Gravsnack

Min mamma ringer hundra gånger om dan.
Jag svarar en gång i veckan.
I kväll var en sån gång och vi talade så innerligt om liv och död.

Vi talade om min bror. Han är ännu inte begravd så vi pratade om hur och när och var han ska begravas.
Och jag sa att om... om jag dör före henne... så vill jag begravas i en enkel pappkista (jag tycker det är horribelt att köpa träkista för 7-10 000 kr som eldas upp), det som går skall doneras, min Märta ska med mej i urnan och blandas med min (hur kriminellt det än blir), Lars Winnerbäcks "Kom ihåg mej då"  och psalmen "Blott en dag" ska spelas och jag vill ha vita liljor på min grav. Därefter skall jag ha ölkalas.
Mamma krånglade å stod i, sa att hon kommer dö 20-30 år före mej men hon lovade att om... OM... det händer så ska hon se till att det sker. Framför allt Märta delen.



Min mamma älskade Märta. Hon var  mycket speciell Märta. Hon var bråkig och störig, rent av farlig mot många men hon älskade sin flock. Och i Märtas flock ingick min mamma.
Minnesbilderna av dem två gör ont. Det var så mycket kärlek. Ingenting gjorde Märta så lycklig som när mormor kom. Märta tyckte inte om människor utom familjen, mamma tyckte inte om hundar men dom två... dom två älskade varandra.
Mamma bekände för mej idag, att näst Jonas är Märta hennes svåraste förlust i livet.
Värre än när hennes föräldrar dog. Hon hade ett sådant inflytande på oss som hon älskade.
Om min mamma dör före mej... vilket är väldigt mycket mer troligt... så kommer hon få en del av Märta med sej i graven. En uppoffring. Det är den ultimata kärleksförklaringen från mej till min mamma, den största gåvan. Men en rättvis sådan.

Jag mår inte bra. Ni som känner mej vet varför. Och i stunder som denna är saknaden efter mitt ankare större än annars. Så om jag dör, ta för fan inte fel hund (jag har aska efter två hundar i bokhyllan.)

Puss/ Asta