Vem har sagt att just du...

Lycka är vår tids religion.
Vi vill känna lycka. Vi jagar lycka. Vi känner oss förfördelade och orättvist behandlade om vi inte uppnår lycka. Helst hela tiden.
Jag tänker att det där med att vi känner efter allt mer och kräver allt mer blir värre å värre för varje generation. Kanske i takt med att vi får det bättre.
Att vi får allt färre reella problem att sysselsätta oss med.

Inte fan blev mina morföräldrars generation utbrända av att arbeta och inte fan skilde de sej för att de ville förverkliga sej själva.
De jobbade på och ingen lämnade hus å hem för en kollega de upptäckt att de hade bättre sex tillsammans med, med orden "Mår mamma bra mår barnen bra." Ingen pratade om behovet av egentid. Varesej med sin partner eller på en Berlintripp med väninnorna.
De hade inte tid eller ork att ständigt jaga den där lyckan.
Och självklart finns det nåt bra med att tiderna förändras.
Jag är inte så mycket kärring att jag säger att Allt var bättre förr.
Folk blev självklart utslitna till kropp och själ av arbeten... förmodligen mer då än nu egentligen och kvinnor kunde ofta inte lämna sitt äktenskap även om de hade tyngre å allvarligare anledningar än att de var sugna på att bli förälskade igen.
Men ändå.
Vi blir klenare.
Ja, jag säger vi för även jag hör hit.
Detta trots att vi bor i ett av världens tryggaste länder. Att vi är friskare och har en större ekonomisk välfärd än någonsin. Vi reser och shoppar som aldrig förr.
Var och varannan har spabadrum och restaurangkök i den egna villan.

Ingen har ju faktiskt lovat oss ett lyckligt liv.
Det finns inte ens någon vits rent evolutionärt med lycka.
Rädsla och neuroser och uppmärksamhet på fara ja.
Behovet av en flock, av en partner, av att reproducera sej ja.
Behovet av mat på bordet och en trygg grotta (gärna med dörr som kan stängas) ja.
Men lycka? Att vara lycklig. Det har aldrig fört mänskligheten framåt.

Det sägs att antalet med psykisk sjukdom är relativt konstant.
Ungefär lika många insjuknar i schizofreni, psykoser och bipolär sjukdom varje år.
Däremot ökar psykisk ohälsa... ångest, depression, sömnsvårigheter, utbrändhet mm hela tiden.
Själv kan jag bocka av det mesta genom livet av den där psykiska ohälsan så jag sätter mej inte på några höga hästar men jag har oxå alltid känt ett behov, ett inre krav på mej själv att spotta upp mej, ta mej samman, skärpa till mej.
Och gjort så.
Till nästa gång.
Jag säger inte att det är rätt och riktigt eller ens möjligt för alla människor men jag kan få en känsla av att det tvärtom blir allt mer okej, kanske till å med önskvärt, att bejaka alla sina neuroser.
Och att den västerländska människan blir allt klenare i sin jakt... i sina krav... på just tillfredsställelse eller ja... lycka.
Varför det är så kan vi ju bara spekulera i. Eller ja, jag spekulera i, för du håller kanske inte alls med?
Sociala medier som visar upp ständigt lyckliga, förälskade, sociala människor?
Ett söndercurlande av våra barn?
Att vi rör på oss för lite och inte använder våra kroppar till den rörelse den sedan savannen är till för?
Eller bara att vi har tid och råd att faktiskt kräva mer?
Mer lycka.

Vad är dina tankar?

Puss/ Asta