Töntigt med pussar

Jag har bara en son (å tre döttrar.)  Eller bara och bara... jag har blivit förärad med en son.
Nu är han tjugonio men när han var liten var han en sån gosekille.
Han älskade att pussas och kramas. Det var det bästa han visste.
Så började han på dagis (jo, men på den tiden sa alla dagis) och ungefär en vecka in i inskolningen så ville han inte längre pussas å kramas hej då där inne utan vi fick sköta den biten hundra meter innan dagis.
Efter ytterligare nån vecka ville han inte pussas alls.
Tre år gammal hade någon... med uppenbart stort inflytande... lärt honom att det är töntigt med pussar å kramar.
Han var typ tjugo innan jag fick pussa å krama igen.
Och nu har Noah så smått börjat likadant. Vid flera tillfällen har han på förskolan sagt ifrån när de andra killarna står i tamburen att nej, han vill inte ha kram å puss.
Hemma är det fortfarande fritt fram och han är en kille som älskar närkontakt och gos.

Jag tycker det är så ledsamt. Inte för att jag nödvändigtvis måste ha en puss och kram på förskolan utan över att det finns sådana normer. Småkillar plockar inte upp det ur tomma intet att visad kärlek är tramsigt, någon kompis har lärt dom det. Och den kompisen har i sin tur lärt sej det nånstans.

Vi behöver verkligen, verkligen satsa på att göra pojkar i vår omgivning mer empatiska och mer sensibla. Lära dem att uttrycka känslor och att det är fint att älska och bli bli älskad. Att det är något naturligt och djupt mänskligt att söka fysisk beröring och att kunna sätta ord på det varma och trygga man känner för andra människor.
Flickor med så klart men vare sig vi tror på biologi eller yttre påverkan så verkar det komma naturligare för småtjejer. Satt å pratade med min Mini om detta ikväll och jag kan inte minnas att jag blev pinsam för mina döttrar för än de var i puberteten och att det därefter gick över väldigt fort.

Vad är er erfarenhet?
Finns det någon som har tips på bra barnlitteratur som handlar om att det är coolt att visa känslor, starkt att vara älskad? 

Puss/ Asta