Min äldsta dotter som är 33 år sa här om dagen att hon ofta känner sej som "den lilla" och inte helt vuxen i möten med andra som till å med kan vara jämnåriga.
När man är trettiotre är man onekligen vuxen.
Jag minns att jag ofta i barnsammanhang hade den känslan. På utvecklingssamtal, föräldramöten, skolavslutningar. Men till skillnad från henne så var ju jag alltid väldigt ung jämförelsevis i de sammanhangen. De andra föräldrarna var mer jämnåriga med mina föräldrar.
Men på vissa sätt har jag alltid väntat på att bli vuxen, gör det ännu, trots att jag är ett halvt sekel. Eller kanske mer "en annan sorts vuxen."
Jag är så... slarvig.
När barnen var små var jag aldrig den som kvällen innan la fram vad barnen skulle ha på sej. Jag ställde aldrig klockan med marginal utan det var kaosartat och alltid lite för sent.
Jag är likadan ännu.
Jag har alltid närt en hemlig dröm om att vara så där organiserad och ordentlig som... ja, som vuxna är.
En som dammsuger två gånger i veckan. En som aldrig kommer in i badrummet och känner "fy fasen vad det luktar gammalt kiss" eftersom jag torkar av så regelbundet.
En som lägger smutstvätten direkt där den skall vara, gärna i sorterade korgar.
En som alltid plockar undan, ställer in i diskmaskinen och torkar av i köket innan hon lägger sej.
Det är inte alltid jag borstar tänderna innan jag ska sova och sminket ska vi inte tala om.
Självklart har jag försökt bättra mej. Skärpa till mej.
Som med det mesta annat som går emot min natur så håller det ett litet tag.
Tills jag är trött, less eller bara vill se en serie istället.
Just det här med kvällar är en svaghet. Jag sitter ofta och hänger framför datorn tills jag borde ha lagt mej för typ två timmar sedan.
Som om jag skulle fylla 15 och inte 51.
Och jag önskar så att jag hade de där städa/ plocka bort rutinerna, körde lite schysst hudvård, flossade regelbundet och ändå hann gå och lägga mej i god tid med en bok.
På riktigt blir jag lite avundsjuk på människor som gillar att städa.
Men jag får inte till det, jag blir aldrig på riktigt vuxen.
Finns det NÅN som känner igen sej (och som är förbi puberteten)?
Puss/ Asta
Jag är ju en som "gillar" att städa...... Eller åtminstone gillar resultatet när det är klart såpass mycket att jag är villig att offra tid på det.
SvaraRaderaMen som allt annat, träning eller vad det kan vara så är det rutin å vana som krävs. Får man in det så är det gjort på ett kick.
Jag ser det som så, mitt hem är min viloplats, där man ska vila efter jobb, tanka energi å må bra. Det kan jag inte göra i ett stökigt, rörigt hem, jag blir extremt hjärnstressad av det som i sin tur skapar irritabilitet. Det handlar inte om prestationskrav, att det SKA vara så av outtalade regler eller annat, jag mår psykiskt dåligt av det.
jag har fått släppa lite på det, sambon kunde inte bry sig mindre om det är städat eller ej så jag gör för min skull. Men han har skärpt sig så man får mötas lite som person. Det tar 7-8 min att röja i köket efter middag å torka av, sen har man ett rent kök till morgonen.
Lägga ett par timmar en tors eller fre att snygga upp inför helgen, nu har ju du hund men å andra sidan är ni flera vuxna i familjen som kan göra sitt.
Om man gör LITE varje dag, nåt mer 1 gg i veckan så är det en skitsak att hålla efter det. Men man måste få in rutinen å när man ser resultatet så känns det motiverat.
Ha en bra kväll!!!