Fortfarande fyrtio nånting...

De sista vibrerande dagarna som fyrtio nånting. Innan jag blir tant på riktigt.
Det är mycket tankar i huvudet, deep shit. Livet, döden och det som återstår innan.
Femtio år. Vad har jag åstadkommit hittills? Vad borde jag ha åstadkommit?
Och finns det regler för sånt?
Först och främst fyra fantastiska barn så klart... och barnen som de har genererat.
Utan det? Ja då vore jag någon annan.
Sen mitt drömyrke. Att jag faktiskt såg till att bli barnmorska även om det tog sina år nådde jag till slut fram.
Att bo i hus och leva något slags medelklassliv.
Det är väl det som är det stora, det viktiga, när jag gör bokslut så här långt.

Sedan är det mindre händelser och val som haft inverkan och betydelse i det lilla men som ändå betyder mycket.
Som att jag råkade se den där actionkomedin från 1989 med Tom Hanks i huvudrollen där en viss stor dreglig hund gjorde entré. Utan den filmen och den ögonblickliga kärleken hade mitt liv varit så oändligt mycket fattigare.

Jag har övervunnit mej själv så många gånger. Trotsat min rädsla.
Som ni vet, trogna läsare åtminstone, är jag en av de räddaste människor jag vet. Men jag har inte... inte i det som varit viktigt för mej... låtit det hindra.
En vän till mej som tror på reinkarnation tror att man i varje liv har en livsuppgift. Min är i så fall helt klart att övervinna rädslor.
Det är ofta i små små sammanhang. Att köra bilen till Borås, jag som innan bara vågade köra mellan Falkenberg och Varberg. Att bryta upp från ett yrke jag kunde och börja om. Att ens söka högskolan som ingen i min släkt tidigare gjort från början. Att sträcka mej efter människor jag vill ha i mitt liv. Att säga ja. Att säga nej.
Allt utmynnar i en rädsla av att inte duga eller klara av och att ändå försöka.
Det har jag gjort.

Jag har arbetat mycket med min självbild. Eller ägnat mej åt navelskåderi som min pappa förmodligen skulle säga :) Ja delvis kan jag hålla med, allt detta analyserande av den egna personen är en smula högtravande och kanske till å med fånigt men... det är ändå vad jag har gjort.
Jag känner mej själv bättre än de flesta skulle jag tro. På köpet har jag fått att jag även förstår min omgivning bättre. Och det är väl inte en helt tokig bieffekt av att pilla sej i naveln?
Jag har... även om det är ett pågående arbete... kommit väl till rätta med åtminstone mitt yttre självförakt. Med mina egna elaka tankar.
Jag hyllar min kropp för att den orkar allt jag begär av den i livet.
För att den burit mej genom ett halvt sekel. För att jag kunnat bli gravid, föda amma. För att jag kan se, höra, gå, simma, skratta och älska. Bära barnbarn och busa med min hund.
Rynkor, skavanker och ett eller 10 kg för mycket betyder inte ett skvatt.
Jag har kanske inte helt klurat ut meningen med livet men att jag är satt här för att vara ett kuttersmycke åt män är jag övertygad om att det inte är!

Vad jag inte uppnått. Vad jag saknar och vad jag sörjer behåller jag för mej själv. Men ni lär nog få stå ut med ett eller annat sådant här inlägg till... om detta att bli gammal. Tant.
Om den postfertila kvinnan det skrivs och pratas så oerhört lite om även bland kvinnor av den enkla anledningen att det anses så osexigt och ointressant att det bara och endast är den postfertila kvinnan som bryr sej. Där å då.
Men vi finns... jag lovar... vi finns vi med.

Puss/ Asta