Sofia å jag

Jag var ute och gick min promenad med Gottfrid idag.
Även i dag sken solen, det var bitande kallt och vackert och i lurarna hade jag ett sommarprat med Sofia Helin, ni vet Saga Norén länskrim Malmö.
Eftersom min betagenhet i denna kvinna gått ganska fort (såg Brons samtliga säsonger på några veckor) så har jag helt missat detta sommarprat från 2014, inspelat efter andra säsongen av Bron.
Det var ett sommarprat om inre mörker, psykisk ohälsa och kärleken till terapi.
Samtalet utgick från henne själv och från farmor, hennes namne, som hon aldrig träffat men som genom livet led av svår psykisk ohälsa och var inlagt på sinnessjukhus till å från under fyrtio års tid.

Igen... skrev ju ett inlägg om det här om sistes... slås jag över hur mycket jag älskar dessa dessa skör-starka kvinnors berättelser. Hur mycket jag beundrar deras reflekterande och vilka starka kloka människor det gjort dem till.
För det ÄR inte lätt att vara människa och om man tycker det, ja då har man inte kontakt med sitt inre på riktigt. Då är man inte riktigt jordad... tror jag.
Att vara grubblande och i perioder skör inför livet är inte detsamma som att vara ständigt deprimerad, så menar jag inte. Depression är en sjukdom.
Sofia Helin är om möjligt än mer grubblande än vad jag själv är och till å med mer förtjust i terapi än vad jag är.

Jag blir ofta så trött på mitt eget navelskådande och på att jag själv... nödvändigtvis... alltid ska berätta om det för andra. Nästan oavsett om de vill lyssna eller inte. Min egen förklaring till det, efter många års funderande, är att det är för att jag vill bli älskad, omtyckt, accepterad för den jag är och aldrig i livet för någon andra tror jag är. Då är det lixom ingenting värt.
Och ofta blir jag trött på mej själv. Bannar mej själv i efterhand.

Samtidigt har jag oerhört svårt för glättiga personer, de som med iver och entusiasm hävdar att det är inte hur du har det, det är hur du tar det. Hela samhället är ju så där nu mera. Det är de personlighetsdragen som premieras. Framåt. Ambitiös. Självsäker. Och med ett rikt socialt umgänge som ständigt visas upp på Instagram.
Och beroende på hur väl jag köper den där obekymrade glättiga fasaden finner jag dom allt ifrån falska till ointressanta.
För jag ser ofta igenom det. Jag känner doften av sorg även om den aldrig uttalas. Intuition och förmåga att läsa det som inte sägs är mina starkaste begåvningar, ibland så det blir till en förbannelse.
Å ändå... ändå är det alltså det jag bannar mej själv för i perioder för att jag inte klarar av att leverera. Den starka, hela, lyckade kvinnan med sunda relationer och ett kritvitt samvete.
För att byken skall tvättas överallt, på bloggen och i personalrummet. I terapisoffan och med barnen.
Men jag tror... jag tror faktiskt att jag ska försöka börja se det som en styrka och en tillgång. Precis så som jag beundrar alla dessa skör-starka kvinnor.

Hör ni, lyssna på Sofia Helins sommarprat. Det är väl investerad tid.
Du kommer bli klokare och lyckligare... och underhållen under tiden.

Puss/ Asta