Dogue de Bordeaux är visst en förstagångshund.

"Ingen förstagångshund", det där hör man ofta och inte minst om min hundras.
Det står att läsa i de flesta rasbeskrivningar i olika böcker.
Jag håller inte med!
Man skall (tydligen) vara envis och konsekvent.
Kan i så fall inte en förstagångsägare vara det?
Jag tycker Dogue de Bordeaux har utmärkta och förlåtande kvaliteter för att bli en förstagångshund men självklart beroende på vem du är och vad du är beredd att lära.

Det finns de som varit hundägare i trettio-fyrtio år och som inte lyckats lära sej ett skit. Om jag ska vara fördomsfull är det ofta män med med schäferhundar.
De tror att de kan allt och har inte förändrat sej själva på alla år.
En hund är en hund.
Att tiderna förändrats fnyser de bara åt för...
En hund är en hund.
På det brukar jag svara att ett barn är ett barn.
Men innan 1979 blev det förbjudet att slå sina barn.
Innan dess var det alldeles logiskt att "man måste få fostra sina barn."
Min generations ungar tog (tydligen) inte heller skada av att cykla utan hjälm, hänga mellan framsätet i bilen obältad eller att vuxna rökte som borstbindare i hemmet. 
Nu mera vet man... faktiskt... att hundar lär sej ungefär lika fort när de fostras med militanta metoder som med mjuka, fast den sistnämnda varianten ger en lyckligare hund och en närmare relation.
Nu mera vet man... faktiskt... att dominans inte existerar för djur mellan olika arter. Dominans som är ett favoritord hos äldre schäferhundsägare av manligt kön... och några till.
Nu mera vet man att uppskatta en hund som morrar för den vågar kommunicera istället för att bita.
Men ändå, jag möter dessa erfarna hundägare som fortsätter att slå sin hund i ansiktet med öppen handflata när de år efter år, gång efter gång, gör utfall mot en annan hund. De rycker å sliter i kopplet trots att det inte funkat 1001 gånger innan.
Skulle en sådan erfaren variant bättre klara av en Dogue de Bordeaux än en nybörjare?

Dogue de Bordeauxen är fysiskt stark, den är envis av bara helvete, de vet bäst själv. Den är stor och respektingivande och jag skulle aldrig bryta mej in eller mucka med någon som har en sån kompis.
Men det är oxå en känslig själ. Mina tre har alla varit olika men det har de haft gemensamt. Att vara kaxig mot flocken är inget alternativ.
De skall, om du frågar mej och nu är ju detta min blogg med mina erfarenheter, fostras mjukt och med respekt. Du når längre och får en riktig bästis med kärlek. Ur min hand kommer bara kärlek. Jag har ruskat min nr 2 EN gång i övrigt har jag aldrig tagit hårdhänt i nån av dem. Jag belönar det bra, jag ignorerar det dåliga och jag höjer så gott som aldrig rösten.
Det behövs inte.

Men visst lär man... om man är ödmjuk och vill.
Hela livet lär man. Varje ny hund är en ny individ.
Jag har gått HUR många kurser som helst men det som främst lär mej hund är att iaktta hundar ihop med andra hundar. Granska och försöka förstå (och lära) av deras kommunikation.
Första hunden är första hunden, oavsett ras, precis som första barnet är första barnet. Man gör galet mycket fel.
Men det fungerar lika väl att göra fel på en Dogue de Bordeaux som på vilken annan ras som helst.

Puss/ Asta