Tårarna från Instagram

Det är den sista dagen i juli 2020.
Jag vet inte hur det är med er, men själv har jag redan gått in i lite höstmood.
Det får vädret verkligen ta ansvar för!
Vi har faktiskt en hel sommarmånad kvar.
Och idag har det varit ett fantastiskt väder och generöst med sol (men kvällen är ändå lite rå.) Vi får tro att det kommer mer med sol å värme.
Jag älskar hösten men är inte redo riktigt än.
Vintern är lång här i det fjällhöga Nord (å i det platta, blåsiga, regna-på-tvären-grå Halland.)

Jag delade en post på Instagram som lästes och kommenterades av många och tänkte ta succén hit med :)
Det handlade om tårar. Om att gråta.
Jag gillar Instagram men kommer mer till min rätt när jag får lägga ut orden lite mer.
Jag är långrandig med andra ord.
(Långrandig?! Används det ordet ens längre?)
Jag har hur som helst svårt att fatta mej kort och koncist.
Jag älskar att skriva långa brev... 6-7-8 A-fyra blad är ingenting... men har vansinnigt svårt att skriva vettiga vykort.
Så det blir... ett mer ingående... inlägg här oxå om att gråta.

Jag... jag tror att jag är väldigt känd för att vara öppen med mina tankar.
Både här på bloggen och i den vanliga världen.
Jag har (lite för) lätt att tala om känslor. Att vädra rädslor och tillkortakommanden. Att tala om vad som gör mej rädd, ledsen, ängslig lika naturligt som positiva känslor.
Jag har alltid varit öppen med att jag bär med mej en viss psykisk ohälsa, framförallt i form av lättriggad ångest och sträng självbild samt att jag tillbringat veckor eller kanske månader sammantaget i terapi.
Men jag avskyr att gråta inför andra.
Jag är inte ens bekväm med det inför mina allra närmaste.
Inför min man eller mina barn.
Bara inför hundarna kan jag gråta utan att bry mej om... vad jag nu bryr mej om?

Vi talar alltså om den ledsna gråten. Och kanske oxå den arga.
Jag har inga problem med att snyfta till en sorglig film, när en pampig låt framförs, på skolavslutningar eller när Frölunda lyfter segerpokalen.
Men att vara ledsen och gråta... det är svårt.
Har nog alltid varit.
Oturligt nog så har jag, allt sedan jag slutade med mina antidepressiva, haft ganska nära till gråten och det har hänt... mer än en gång... att jag gråtit inför ex kollegor.
Jag vet inte riktigt varför det är så jobbigt.
Kanske för att jag sällan gråter lite vackert och stilla utan mer hulkar och snorar å fulgråter utan kontroll å hejd?
Kanske för att jag tappar ansiktet? Blottar en svaghet som jag inte själv valt att blotta?
Jag tror att det ligger nära sanningen här. Att bli blottad.
Det är lite som att jag själv kan vara utlämnande kring sex och ganska grov i munnen men rodna som en skolflicka anno 1954 när någon annan (särskilt män) gör det samma.

Precis som jag skrev på Insta och som jag berättat om förut här så är jag full av kontraster.
Jag pratar gärna om psykisk ohälsa, jag har lätt för att öppna upp och jag tror att många uppfattar mej som en väldigt transparent människa... kanske till å med lite gränslös?
Men gränser har jag, striktare än man kan tro, och det är få människor som på riktigt känner mej. Kanske ingen?

Jag fick många svar på Instagram där flertalet skrev att de har lätt för att gråta inför andra. Att det är något som kommit med åren.
Men där fanns oxå de som var som jag som kände att tårar blev obehagligt och alldeles för privat.
Jag vill betona att det är med mej själv jag känner så. Jag tycker inte andra som gråter och är ledsna är svaga/ gränslösa eller obscent känsloutlämnande.
Tvärt om är jag rätt bra på att hantera andra människors tårar utan att bli skrämd av dem.

Hur har du det med gråten och tårarna?

Puss/ Asta