytligheten till en helt ny nivå, växer och frodas och är starka som attans efter att ha hållit på att skiva sej och vara klena trots allt jag försökt med i åratal. (Vad har min vikt med saken att göra? Gå här ifrån!) 

Bron är slut... snyft. Såg alla säsongerna under ett par veckors tid bara och hann bli både bästa kompis med och förälskad i Saga Norén. Så himla härlig serie. Och så jäkla vacker danskan är. (Va?  Ja jag vet, Astrid å Mio är på sjukhus och jag har inte träffat varesej min mamma el min pappa sen i juli... men nu pratar vi väl tv serier?) 

Jag har äntligen beställt tid för att göra i ordning Gottfrids tänder. Det är svindyrt och han måste sövas men det kommer bli så himla skönt när det är över. (Ja självklart kommer han överleva narkosen, var det nåt mer? Mina tänder ja, jo det är sant... de har nog många hål och jag borde, jag vet.) 

Jag trivs bättre och bättre på jobbet. Det tar många år att bli en erfaren barnmorska men jag känner att jag är avslappnad, jag får väldigt fin cred av mina par och jag känner att jag kommit in i arbetsgruppen på ett bra sätt, att de faktiskt insett att jag kanske är lite udda men oxå lite halvskön. (Nä, jag vet inte vad de säger om mej när jag inte är där, det är korrekt, men det vet väl inte du heller? Eller?) 

Jag sover så himla bra sen några månader tillbaka (Ja, men för fan, jag VET att det kommer vända, men just nu... just nu kan jag väl få glädja mej för det.)

Rolandz gick vidare till finalen i Mello. Ja men det är så dåligt så dåligt i år med så många män utan sångröst som ska sjunga lite så där härligt latino så jag tycker fan Melodifestivalen är värd det. Skicka Ronaldz till Portugal och låt dom tro vi är seriösa. Få saker är så roliga som när man inte vet vem som driver med vem. (Va? Hade du inget taskigt att säga om detta. Du... Gud/ödet/ Jante eller vem fan du nu är gillar kanske dansband. Ha ha ha.  Är det så? Va? Går du igång på smäktande vibrato och paljettklädda byxben?) 

Jepp. Det var lite nonsens från mej till dej.(Ja Lille Glädjedödaren, de kommer förstå att jag inte är helt som jag ska med detta inlägg. Jag bjuder på det! Känn på den du.) 

Puss/ Asta