Lever jag feministiskt?

Jag är typen som ofta känner mej ofullständig. Som tycker att jag kan bättre.
Det gäller egentligen allting, i synnerhet relationer men även inom arbete och intressen. Feminismen är inget undantag. Och just HÄR är det kanske pedagogiskt bra?

Jag ÄR feminist. Det har jag alltid sagt att jag är men det är först på senare år jag förstått vad det innebär och jag lär och blir allt mer medveten hela tiden. Först min definition av feminism... eller ja, man kan ju inte gå runt och ha egna definitioner på etablerade begrepp... men så som jag uppfattar det då är:
Kvinnor och män skall ha samma rättigheter och skyldigheter politiskt ekonomiskt och socialt OCH vi lever under patriarkala strukturer som inte gör det möjligt. De patriarkala strukturerna ser lika dana ut överallt men tar sej olika uttryck. I Sverige har vi jämförelsevis kommit långt. Vi stenar inte ihjäl otrogna fruar. Men vi har våra skampålar. Våra straff.
Feminism är att kunna se det och att vilja förändra det.

Lever jag feministiskt?
Ja och nej. Delvis. På vissa områden.
Jag tror inte det finns en kvinna som är helt fri från sin omgivning, faktiskt inte. 

En av de viktigaste principerna inom feminism är att som kvinna kunna försörja sej själv.
Det kan jag, även om det är med nöd och näppe för att barnmorskor är en sjukt felvärderad yrkesgrupp men det är en annan diskussion (vi kan ta om ni vill?)
Jag kan ekonomiskt sätt lämna min man och sätta mat på bordet samt betala för mitt uppehälle. Det har jag inte alltid kunnat.

Däremot lever jag med en man som inte har en feministisk syn.
Det tror han att han har, det säger han att han har (som så många män) men så är inte fallet.
Jag gör många eftergifter där.
Det är jag (och dottern) som städar, lagar mat, handlar och tvättar. 95% av gångerna.
Han har en förmåga att bli påstridig och lättantändlig och då viker jag mej ofta för "husfridens skull." Jag har aldrig fått stryk. Inte nån gång under vårt 35 åriga förhållande, men ibland undrar jag vad som hänt om jag inte gett med mej, tonat ner, gått undan?
Han vet det. Medvetet eller omedvetet. Blir han tillräckligt obehaglig så vinner han.

Jag skulle aldrig operera en frisk kropp för skönhet skull, inte heller spruta in nåt nervgift för att bli slätare. Aldrig i helvete.
Å nej. Man kan inte säga "jag väljer själv, för min egen skull att skaffa större tuttar, därför är det feminism."
Men jag sminkar mej. Jag gillar klänningar. Jag har tatueringar. Jag färgar över grå strån.
Det är samma pleasandet av ideal om än på någon nivå lägre.
Samma fenomen.
Knullbarhet.
Jag rakar mej. Åtminstone sommartid. Ben och armhålor.
Jag kan fnysa hur mycket som helst åt de som rakar/ vaxar snippan för att se förpubertala ut och gå porren och patriarkatens ärende men faktum är att fullvuxna kvinnor har hår under armarna med.
Detta jobbar jag dock med. Jag tycker det är sjukt trots att jag gör det.
Att raka sej kan aldrig vara feminism. Men att låta bli kan vara det om man gör det av rätt anledning.

Något jag blivit oerhört mycket bättre på de senaste åren är att uppskatta systerskapet. Oxå en viktig princip inom feminismen.
Förr gick jag i fällan. Sa saker som att "män är så mycket rakare och ärligare å härligare att hänga med" eller "kvinnor kan bara vara två och två" eller "Kvinnor skall alltid intrigera."
Att bejaka systerskapet handlar ingenting om att man alltid måste hålla med alla kvinnor om allting oavsett vad de säger för skit. Det handlar om att hålla varandras rygg. Att tro på sin medsyster. Att stå upp för varandra. Att kritisera fenomen snarare än person.
Patriarkatet VILL att vi ska tro allt det där jag trodde. Det håller oss på mattan. Det splittrar upp oss. Det gör oss svaga. Tillsammans och enade är vi livsfarliga!
Det finns plats och utrymme åt oss alla. Vi kvinnor behöver inte konkurrera på varandras bekostnad. Tillsammans skapar vi plats!
Inte genom att döma eller peka finger utan genom samtal och dialog.

Systerskapet ser dej! Känn dej trygg med det!

Puss/ Asta

Ps. Tror du inte på patriarkatet? Imorgon kommer ett inlägg om det.
Pps. Märker ni hur jag anstränger mej? Kom igen, tyck till. Hylla. Säg emot. Tyck nånting.