Den viktigaste film jag sett

Turner and Hooch är en film från 1989 med Tom Hanks i huvudrollen.
Det är en lättsam komedi av typen jag inte brukar tycka om men den förändrade mitt liv och kom att bli den viktigaste filmen jag sett.
Och nog har jag sett den alltid. Typ 15 gånger... vissa scener mer.

Den handlar om den pedantiska polisen Scott som är på väg bort till en annan tjänst men snubblar över ett mordfall på en gammal man och bekant, Amos.
Amos har en hund. Hunden är ett nyckelvittne till mordet och blir Scotts kompanjon. Väldigt motvilligt.
Hunden dyker upp ett par minuter in i filmen.
Den är stor, skitig och bråkig.
Jag föll. Som en fura.
Som jag aldrig har fallit, varesej tidigare eller senare.
Scenen när Hooch uppenbarar sej är episk.

"Honom ska jag ha" ropade jag i värsta Ferdinand andan.
Jag hade aldrig sett något liknande.
Det var mina drömmars hund som dök upp där på skärmen.
Jag tyckte han var enorm... och har insett i efterhand att han var både liten och nätt. Men charmen som gick genom rutan gick inte att missta på. Inte skönheten heller.

Det jag sett var en Dogue de Bordeaux. En fransk mastiff. 
Mitt livs första.
Men då, 1989, fanns de inte i Sverige och var väldigt ovanliga utanför sitt hemland Frankrike. Och imort var inte alls lika vanligt då.
Jag försökte nöja mej med det näst bästa, den till utseendet ganska lika Bullmastiffen.
Vi var och pratade med olika uppfödare, vi satte upp oss på en kull, men två tikar på raken gick tomma och jag som längtat efter en egen hund hela mitt liv köpte en brukshund, en Bouvier des Flandres. Min Baron. Min None.

När han dog 14 år senare fanns det ett fåtal Dogue de Bordeauxuppfödare i Sverige och jag vände mej till den erfarnaste av dem. Belburgo kennel.
Jag köpte Märta, mitt livs kärlek, och på den vägen är det.
Bente är min tredje Ddb och jag räknar med att hinna/ orka ett par till innan jag får byta ner mej till nåt mindre.

Det finns ingen ras som Dogue de Bordeaux.
De är vackrast i världen. De är personliga. Charmiga. Intelligenta. Älskvärda.
De lindar sin ägare runt sin vänstra lillklo.
De är kompletta och uppfyller allt jag någonsin önskat (å mer) hos en hund.
Skönhet. Vakt (trygghet). Personlighet. Tillgivenhet (kärlek.)
De har ett tufft yttre men är känsliga själar.
De är kloka. Dugliga. Genomlojala mot sin familj.
Och med åren har de blivit en förlängning  av mej själv. Nåt jag inte kan leva utan.
Turner & Hooch, en dussinfim, är utan tvekan den viktigaste film jag sett.

Puss/ Asta