Syrenerna har börjat blomma nu.
Jag tänker alltid på morfar i syrenernas tid. Det var morfars älsklingsblomma, särskilt den djupt vinröda sorten.
Min morfar som var så mycket både ock. Så som de flesta människor i mitt liv varit, så även jag kanske?
Morfar som slog sina barn med knytnävarna. Morfar som aldrig hade en enda egen åsikt, tanke eller känsla som gick emot mormor. Morfar som gjorde skillnad på mina barn så till den milda grad att det till slut fick mej att flytta 10 mil.
Men oxå morfar som var den som älskat mej allra mest från den dag jag föddes till den dag alzheimersen slutligen stal hans hjärna.
Morfar som, tillsammans med turen, kanske är själva orsaken till att jag har klarat mej i livet.
Mamma har berättat att han älskade mej från första stund. Att han bar runt mej om nätterna, körde mej i barnvagn om dagarna.
Jag fick allt jag pekade på av morfar och jag fick hans tid och odelade intresse.
Han älskade att vara med mej när jag var barn och jag älskade att vara med honom. Nästan alla mina lyckligaste barndomsminnen är förknippade med morfar.
Han lärde mej cykla och simma. Varje helg köpte vi blommor till mormor när vi var påväg hem från museet eller parken eller vart vi nu varit. Han tog med mej på resor runt om i Europa. Vi gick på bio. Han följde med mej ut och shoppade. Jag låg i soffan och såg på honom när han kollade fotboll.
Vi gick å fikade och vi hängde på lantstället. Badade i den kalla sjön.
Jag önskar att jag fått känna honom nu. Det är så mycket jag inte vet om honom.
Vem han var innerst inne. Vad han hade för drömmar. Jag tror han älskade mormor djupt.
Han var som många män i den generationen inte mkt för att prata om känslor. Men han skrev dikter till mej om hur mycket han älskade mej. Dikter som jag som tonåring och ung vuxen tyckte var lite pinsamma men som idag kan göra mej rörd.
Jag var min morfars prinsessa och jag tror att alla flickor som växer upp med den insikten får en slags grundtro på sej själv.
Jag saknar honom. Jag undrar om han visste hur mycket jag älskade honom?
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare